Terrortrenda dig till döds

Snart har vi på ett fåtal år sett allt och ännu lite till på trendhimlen: gällivarehäng ner till hälen, strumpor som knappt täcker foten, t-shirt-tryck, lilamålat hår, gråmålat hår, kroppsmålningar i kubik, sjutton ringar i näsan, hamburgare på innerestaurant, kaffe och te på femtielva olika sätt, energidryck i sextielva olika förpackningar som lovar att du är vaken livet ut, långkokat kött, finsalt, surdeg så limpan kan kosta hundringen på Stureplan, och så vidare o.s.v.

Visst är det stimulerande med variation, men ska vi ha ny tonart för varje ny takt i låtarna?

Senaste hästhandlingen i USA – where it all starts – är vatten. Inte smaksatt, inte kolsyrat, inte sockrat, purt! För att få upp priset har vattnet förhöjt pH-värde, säger producenterna. Vem vet, kanske är det tappat på månen också. Ett tolvpack burkar Liquid death, som ett märke heter, går för 22 dollar (tvåhundra kronor) på amerikanska amazon.

För att få till försäljning används kändisar som producenter, att vattnet är elektrolytiskt behandlat (högt pH-värde) vilket ska förhöja törstsläckningsförmågan, allsköns fräcka ord, att burkarna består av mestadels återvinnbar aluminium (bättre än plast) och speciella målgrupper.

En tillverkare vänder sig till män som är absolutister och knarkfria. En kommentator på Washington Post ondgör sig över att ”faustisk” manlighet används i sammanhanget, den ytterststrävande mannnen – här helnykteristen som vill vara superklar i skallen (och superläskad i halsen). Hon ser hur fenomenet återkommer på varierande sätt i reklamen.

Men det är bara att haka upp sig på dumheter. Reklamvärlden använder kvinnor på precis samma sätt. Ytterligheter är reklamens sätt att vara, dess sätt att konkurrera. Däremot säger journalisten andra kloka saker, som att det inte spelar någon roll hur återvinnbar burken är när miljarder burkar hamnar på tippen eller att Generation Z:s strävan efter att vara ytterst och gränslöst allting är motsatsen till föräldragenerationens idé om måttfullhet: visst kan du kröka, knarka, ragga, spela data, arbeta, dricka vatten m.m., men gör det med måtta.

Givetvis gör journalisten sig – med rätta – lustig över alla fräcka och storslagna ord varmed köpvattnet lanseras. “Our proprietary Thirst Murdering process begins with Liquid Death forming a rope of veins that will wrap around your Thirst’s head and strangle it … Once Liquid Death reaches your Thirst’s brain, all of your Thirst’s memories will be replaced with repeating loops of its own head imploding.” Så heter det tydligen på produktens hemsida.

Man undrar om de är ironiska eller något. I vilket fall som helst får sådana storvulna ord en – anser i alla fall en gammal stofil som jag – att ta ett steg tillbaka och se lite nyktert på saken. När sådana ord beskriver handlingen till det mest alldagliga som finns, att ta ett glas vatten, då är det något som är rejält knas. Vi har hamnat i clownsamhället där en lämplig fråga lyder: hur djupt är du beredd att sjunka i clowneriet? Eller: hur dumma är människor beredda att vara när de går loss på trenderna?

Den franska filosofen Jean Baudrillard, som har analyserat ”postmodernistiska” fenomen intressantast, använder vid ett tillfälle Disneyland som bild. Walt Disney skapade Disneyland som en plats där familjen kunde vara 100 procent familj, med bara glädje och kärlek, utan bekymmer och knark och konstigheter. En plojvärld! Disneyland är en dags äventyr, ett kaninhål varifrån man vid dagens slut återvänder till den normala, vanliga världen.

Enligt Baudrillard skapar Disneyland illusionen att vår vanliga värld är annorlunda, är verklighet i förhållande till fantasierna i Ankeborg. Men egentligen finns det ingen skillnad. Hela Amerika är ett Disneyland. Disneyland låter dig inte vara ett barn, säger Baudrillard, det döljer det faktum att du är ett barn.

Påståendena om köpvattnet visar detta tydligt: ”Sugar-free Ketogenic Brain Octane and B Vitamins”, heter det på en burk. Vad betyder det? Det är ju rena rama Kalla Anka – ankeborgska – mitt i den vanliga verkligheten. Genom trenderna leker vi lekar som små barn. Det låter som jag är helt speciell som drar i mig det där elektrolysvattnet, en marvelhjälte. Men det är bara vatten, det enklaste stycke verklighet. Gränsen mellan verklighet och Ankeborg är flytande.

SJ hade för många år sedan två dl vatten av kartongmaterial på tågen. Det hade ett lakoniskt namn: ”Ett glas vatten”. Varken mer eller mindre! Det smakade utmärkt, nästan lika bra som kranvatten.

Och förresten, jag har kvällsundervisat många gånger med krita på svarta tavlan. Man blir skönt torr i halsen av det. Och då hjälper bara en dryck: öl.