Jalles poetiska ark – del 19: Strindberg Chrysaëtos

Nu blir det lång dikt.

August Strindberg är mest berömd för sin dramatik. Men ibland måste frågan ställas: när är han bäst? I sin dramatik? I berättelserna? Eller lyriken? Eller kanske rent av i sina brev? Han är riktigt bra i alla genrer. Och alla genrer han skrev i gnistrar av den intensitet varmed hans skriverier tillkom. Man får aldrig glömma att Henrik Ibsen, medtävlaren på dramatikens område, hade en teckning föreställande galningen Strindberg över sitt arbetsbord för att minna honom om att alltid lägga ned lite mer energi i sina verk.

Strindbergs liv var fullt av kriser: konstnärskriser, livskriser, samlivskriser, psykkriser, religiösa kriser. Kanske var det en enda lång kris. Från och med slutet av 1880-talet kom de som brev på posten, och på den tiden skrevs det många brev; Strindberg skrev många tusen. Det skar sig mellan honom och första hustrun Siri von Essen, vilket slutade med skilsmässa 1891. Sedan följde flera svåra kriser samt nytt giftermål och ny skilsmässa, den här gången med österrikiska Frieda Uhl.

Den mest berömda av hans kriser skedde 1894-96, vilken brukar kallas infernokrisen efter den bok han skrev strax efteråt, Inferno. Däri ingick väl alla varianter av personliga kriser, men litterärt sett innebar det en ändring av författarskapet från samhällskritisk, naturalistisk stil mot mer fokus på själsliga frågor. Strindberg blev en del av 90-talslitteraturen.

År 1902 skrev Strindberg sitt mest berömda verk bredvid Fröken Julie, nämligen Ett drömspel, som han kallade ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”. Året före hade han gift sig med den norska skådespelerskan Harriet Bosse efter den berömda raggningsrepliken ”Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?” Hans nya hustru fick senare huvudrollen i Ett drömspel när det uruppfördes 1907.

Då var de tu redan skilda. Harriet Bosse blev också ett smärtans barn för Strindberg. Redan några månader efter vigseln i maj 1901 gjorde hon antydningar om skilsmässa. Efter flera kriser i äktenskapet blev det till slut skilsmässa 1904. Man bör betänka att alla hans tre hustrur lämnade Strindberg; många kvinnor var fria och självständiga redan då, och skilsmässa var alltså inte något omöjligt.

En frukt av det lidande Strindberg kände i och med fruktan för att Harriet skulle lämna honom var dikten Chrysaëtos (med betoning på a:et – de två punkterna över e:et är ett s.k. trematecken som anger att vokalen ska uttalas istället för att glida ihop med a:et till en diftong). Det grekiska ordet betyder guldörn och är benämningen på kungsörnen. Guldörnen symboliserar väl Harriet, såsom Strindbergs maka.

Dikten är mycket stark och levande med sin starka dramatik och pregnanta bilder: kråkorna, hundarna, uggleskriket, flyttgubbarna, makarnas gamla hus, snön, heden, skogen, ångbåten o.s.v. Och diktjaget som ser alla varsel (kråkorna etc) på olycka – d.v.s. att Harríet flyttar ut, Chrysaëtos dör – och famlar runt i deras gamla hus, irrar runt i djup snö på hed och i skog, och minns deras lyckliga tid tillsammans – allt borta nu: Chrysaëtos är död.

Chrysaëtos

Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.

Vad vänta de bråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
på hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur som skall dö
eller hålla kråkorna bal?

Vad vänta de bråkiga kråkorna
därnere framför mitt hus?
De hänga i lindarne,
och gunga för vindarne;
på nattkvist kraxa de,
på morgonkvist flaxa de,
och vänta att dager blir ljus.

Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.

Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga,
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta,
öronen stäckta …
Nosarne heta och torra…
nu höras de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.

Vad skrika de gula ugglorna
på tobaksladornas tak,
när rostiga flöjeln med bugglorna
knappt håller i vinden sig rak?
Vad sjunger den rostiga flöjeln
Vid nattvindens sorgemusik?
Är det lik eller vitt?
Gäller mitt eller ditt?
Är det sorg eller nöd,
eller varslar det död?
Det är död, det är nöd, det är lik!

Vad göra de krokiga karlarne
därnere på hedens snö?
De sätta väl snaror för hararne
Me’n marken ligger i tö.
Granris bära de,
störar skära de,
ruska ut vägen,
mäta ut stegen;
vinterväg är det,
brister eller bär det
där bortnast på islagd sjö?

Vad göra de krokiga karlarne
vid ingången till mitt hem?
Nu knakar porten i nararne,
en snö-il slår den i kläm.
Karlarne strö
granris i snö;
flingorna falla,
snöstjärnor kalla,
spåren fylla de,
ner mylla de.
Allt! Allt! Allt!
Vit och bitter är snön som salt!

Slädorna komma, kuskarne skrika,
lyktorna flämta, dagen går ut.
Karlarne bära, karlarne spika…
Sagan är slut! Sagan är slut!

*

Då gick ett skrik…

*

Då gick ett skrik igenom trappors valv,
det rungar över gårdar in i gränder,
ocb vandrarn ut’ på gatan skalv
och stannade med knäppta händer.
Däruppe i en våning av det öde hus
vid öppet fönster, över nakna träden,
en svartklädd man sig sträcker med ett ljus
som om han ville lysa ut på heden;
och med en dåres röst han ryter som ett djur,
nyss sargat i dess trånga bur:

Chrysáëtos är död!

Och ropet kryper över snöig hed, och gråter
tills det mot höjderna i norr dör bort,
men skogen som har liv ger ropet åter,
och svarar snyftande men kort:

Chrysáëtos är död!

*

I tomma rummen ensam nu han irrar
och tänder lampor, kandelabrar överallt —
Ifrån salongens vägg mot honom stirrar
porträttet främmande och kallt —
Han rasar kring från rum till rum och letar,
han söker vad som icke mera finns,
ett lönlöst sökande, som den förryckte retar,
och vad han letar icke mer han minns —
Han öppnar lådor, skåp och skänkar —
Från korridorn till köket kommer sedan turn;
han tittar under bord och bänkar —
Till sist han stannar i tamburn.

Där hänger glömd en liten kappa
med kragens skinn så sirligt nött,
där rundad kind den plägat klappa —
Då vaknar minnet, ögat brinner rött!…

Och ut i natten…

Och ut i natten på nersnöad hed
han springer och söker,
han går över diken och över led,
me’n yrsnön kring honom röker!
Tag opp! Tag opp! Har du spår?
I skur och i ur
han stapplar mot sten,
han snärjes i snår,
och snötjockan står som en mur…
Som en tjur han rusar mot vind’,
han är blind, han är blek om sin kind
fast pulsarne gå! Gå på!
Gå på tå, eller sjunker du ner,
och ingen dig ser,
och ingen dig hör, om du ber, när du dör,
när du myllas i snöblommors bädd!
Är du rädd, min son?
Se, himlen är svart som ett plån
utan skrift, som en sten på en grift
men ingen uti.
Stå bi! Håll ut eller bli!

*

Han hunnit fram till kullarne i söder,
där unga björkar ibland lärkträd stå…
Här vakna minnen, hjärtat blöder —
Här arm om liv med henne plägade han gå —

Längst bort i norr – är det en febervilla? –
han skymta ser det öde husets grå fasad,
liksom ett il-tåg på station står stilla
han ser sin vånings fönster i en upplyst rad!

Och han ropar:

När skall tåget gå?
Hallå! – hallå!
Är det bröllopståg?
Var det bruden jag såg,
min majbrud i fjor
i grönt och i vitt,
i siden och flor,
i grönt och i vitt
som den blommande hägg
därute mot vägg?
I solen jag satt med sol i mitt sinn…
Det var då! … Chrysáëtos var min!

Och han sjunger:

Sommardagar, ljumma vindar,
blåa vågor, varmgul jord,
murgrön sig kring stugan lindar,
hänger över dukat bord.

Ut på havets långa vågor
simma vi nu arm vid arm,
svala havet släcker lågor
solen tände i vår barm.

När du steg ur havets sköte,
föll jag för din skönhet ner!
Väl förlåtligt om jag skröte –
Nemesis dig icke ser!

Chrysáëtos!..

Chrysáëtos, Guldörn, i ditt gyllne öga
såg jag soln gå upp den sista gång…
När vi möttes över molnen i det höga
lockade jag ner dig med min sång…
Ur din vinge röck jag då en penna,
uti guldbläck sen jag skrev
sångerna du känner – från Gehenna,
som vårt paradis ju blev!

Sommarafton…

Sommarafton, stillt i vinden,
ifrån bokars gröna ljus,
sol i ögat, sol på kinden —
hemåt till vårt murgrönshus…

Eftersommar, tyst i skogen,
fåglarne ej sjunga mer,
när som blomman först är mogen,
falla bladen på er ner!

*

Guldpudra vid järnkällan,
kopparorm under silverlind,
det är huldrans gåta!
Det är din och min!

Medan minnena yra…

Medan minnena yra som barvinters snö
han tränger allt djupare in i skogen,
men skogen tar slut, han står vid en sjö
där fåror skönjas efter stora plogen –
vintervägen är ruskad rak som ett streck,
på sidorna kantad med stubbade granar;
men över vägen går en strimma av bläck —
Han stannar modfälld och spanar.
Då hörs från mörkret ett plaskande, ett dunkande,
ett pustande, ett stönande, ett klunkande,
och så ett tjut, ett fasans utan slut.
Ut ur mörkret rusar
en svart och röd koloss,
isen gungar, vattnet brusar,
de böjda granar med varandra slåss.
Isflaken knäckas som rutor,
bitarne klinga som glas,
musik som ur tusende lutor
av en jordbävning slås i kras.
Förbi som en sårad val
går ångarn, flåsande stenkolsröken
begraver allt i svallvågens dal
och skummet dansar som vita spöken.

*

När soln går upp…

När soln går upp över isfält blått,
då komma de krokiga karlarne
att skåda var ångarn gått;
och kråkor komma som stararne
att plocka upp smått och gott.
På iskanten sitta hundarna
och tjuta som förr i lundarna.
Det gick som de hade spått!

August Strindberg