Jalles poetiska ark – del 20: en finlandssvensk högerman

Bertel Gripenberg tillhörde den finlandssvenska adeln. Han föddes 1878 och dog 1947. Sålunda tillhörde han den sista generationen av den gamla aristokratin. Det märks i hans biografi. Han kämpade för Finlands frigörelse, han föraktade den nya demokratiska regimen, han kämpade med de vita mot kommunisterna i det finska inbördeskriget, han stod på Lapporörelsens sida och han ansåg nazisterna som för plebejisk. En högerman av den klassiska stammen!

Han hyllades i början av 1900-talet som en av Finlands bättre poeter med mycket fin versteknik. Men när modernismen sakta men säkert fick övertaget blev han med tiden mindre uppskattad. Så ser det i alla fall ut i backspegeln eftersom modernismen och vänstern ”vann” kulturkampen. Men allt kan vända.

Om man bortser från ideologi och poetiska moden tycker jag att han är en ganska bra poet, fast inte någon av de bästa svenska skalderna. Verstekniskt är han bra, men det finns många som är det. Innehållsmässigt finns det många som är bättre. Men Gripenberg rankade sig själv aldrig som någon av svenska språkets största poeter. En del dikter är riktigt laddade och utstrålar stor skönhet. Det gäller både landskapsdikter och mer kampbetonade dikter. Bäst är han när han blott ger en betraktelse av något han grips av, vare sig det gäller det nordiska landskapet eller den finska soldaten.

I början av 1900-talet skrev Gripenberg i typiskt dekadent stil, allt enligt tidens mode. Senare blev det vågade kärleksdikter, landskapsdikter, kampdikter, soldatdikter och inte minst dikter med stark existentiell känsla, t.ex. hans kanske mest kända dikt ”Ett ensamt skidspår”.

Här nedan återges en dikt från en av Gripenbergs tidigare samlingar, Gallergrinden från 1905. Temat är svenskarnas svanesång i Finland men samtidigt minnet av deras bragder. Man får aldrig glömma att mången svensk kämpade för Finlands sak, för det finska folket, under 1900-talet – trots hänsynslösheten i det finska inbördeskriget och en mångmiljonfiende hos den ryske bolsjeviken.

I dagens Sverige påminner dikten skönt om kampen mot vår tids ”mörkrets söner” och ”svekfull ondska” – fast i Sverige istället för Finland. Och precis som diktens svenskar vågar gå i ”mindretalets leder”, kämpar vi nationalister idag mot en överväldigande hydra, mot kadrer av människor som vill vårt fosterland oväl.

Men nog kommer vårt modersmåls vackra toner och vårt germanska blod få oss att vinna kampen. Och om inte så kommer ändå vår svenska kampsång med runor att ristas på våra gravar för nästa generation att segra.

Svensk sång

Än ljuder sång i Finlands natt,
ännu på skandisk tunga
sin sorg, sin längtan och sitt skratt
germaners söner sjunga.
Det ekar djupt ur hög och rös,
ur döda härmäns grifter
om bragder sedan hedenhös,
om manliga berdifter.

Den dag är här som siarns sten¨
i gröna dalen spådde,
den dag, då ljusets klara sken
ej segra mer förmådde,
då mörkrets söner stiga fram
och svekfull ondska trives,
och redbar heder nämnes skam,
och ärlig man fördrives.

Fast stormen skakar stugans dörr
och lås och hakar springa,
än hör du sången liksom förr
med manlig malmton klinga.
Du svenska språk, din klang är stål
mot solskensblanka hjälmar!
Hugg in, vårt stolta modersmål,
mot nidingar och skälmar!

Säg, vet du tjusningen att stå
i mindretalets leder,
att oböjd emot döden gå
med obefläckad heder,
att falla för en hopplös sak
mot övermaktens lansar,
att stupa stolt vid vapnens brak,
att dö i stål och pansar.

Sjung högt, vårt svenska modersmål,
i undergångens timma,
låt höga, röda varningsbål
mot nattens himmel glimma!
Och hinner oss den dag en gång,
som blir germaners sista,
skall på vår grav vår svenska sång
vår äras runor rista.

Bertel Gripenberg