Det är kriminalitet som leder till utanförskap

De 60 utsatta områden som finns på polisens lista kategoriseras som ”riskområde”, ”utsatt område” eller ”särskilt utsatt område”. Det är områden där kriminella styr i olika grad. I de särskilt utsatta områdena har polisen mycket svårt att utföra arbete eller ens visa sig. Två polisbilar är standard. En som rycker ut och en som vaktar den första mot sabotage.

Mycket få vill vittna om de sett ett brott begås, vilket är lätt att förstå. Risken för hämndaktioner är hög. Många av dessa områden är helt enkelt en sorts stat i staten. En bit ockuperad mark där svenska lagar, värderingar och regler inte gäller. Arbetslösheten är skyhög och självklar, bidragsfusket likaså. Sverige betalar och betalar, men får inget tillbaka.

Eller det är inte helt sant. Något får vi tillbaka. Klagomål och anklagelser. Gnäll och offermentalitet.

Kort efter att polisen publicerade sin lista över utsatta områden lät SVT en viss Khalid Mohammed komma till tals i en debattartikel. Dock är den inte skriven utan består istället av ett videoklipp – något som verkar vara SVTs nya fräscha grepp (för att låta folk som inte kan formulera sig i text komma till tals?).

Khalid Mohammed bor i Vivalla, ett av polisens utpekade områden. Och att ens påtala problemen är problematiskt, enligt Mohammed. Det kan leda till utanförskap.

”Jag vet vad som skapar kriminella, det är känslan av utanförskap”, får vi lära oss. Mohammed är knappast ensam om den typen av argumentation. Unga invandrare känner sig utanför. De mår dåligt och i desperation vänder de samhället ryggen och börjar istället begå brott.

Det är nämligen så, förstår ni, att Mohammed har rätt. På ett sätt. Men givetvis helt fel också. I dagens situation så känner sig givetvis de utländska ungdomarna utanför. Eftersom de är utanför. Men det är inte svenska samhällets fel, det är deras eget och deras föräldrars. 

Precis som Mohammed själv påpekar så är det oerhört vanligt att ungdomarna växer upp med föräldrar som inte arbetar. Det blir aldrig en naturlig del i vardagslivet, till skillnad från svenska barn som sällan eller aldrig ser sina föräldrar sitta hemma och slöa framför TV-apparaten dag ut och dag in.

Arbete blir något luddigt, något abstrakt, något som ”svennarna” sysslar med. Sedan kryddas detta såklart med de svenska journalisternas eviga skrikande om den rasistiska arbetsmarknaden och det stackars invandrarnas utanförskap som de har så svårt att ta sig ur. Att då kavla upp ärmarna och se till att skaffa sig ett hederligt kneg ligger långt, långt bort – också i de fall där man verkligen vill.

Detta är inte heller deras land, och därför bör de ha låg eller ingen känsla för att bidra till det allmänna. Det är en svensk egenskap. Eftersom svenskar lever i Sverige och deras förfäder har byggt det. Därför vill vi själva förvalta det. Det kan man egentligen inte kräva att en utländsk person ska känna. Däremot borde de känna tacksamhet och därför vilja bidra. Vilja betala tillbaka lite av allt de som de är skyldiga oss. Pumpa in så mycket skattepengar de bara hinner innan båten går hem igen.

”Vad man än gör kommer man inte få jobb lika enkelt som andra. Vi har många föräldrar som inte jobbar och massa ungdomar som behöver pengar.”

Rätt igen, Mohammed. Utlänningar kommer inte få jobb lika lätt som alla andra (d.vs svenska ungdomar) om vi bortser från alla genvägar in via skattesubventionerade arbeten. För svenskar gillar svenskar. Svenskar vill anställa svenskar, eftersom man litar mer på svenskar. Allt för många arbetsgivare har chansat och anställt någon en utlänning och genast råkat på problem. En vän till mig anställde faktiskt en arab för bara någon månad sedan. För att kunna säga till folk att han hade försökt, att han gett det en chans. Efter en veckas arbete som anläggare gick araben hem. Det var för jobbigt och lönen var för dålig.

Nu menar jag givetvis inte att alla utlänningar är odugliga till arbete, absolut inte. Men det är inte så konstigt om man får visa framfötterna lite extra när man är gäst i ett land. Arbetar man på bra så får man behålla jobbet, eftersom de flesta företag är intresserade av att tjäna pengar. Men det ryktas att det lätt blir problem om man anställer utomeuropéer. Och ryktet bygger givetvis på sanning. Varför chansa?

Khalid Mohammed berättar även att invandrarungdomar bränner bilar och kastar sten på polisen ”för att höras”. Som om de hade någon slags viktigt meddelande till oss andra, som inte gick fram. Som att mordförsök på poliser skulle vara ett bra sätt att kommunicera. Det är det inte.

Rubriken på debattvideon lyder: ”Känslan av utanförskap leder till kriminalitet” och jag har gett honom lite rätt i detta, om man vrider och vänder på det. Men framförallt har han helt fel. Det är tvärtom. Det är kriminalitet som leder till utanförskap. Ingen vill anställa en stenkastare eller bilbrännare. Ingen vill bo i ett område där sådana huserar, förutom andra kriminella. Det gör att samhället drar sig tillbaka. Med samhället försvinner många arbetstillfällen. När kriminella blir allt fler stänger även butiker, restauranger och vanligt folk flyttar.

Det blir till slut ett isolerat område. Ett utsatt område. Ett område dit laglydiga helst inte tar sig. Det blir utsatt. Men de var inte så att det började med att vara utsatt för att sedan bli kriminellt. Det var de kriminella som gjorde det utsatt.