Jalles poetiska ark – del 16: Tribut till Färöarna

Konferensen Scandza Forum gick av stapeln för ett fåtal veckor sedan, och eftersom ledaren Fróði Midjord är färöing ges den sköna atlantön en tribut denna söndag.

År 1877 skrev den färöiske poeten Fríðrikur Petersen dikten nedan, Eg oyggjar veit, på svenska Jag känner till några öar. Det är poemets första ord. Dikten fungerade som nationalsång före Símun av Skarðis dikt Tú alfagra land mítt officiellt fick den utmärkelsen i början av 1900-talet.

Det var inte norska vikingar som upptäckte Färöarna. Människor från de brittiska öarna, levde tidvis där från och med 500-talet, särskilt munkar som ville leva som eremiter. Sjöfarare har säkert råkat på ön även före det. Vem vet, kanske självaste Pytheas for förbi ön och förundrades av de gröna bergssluttningarna. Pytheas var en grekisk geograf som år 325 f.Kr. undersökte de brittiska öarna. Han berättade även om landet Thule ännu längre norrut, vilket har uppfattats som Skandinavien.

Norrmän började bosätta sig på Färöarna på 800-talet och så småningom kom ögruppen att hamna under den norska kronan. Hur väl det nu gick med så mycket hav emellan länderna! Färöingarna kände sig nog ganska fria. Allt eftersom knöts dock ön hårdare till den norska statsmakten. I och med Kalmarunionen kom Norge i union med Danmark och hamnade i praktiken under danskt välde, varmed samma sak skedde med Föäröarna.

Danska var därför i tid och evighet det språk som användes på Färöarna i mer offentliga sammanhang än vardagligt tal. Först mot slutet av 1800-talet kunde färöiska användas som skolspråk. Nästa fråga blev självstyre i förhållande till den danska staten, vilket har förverkligats under efterkrigstiden.

Eftersom banden till Danmark och danska har varit täta, har flera färöingar skrivit på danska, och det finns en hel del färöisk poesi översatt till danska. Däribland Eg oyggjar veit, som har översatts av Kai Hoffmann. Den svenska översättningen här bygger helt på Hoffmanns översättning. Originalet får stå med eftersom det är så sällan svenskar konfronteras med det färöiska språket.

Jag vet ett land där fjällen står
med grönklädd lid,
och de är täckta utav snö
i vintertid;
och älvarna som brusar där,
de stora, små,
har alla brått, dit ner, dit ner
mot strandens blå.
Gud signe mitt fosterland, Färöar.

När det är sommartider där
och vädret gott,
och havet träffar solnedgång
så blekt och blått,
så spegelblankt och dödligt tyst
och himmelrent –
det är en syn, som du så visst
ska glömma sent.
Gud signe mitt fosterland, Färöar.

Men jagar över fjällets rygg
vild vind från väst,
och stegrar sjö och störtar fram
som skumvit häst,
och slungas därav klippor upp
på strandens grus –
önskar man tämja vind och sjö
i stormens sus.
Gud signe mitt fosterland, Färöar.

Mitt fosterland är fattigt blott,
jag vet det gott –
ej guldsand döljer älvarna,
som glimmer blått;
så länge havet föder fisk
och liden får,
med Guds hjälp dock från dag till dag
mitt folk består.
Gud signe mitt fosterland, Färöar.

Mitt fosterland bland länders flock
är inte stort,
men med sin hand så väldigt gott
har Gud det gjort,
att det är överallt
mitt hjärta när;
så fritt som ingen annan plats
jag andas där.
Gud signe mitt fosterland, Färöar.

Mitt fosterland! Det önskar jag
av hjärtats grund:
må lyckan vara Färö god
i varje stund,
så länge sol förgyller fjäll
i arla tid,
och skuggan skrider över dal
och ensam lid!
Gud signe mitt fosterland, Färöar.

Eg oyggjar veit

Eg oyggjar veit, sum hava fjøll og grøna líð,
og taktar eru tær við mjøll um vetrartíð;
og áir renna vakrar har og fossa nógv;
tær vilja allar skunda sær í bláan sjógv.
Gud signi mítt føðiland Føroyar.

Og tá ið veðrið tað er gott um summardag,
og havið er so silvurblátt um sólarlag,
so spegilsklárt og deyðastilt og himmalreint
– tað er ein sjón, eg veit, tú vilt væl gloyma seint.
Gud signi mítt føðiland Føroyar.

Men tá ið stormur spælir lag á fjallatind,
og bylgjurnar tær rúka av stað sum skjótasta hind,
og brimið stórar klettar ber langt upp á møl – 
tá bát at temja gaman er við stýrisvøl’.
Gud signi mítt føðiland Føroyar.

Mítt føðiland tað fátækt er, eg veit tað væl
– ei gullsand áin við sær ber um fjalladal;
men meðan líðin elur seyð, og havið fisk,
so fæst við Guds hjálp dagligt breyð á føroyings disk.
Gud signi mítt føðiland Føroyar.

Mítt føðiland tað er ei stórt sum onnur lond,
men so væl hevur Gud tað gjørt við síni hond,
at alla tíð tað til sín dregur hjarta mítt;
tí rúm tað best í Føroyum hevur at sláa frítt.
Gud signi mítt føðiland Føroyar.

Mítt føðiland! tað ynski mær í hjarta er,
at lukkan góð má fylgja tær á tíni ferð,
so leingi sólin roðar í fjøll um morguntíð,
og skuggi fer um grønan vøll og bratta líð.
Gud signi mítt føðiland Føroyar.

Fríðrikur Petersen

Jeg ved et land, hvor fjelde står
med grønklædt lid,
og de er tækkede med sne
ved vintertid;
og elvene, som bruser dér,
de store, små,
har alle travlt, afsted, afsted
mod strandens blå.
Gud signe mit fædreland, Færø.
 
Når det er sommertide dér
og vejret godt,
og havet er ved solnedgang
så blegt og blåt,
så spejlblankt stort og dødsenstyst
og himmelrent –
det er et syn, som du for vist
vil glemme sent.
Gud signe …

Men jager over fjeldets ryg
den vilde blæst,
og stejler sø og styrter frem
som skumhvid hest,
og slynges klippestykker op
på strandens grus –
da er det lyst at tæmme båd
i stormens sus.
Gud signe …

Mit fædreland er fattigt kun,
jeg ved det godt –
ej guldsand gemmer elvens vand,
der blinker blåt;
så længe havet nærer fisk
og liden får,
ved Guds hjælp dog fra dag til dag
mit folk består.
Gud signe …

Mit fædreland i landes flok
er ikke stort,
men med sin hånd så såre godt
har Gud det gjort,
at det er altid, overalt
mit hjerte nær;
så frit som intet andet sted
jeg ånder der.
Gud signe …

Mit fædreland! Det ønsker jeg
af hjertets grund:
Må lykken være Færø god
i hver en stund,
så længe sol forgylder fjeld
ved morgen tid,
og skyggen skrider over dal
og ensom lid!
Gud signe …