Finns det sex miljoner bisexuella afghaner?

Det fanns en tid för inte alls så länge sedan då vi pratade samma språk, tittade på samma tv-program, lyssnade på Svensktoppen, funderade på kluriga frågor till Melodikrysset, och till vardags gnetade och knegade vi på för vår försörjning. Samt intet att förglömma att vi alla bidrog till att det sociala skyddsnätet skulle vävas så finmaskigt det bara kunde för att fånga upp en olyckssyster eller broder i nöd.

Vi finns ännu kvar vi som minns den tid då vårt land var ett land där vi överlag förstod varandra, till när vi en dag upptäckte så snabbt det gick med att låta Sverige förvandlas till något vi inte känner igen, och kanske till och med tar starkt avstånd ifrån. Till och med invandrare av den tamare sorten undrar hur vi svenskar kunde och kan låta det ske.

Den där ”berikande mångkulturen” som de flesta av oss hade i en stad några mil ifrån den egna bostadsorten eller åtminstone i en annan stadsdel men som vi en dag upptäckte att man lever mitt i – då när man upptäcker att man är mitt i den – är det inte längre riktigt så exotiskt som vi var programmerade att vi skulle tänka och tycka. Då, då när mångkulturen var någon annan stans tog vi bussen hem till där vi ännu kände igen oss. Men nu…

Men nu kan du väldigt lätt befinna dig på plats och i utrymmen där arabisk shariapolis ifrågasätter dig och tar sig rätten att läxa upp dig och din vän när ni lågmält diskuterar vilka som ska prioriteras ifall man haft den politiska makten och fått välja, utmärglade svältande afrikanska barn i Afrika, eller välfriserade unga muslimska män från Syrien som reste och reser till vårt land. Vi sa nej till syriska män som har materiellt allt, utom pass.

Jo jag vill säga att den där tidiga morgonen på en yrkeskola för vuxna, en skola som mer eller mindre inför våra ögon förvandlades till ett ställe att samla invandrare som vällde in över våra ickegränser då 2015. Där i dessa lokaler i Malmö befann man sig bland shariapoliser, den muslimska judehataren, som inför kurskamrater proklamerar att man ”hatar alla judar, vill döda alla judar”, en mörkhyad mansgris som hotfullt berättade att han ifall han varit i sitt hemland hade misshandlat sin svenska kvinnliga kurskamrat, för att hon sa emot.

Och så var det afghanen, afghanen som en dag ville småprata om att i Afghanistan finns det sex miljoner människor som är bisexuella. Jag försökte så gott det gick att bena ut det för att försöka förstå, jag visste ju om de där unga pojkarna som säljs till talibaner för att sminkas och dansa kvinnligt och sensuellt i klänning. Nu kunde in han tala för alla afghaner, så klart. Men en inblick fick jag.

Hur var det då med bisexualiteten egentligen, tydligen såg man sig inte som homo ifall man utnyttjade pojkar att förgripa sig på, att våldta en pojke var normalt, för det var så det var, den förklaring  jag fick var att pojkarnas föräldrar var enligt afghanen ju också bisexuella. Eller i vart fall var fäderna det, hur det låg till med de afghanska kvinnornas sexualitet var inget han visste något om.

Det fanns en tid i vårt land då vi slapp att stå ansikte mot ansikte med galningar och informeras om deras kulturers mer udda inslag. Det jag nu förmedlat till er om mina egna erfarenheter i ett farligt Dårsverige står mig upp i halsen. GE MIG TILLBAKA MITT LAND!

Nu kanske ni undrar hur det gick och hur det fortlöpte mellan mig och den afghanska ”shariapolisen”, med mitt svenska ”pokerface” på läxade jag lugnt upp honom och ifrågasatte varför han var i mitt land när han istället hade kunnat valt att resa till Saudiarabien där det står massvis med fullt utrustade tält att bo i med tre miljoner sängplatser?

Sen blev jag rädd.

Jag mötte ”shariapolisen” då och då i korridoren. Han låtsades att jag inte fanns medan jag gick rak i ryggen, taktfast och tog plats, men, innerst inne var jag rädd för mitt liv. Det är då man behöver en vän, helst fler. Vi var två, jag och en vän som la upp en plan, vi satt med våra ryggar skyddade mot fönster och alldeles nära till där vi kunde fly, vi gjorde upp en överlevnadsstrategi vid ett eventuellt kaos, blodbad och terror. GE MIG MITT LAND TILLBAKA!

Kanske undrar du över vad personalen vid skolan ansåg om detta, en kvalificerad gissning ger vid handen att dom visste och höll tyst för det är lugnast så. Olika kulturer möts i Sverige, svensken, polacken, estländaren och thailändaren håller tand för tunga, islamisten gapar och skriker. Skolan var som de flesta andra ställen i vårt land med på tåget av värdegrundsgudsavdyrkan, en vanlig arbetsplats som både gick i Mammons och statens ledband. Vad annars.