Svenskfientlig historiker aktuell med ny bok – läs hellre om G:a Uppsala

Populärhistorikern Maja Hagerman slog igenom 1996 med boken Spåren av kungens män. Hon fick Augustpriset för boken och har efter dess kunnat leva på sina böcker och föreläsningar. Spåren av kungens män var typisk populärhistoria, med alla dess typiska brister och fördelar.

De bra sakerna är att hon gav en bred, lite svepande skildring av en spännande tid. Sådant går förstås inte i en vetenskaplig avhandling, som oftast berör en enskild liten företeelse med en besvärlig begreppsapparat. Perioden Hagerman behandlade var tiden mellan vikingatid och medeltiden, mellan hedendom och kristendom, mellan tillfälliga hövdingar och en mer central kungamakt – eller snarare vägen till medeltid, kristendom och kungamakt. Bra är förstås också förmågan att presentera materialet på ett lättfattligt sätt, till god bildning för svenskar.

Hagerman utgick från en hel del ny forskning i ämnet. Vendeltid, vikingatid och medeltid har de senaste tre decennierna varit föremål för en djuplodande forskning, både från religionsvetenskapligt, arkeologiskt och historiskt perspektiv. De tio senaste åren har böcker om särskilt vikingatiden exploderat. Ämnet har förstås alltid varit populärt, inte minst p.g.a. vikingarnas äventyrliga rykte, men på sistone har både specialister och populärhistoriker lyft fram alla möjliga infallsvinklar om våra gamla våghalsiga krigare: stridskonst, vanor, resor, kulter m.m.

En brist hos Hagerman är dock att hon överdriver sin egen insats genom att måla upp bilden av att tidigare historieskrivning har varit antingen för svulstig och nationalistisk eller för torrt källkritisk, varmed tiden före 1300-talet, enligt Hagerman, har skildrats för storslaget eller utan nyanser i brist på tillförlitliga källor. 

På ett sätt är det ett bra påstående. Det visar nämligen bristerna som fanns i den nitiskt källkritiska vetenskapen, vilken säger att vi mer eller mindre inte kan säga något om vikingatiden p.g.a. att källorna inte går att lita på. För den kategorin historiker (som slog igenom på 1920-30 talet) var alla gamla skildringar av t.ex. islänningar blotta amsagor. Att läsa Snorre var kanske roligt, men vetenskaplig sanning gick inte att utvinna, menade man. Det behövdes mer handfasta källor.

De senaste decennierna har man övergett en så strikt historiesyn. Särskilt med hjälp av arkeologi och antropologiska synvinklar har spännande och klargörande forskning om tiden gjorts, vilket fördjupar vår kunskap om tiden före 1300-talet. Vi kan visst säga saker om den tiden, och många av de gamla ”amsagorna” har visat sig ha mycken sanning i sig.

Problemet hos Hagerman är dock att hon har fastnat i en syn att svenskarna har skapat en chauvinistisk, rasideologisk bild av sitt förflutna och sitt arv. Temat återkommer i flera av hennes böcker fram till idag. Det har spätt på den katastrofala retorik som dominerar idag, nämligen att vi svenskar är ett gäng rasistiska skurkar och att vi egentligen inte har något storslaget arv att förvalta. Hagerman har varit en viktig del av den PK-liga som velat göra svensken mindervärdig, som menat att Sverige i brist på egentligt historiskt arv är mångkulturellt och att svenskarna som straff för sin chauvinism och rasism måste ta emot halva världen, helst från länder som starkt skiljer sig från svenskarna.

Sin kulmen fick Hagermans noja om svenskens chauvinism och rasism i böckerna Det rena landet och Käraste Herman. Framgångarna med den första boken tycktes stiga henne över huvudet. Käraste Herman är en biografi om rasforskaren Herman Lundborg, som bl.a. försökte kategorisera raser och varnade för rasblandning. Det är klart att en politiskt korrekt person som Hagerman ryser inför Lundborg, även om hon förundras över honom. Men framför allt Det rena landet är ett löjligt påhopp på de traditioner som har fört till vissa uppfattningar om germaner och svenskar, alltifrån Tacitus bok Germania och islänningarnas Eddan till skallmätning, Hitler och Historiska museet.

Undertiteln är ”Om konsten att uppfinna sina förfäder”. Jaha, så var vi där igen! Svenskarna har inga förfäder, de har bara uppfunnit dem. Sida efter sida finner Hagerman hur alla har övertolkat gamla skrifter på det förfärligaste sätt och att alla genom tiderna har velat lyfta fram germaner och svenskar som något som egentligen aldrig har funnits. Och helst inte borde ha fått finnas! Ty alla har bidragit till rasideologi, den överlägsna ariern och därmed till slut Adolf Hitler! Inte minst svenskarna, som ju framställde sig som så renrasiga för ett sekel sedan! Så går Hagermans slingrande väg genom luddiga resonemang, enfaldiga slutsatser och pinsam retorik. Det påminner om SD:s/Samtidens dokumentär om hur nazistiska Socialdemokraterna minsann var; den hade ju också en löjeväckande retorik, även om ett och annat stämde.

Den som sa’et han va’et, heter det ju. Och visst, Hagerman är övertolkningarnas mästare. Sida upp och sida ner läser hon in det hon vill för att finna spåren som leder fram till svensk rasism och Hitler. Som här: ”Ett annat slående exempel är Geijers dikt ’Vikingen’. Den som läser den behöver knappast tvivla på att nordbon som beskrivs här år 1811 är släkt med de rastlösa arier som enligt den tidens teorier hade kommit vandrande från Himalayas friska horisonter.”

Eller blindheten när man är berusad av sitt resonemang: ”Ras är ett gammalt ord. När det användes på 1600-talet … hade rasdebatten med människohandel att göra. Redan tidigare hade kyrkan i Spanien torgfört teorier om ’blodets renhet’ i samband med förföljelsen av judar” (under 1400-talet reconquista). Jaha, men är inte judarna bäst i klassen på det där med ras och blodets renhet? Kanske spanjorerna hade lärt sig av judarna. Men rasideologi, slaveri och judeförföljelser ska smetas på européerna, här spanjorerna men allra mest i boken på tyskarna och svenskarna.

Det är så dumt att man blir lätt illamående. Samtiden kan det vara givande att läsa ”fienden”. Hagerman presenterar nämligen allt det som många svenska nationalister gillar och beundrar och som är oerhört intressant vare sig man är nationalist eller inte, allt från Tacitus till Gobineau. Läser man boken hela tiden medveten om det löjliga i Hagermans svulstiga retorik och usla slutledningar är den mycket upplysande.

Varnad av Det rena landet kommer det dröja länge innan jag ögnar igenom Hagermans nya bok Trådarna i väven. Hon har visat vad hon går för och får skylla sig själv. Redan ett par recensioner skvallrar om att Hagermans ganska ensidiga sida lever kvar. Ett par meningar av en Svd-skribent säger mycket: ” Hur gick det till när Sverige slutade att med hårda metoder banka in en homogen svenskhet – och i stället började satsa på att bli världsbäst på mångkultur? /…/ Frågan om fattiga människors invandring till Sverige från länder långt borta ägs nu inte oväntat av Sverigedemokraterna. Andra partier tävlar om att genomföra deras politik.” Banka in homogen svenskhet! Nej, så har det inte gått till! Andra partier tävlar… Nej! Idel överdrifter och felaktigheter som recensent och säkert Hagerman delar.

En annan skribent lyfter fram att Hagerman ”punkterar uppfattningen om att det svenska kulturarvet skulle vara en hård oföränderlig kärna fristående från omvärlden … finns det krafter som vill välja bort och sovra.” Så talar PK-klubben alltid om nationalister – eftersom de är dumma och oförskämda moralister. De kan bara argumentera om de målar sin fiende full av fan och svartvit syn. Men det är förstås fel, nationalister resonerar aldrig om svenskt arv som en oföränderlig kärna; tvärtom är nationalister ganska nyanserade, så det finns inget att punktera, fru Hagerman. Det är bara ett sätt att framstå som moralisk och lärd.

I boken behandlar hon tydligen lokalhistoria, och det är ju både intressant och väl. Nationalister vurmar ju för regionerna. Är Hagerman därmed nationalistrasist, månntro. Tja, enligt hennes sätt att resonera kan man tro det. Hon tar också upp vår tids historielöshet, även det ett viktigt ämne och säkert värt att läsa. Hagerman menar också att det pågår en kulturkamp om det svenska arvet, vilket hon har helt rätt i, fast inte utifrån de förutsättningar hon föreställer sig, det vill jag lova. Likväl – hon är en klant och jag tänker inte läsa böckerna.

Istället faller tipset på en annan populärhistoriker, Kristina Ekero Eriksson. Hon är bland annat känd för sin bok Vikingatid från 2007, skriven tillsammans med Dick Harrison. Förra året kom hennes bok om Gamla Uppsala. Hon har följt de senaste årens forskning om platsen och sammanfattat rönen i boken Gamla Uppsala – människor och möten i högarnas skugga.

När ett nytt järnvägsspår skulle byggas vid Gamla Uppsala lät arkeologer undersöka platsen lite söder om de berömda kungshögarna. Upptäckten som gjordes var oerhörd – arkeologerna ”kunde knappt tro sina ögon när de såg vad som trädde fram ur leran”, berättar Ekero Eriksson. Två kilometerlånga rader av monumentala stolphål hittades, hela 270 hål med sex meters mellanrum. De två raderna ledde upp till vad som en gång var en hallbyggnad. Stolpmonumentet byggdes på 600-talet, vilket bevisar att platsen redan under vendeltiden var ett mycket speciellt centrum för makt och kult.

Genom boken redovisar Ekero Eriksson dels om utgrävningarna, dels om platsen, dels om människors liv då samt platsens förändringar genom århundradena. När Snorre Sturlason skriver om Gamla Uppsalas betydelse har han tydligen rätt. Han är inte alls någon dålig källa. Ty om det fanns en sådan monumental processionsled eller vad den exakt kan ha haft för funktion, så måste platsen ha varit av betydelse för ett mycket stort antal människor.

Stolparna anses ha varit ca sju meter höga. Dels krävs ordentligt med trä och dels krävs stora mängder sten för att stötta stolparna. Sådant fanns inte i tillräckligt hög utsträckning på platsen, så det var härskarna då tvungna att införskaffa, vilket måste ha krävts väldigt stora resurser och arbetskraft. Målet för stolpraden, hallbyggnaden, var i sin tur 50 meter lång och 12 meter bred med huvudportar som var 3,5 meter breda. Ekero Eriksson spekulerar att gäster kanske skulle rida in i hallen, en förundransvärd syn.

Ekero Eriksson är just full av förundran när hon berättar om Gamla Uppsala. Det är helt annorlunda förtrytelsen man genomlider i Hagermans böcker. Eriksson är tvärtom ytterst stolt över de gamla svearnas bragder, och hon hänvisar gladeligen till såväl Tacitus som Snorre. Den sortens hallbyggnad som arkeologerna har hittat finns även beskriven i det fornengelska eposet Beowulf från kanske 700-talet. Vissa forskare menar dock att historierna som ligger till grund för eposet kan ha skapats redan på 500-talet och det i Skandinavien. Eriksson hänvisar till arkeologen Bo Gräslund som i en skrift för fram teorin att Beowulfkvädet vuxit fram i östra Skandinavien.

Tänk om Beowulf i grund och botten var skapades av svear i Gamla Uppsala? Den sortens frågor styr delvis Erikssons presentation. Hennes bok är en fröjd att läsa, ty hon är stolt arvtagerska till vendeltidens gamla svenskar.