Byt namn på ”Bensinupproret 2.0” och gör det relevant

Ord förpliktigar. Ett uppror kan aldrig söka tillstånd för upproret från den makt man säger sig göra uppror mot. Vare sig Dacke eller Engelbrekt bad kungamakten om tillstånd, de gjorde vad de ansåg nödvändigt.

Det hela är inte en fråga om våld eller ickevåld. Ett uppror behöver inte vara smålänningar med armborst eller dalkarlar med hillebarder som tar knektar av daga, men det innefattar ett visst mått av risktagande. I Sverige måste ett uppror definitivt innehålla lagbrott, annars är det inte ett uppror utan snarare ett upprop.

Förvisso definieras ”uppror” av brottsbalken och då handlar det om att med våldsamma metoder omstörta statsskicket. Men det finns en vidare språklig innebörd där upproret bryter mot lagen inom ramarna för civil olydnad.

Genom att använda sig av civil olydnad uppfylls definitionen av upproret utan att gå över gränsen till vad brottsbalken har att säga. Så eftersom civil olydnad vilar på ickevåld, ingen skadegörelse, öppenhet och ansvarstagande.

Om man kallar sig något, men inte är det, så far man med osanning och detta gör i sin tur att man kanske missar målet. Man lovar mer än man tänkt hålla, eller inbjuder till sådant man inte vill se hända.

”Bensinupproret 2.0” är ett tydligt exempel. Facebook-gruppens initiativtagare vill inte se stök i upprorets namn, men med namnvalet så är det precis det man bjuder in till. I sin tur gjorde det att den interna kritiken blev stenhård när upprorsmakarna lade sig platt efter att polisen inte gav dem tillstånd att demonstrera.

Ett uppror hade här kallat till civil olydnad av olika de slag och satt sig själva och sin egendom i riskzonen. Ett upprop däremot, kan gott och väl underkasta sig maktens beslut i det vidare syftet att fortsätta samla in namnunderskrifter, göra debattinlägg och så vidare.

Kanske tycker du att jag överdriver? ”Det är väl inte så viktigt vad det kallas”… Jag håller inte med utan hävdar motsatsen. Det är av största vikt att man är det man säger sig vara.

Vi tänker i ord såväl som bilder. Ord har en avgörande betydelse när man vill förmedla något till någon. Ord förpliktigar. När ord slutar betyda vad de faktiskt betyder, så förlorar vi också – med tiden – förmågan att utföra de handlingar som orden beskrev.

I boken 1984 är detta ett genomgående tema. ”Nyspråk” kallas det språk som talas i samhället och det beskrivs detaljerat i ett appendix. I grunden handlade det om att förhindra kritik (och handlingar) mot det styrande ”Partiet” och dess ledare. Vi läser:

Ändamålet med nyspråket var inte bara att tillhandahålla ett uttrycksmedel för den världsåskådning och de tankevanor som kännetecknade trosanhängarna av Engsos, utan också att omöjliggöra alla andra sätt att tänka. […] Ordförrådet var uppbyggt så att det exakt och ofta mycket subtilt kunde uttrycka varje åsikt en partimedlem lämpligen kunde önska uttrycka, samtidigt som det uteslöt alla andra betydelser och även möjligheten att indirekt finna på dem.

I boken är det övertydligt, i dagens Sverige mer subtilt.

Jag menar att vi inte ska vara en del av detta, snarare tvärt om. En spade är en spade och ett uppror är ett uppror. Om vi accepterar att ett uppror är att be makten om lov att protestera, så kommer någon förändring aldrig att vara möjlig.