Ungdomar och krisövningar

I detta nu är Krisberedskapsveckan i gång, de årliga kampanjer och övningar i MSBs regi som genomförs i samarbete med kommuner och frivillighetsorganisationer. Målet är att öka beredskapen inför samhällskriser, d.v.s. när hotfulla situationer i större skala råder och onkel staten rent av inte klarar av att sköta det dagliga hushållandet. Skogsbränder, stormar, cyberattacker och militära konflikter i vårt närområde nämns som exempel på kriser.

Det här året har MSB försökt förmå kommunerna att locka till sig ungdomar mellan 13 och 19 år till begivenheterna. Ungdomar berörs också av samhällskriser, resonerar MSB, och bör helst veta vad de kan göra i ett sådant läge, varifrån information till allmänheten kommer och hur man kan vara förberedd i hemmet när krisen plötsligt slår till.

MSB är noga med att poängtera att ungdomar inte har vuxenansvar. Men det kan slås fast meddetsamma, att när en allvarlig kris i större skala sker i landet, då kommer ungdomar med nödvändighet att ges vuxenansvar. De kommer att behöva hjälpa sina familjer och i görligaste mån även den större gemenskapen.

Det vore intressant att se hur väl MSBs vecka med ungdomar föll ut. De kommer förstås att utreda och redovisa veckans händelser, men det finns stort fog att ifrågasätta deras slutsatser eftersom sådana utredningar knappast presenterar negativa slutsatser. Redan i förväg funderar man lite på en större mängd ungdomars (och kanske vuxnas också i våra barnsliga tider) möjlighet att på ett seriöst och lyckat sätt medverka på sådana aktiviteter.

Massor av ungdomar har hjärntvättats till att ha ångest över klimatet (vad det nu innebär, att Golfströmmen ska sluta strömma?) och högerextremism. Många är hjälplöst mobilberoende. Åtskilliga bygger upp sin tillvaro kring idol, fotboll, instagramtrams, dataspel. Alltför få får hjälp vid psykiska besvär. 

Ungdomsvärlden (i mångt och mycket den vuxna också) har alltmer hamnat i simulerade världar – långt från verkligheten och alla dess kriser. Man saknar en gnutta lillgammalhet, av all jävlighet, hos ungdomarna. Man önskar man såg fler scouter. Hur ska dagens ungdomar (och vuxna, som sagt) på allvar kunna ägna sig åt krisövningar där hela samhället måste fungera mycket mer enhetligt, pragmatiskt och bestämt för att klara krissituationen?

Där har vi väl också grundproblemet. För det första lever vi i ett oerhört mer splittrat Sverige idag än för bara 30-40 år sedan, en generations tid. Andligt splittrat! Utöver den vanliga utvecklingen med alltmer modernitet beror splittringen förstås på massinvandring, vilket gör att människorna känner sig främmande för varandra och för omvärlden. Inte minst gäller det barn och ungdomar, som har ett självklart behov av att slussas in i en gemenskap, i en kultur. I brist på det hamnar den förstås i låtsasvärldar.

För det andra, är det inte dags att se världen för vad den är? Lever vi inte på sätt och vis på gränsen till en allvarlig kris? Gängkriminaliteten har trängt sig in i vardagen. Polis och räddningstjänst har problem med mindre brott och olyckor som drabbar privatpersoner. Skolor och bilar brinner alltför ofta. Knark är vardag. Många ungdomar blir sextrakasserade och rånade.

Blir inte krisövningar ett spel för gallerierna när mer vardagliga, handfasta problem dagligen sker. Blir de inte något verklighetsfrämmande? Och hur kommer kriser över huvud taget att kunna hanteras när samhället redan är så splittrat och krisartat? Sådana frågor tycks inte ställas av MSB. Skärpning!