Tiden före och efter de ”ensamkommande”

Jag är uppvuxen i en tid då vi alla trodde att allt som var bra skulle bli ännu bättre för nästa generation. Jag hade det riktigt bra när jag växte upp, och när mina barn kom till världen skulle det vara ännu bättre.

Sen gick något fel, kursen ändrades och jag tänker berätta för er om den gången som jag stövlade in på ett HVB-hem i Malmö.

I vår lokaltidning rapporterades det om att områdets STF- vandrarhem hade sålts. Men till vem eller vilka var hemligt, och höljt i dunkel. Det var då som vi malmöbor förstod vad det handlade om. Vi skulle få ett asylboende för vuxna barn som rest som ensamkommande i grupp, till vårt bostadsområde.

Som sagt, vandrarhemmet var sålt och köpt av någon eller några som inte ville skylta med vad det skulle bli, jag drar mig till minnes att Malmö stad med en dåres envishet hävdade att man inte visste, det var vad dom sa. Medan STF-skylten fortfarande smyckade huset sattes det igång renoveringsarbeten, såklart krävs det en del uppfräschning inför det nya användningsområdet. Polsktalande män rev, byggde och donade, veckorna gick medan jag då och då tittade till när jag tog mig en promenad i grannskapet.

Så en dag fanns det både ensamkommande och personal på plats, dörren stod öppen och jag gick in. Tänk dig att du kommer in i en matsal där smörgåsmat var framdukat och unga män från Afghanistan cirkulerade omkring. Och där gick jag. Det var inga av ”grabbsen” som visade på att det var nåt konstigt att jag var där, förmodligen tog man för givet att jag var en av (service)personalen.

Jag letade så mig fram till köket för att hitta ”barnhemspersonalen”. Jag fann tre unga personer, två kvinnor och en man. Jag presenterade mig som boende i området som önskade information om verksamheten. Dom berättade som dom skulle enligt nutida folkutbytesmanual, det var ett hem för 44 barn som flytt från krig.

Nu kunde jag ju varken för mina ögon se barn, eller för den delen se personer som kom från krigsområden, då upplystes jag om att visserligen var det inte krig i Afghanistan men de afghanska männen hade ”flytt till Sverige av annan anledning”. Och så har vi det med flickorna, var var dom? Det fanns flickor, men, de var inlåsta på sina rum. 

Jag såg inga ”ensamkommande” unga kvinnor medan jag var där, kanske fanns dom, eller inte. Det var nu de tre i personalen började känna sig obekväma med att ha mig där, på något sätt var jag ett integritetshot mot afghaners tillvaro i min födelsestad. Jag ombads att gå ut, och det gjorde jag med en av de tre ur asyltantsservicepersonalen. Vi fortsatte att prata och jag som äldre kvinna berättade vänligt om Afghanistan och det stora kulturella skillnaderna mellan dom, och oss.

Av ren omtanke om den tvåspråkiga unga damen (tror det var dari elller pashtu hon behärskade) och hennes kollegor önskade jag för deras säkerhet att dom var rädda om sig då där från den afghanska regionen mer regel än undantag odlades en vidrig kvinnosyn. Hade de som förestod HVB-hemmet tänkt på arbetsmiljön, fanns det säkerhetstänk och strategi vid fara för liv och lem?

Det var då som tösen tog sin hand mot höften och visade att hon hade personlarm, all personal hade personlarm under sin arbetstid med andra länders unga män. Nej det var inte män, det gick hon inte med på, de var barn.Dagarna och veckorna som sedan förflöt höll jag ett öga på både våra politiker i stadsdelen, och på hur livet tedde sig i och strax utanför HVB-hemmet. För det första var planen och agendan från politikerna att inte informera de boende i området om att 44 unga män från Afghanistan flyttat in, och på fråga behövde våra söner och döttrar inte gå omvägar för att undgå de nyinflyttade. Allt var frid och fröjd.

Och här ger jag politikerna rätt, varför egentligen förfasas och bry sig om detta ensamkommandehem, när hela staden var förändrad och malmöiterna utbytta med andras landsmän. Sen har vi det med rökning, alkohol och köpemat. På gräsmattan under afghanernas fönster dokumenterade jag ölburkar, fimpar, pizzakartonger och kalsonger. Får andra länders barn som är i svensk vård och omsorg supa och röka?

Det blev till en anmälan till IVO, Inspektion vård och omsorg, som gav ungefär, ingenting. Vi som vill ha ordning, reda och ett svenskt Sverige är så i underläge. Kanske har vi oss själva att skylla då vi självskadar oss gång efter annan genom att vi vid val röstar in inkompetenta personer som anser att vi svenskar som folk inte är värda något, eller i varje fall värda riktigt lite. Var finns personlarm till oss som inte jobbar vid HVB-hem, men som har klientelet mitt bland oss i vår verklighet?

Om någon med makt sett till vår lycka, och trygghet, samt genom kärlek för oss och vårt land skapat förutsättningar om att våra barn får det bra, då hade jag inte ens kommit på tanken att skriva denna krönika, för då hade jag den dagen för några år sedan inte stövlat in på ett ensamkommandehem, för det hade inte ens en gång funnits.