Mer nätcensur: Är sötebrödsdagarna slut för oss nu?

Nog är det problematiskt när ett inarbetat konto med hundratusentals följare och åratal av videoklipp försvinner över en natt. Självklart är det upprörande när företag som manövrerat sig till att dominera inom sitt gebit och i princip blivit en integrerad del av folks vardag inte är bundna av nationell lagstiftning, utan bara följer sina egna nycker. Framförallt är det ett demokratiproblem, men det bekymrar inte de förmenta demokraterna, eftersom de själva inte drabbas. ”Det är okej när vi gör det” är som vanligt det som gäller.

Men Youtubes censur kommer inte som någon överraskning. Under flera år har man byggt upp mot detta och det är bara början. Ju mer ekonomi ”big tech” lägger ner på att hålla meningsmotståndare borta, desto fler kommer ryka. Den kloke har förberett sig på detta och sett till att jämte sina kanaler på olika sociala medier också ha byggt upp en infrastruktur vid sidan om. Eller ”kloke” kanske är fel ord. Många har vaggats in i tron att bara man inte bryter mot lagen så är det lugnt. Så borde det vara, så klart. Så är det inte.

För den med ett oppositionellt engagemang innan internet har cynismen alltid funnits där i bakgrunden. Man har tittat med skepsis på alla de möjligheter som internet erbjudit och smekt skrivmaskinen och kopiatorn med handen, säker på att low tech kommer komma tillbaka igen.

Det som händer nu och kommer fortsätta under en överskådlig framtid är att internet blir mer som ”verkligheten”. Vårt övermått av frihet kommer inskränkas också elektroniskt. Tittar vi på ”köttrymden” så har det alltid varit besvärligt för vår opposition att manövrera för att nå ut. Internet bröt trenden och vi kunde höras och synas på samma villkor som alla andra, och det gav oss en skjuts utan like. De sötebrödsdagarna är över och det var väntat. Vår motståndaren förändrades inte bara för att internet dök upp och deras behov av att tysta oliktänkande är lika starkt som tidigare.

Innan internet så var det inte självklart att nationalister fick komma till tals som alla andra. Dagspressen släppte inte in våra insändare, radio och tv gav oss inte utrymme och knappt heller närradio eller lokal-tv. Vi kunde inte annonsera våra produkter som vanliga företag eller finnas med på mässor eller marknader. För oss som var med på den tiden var internet, när det dök upp, något vi först inte riktigt begrep vad det var, för att sedan – när vi insåg potentialen – utnyttja det till fullo.

Utan tvekan är det så att internet är den enskilt främsta orsaken till den politiska situation vi befinner oss i just nu. Det visade sig nämligen att våra motståndare hade rätt (eller snarare en fraktion bland dem) i att det bästa är att ”inte släppa in dem” (oss). Problemet för dem är att vi har rätt – nationalismen är det rätta för varje tid och kan vi bara förmedla en sannare bild av vår idé så kommer den att vinna anhängare. Nu är den kaninen ur hatten också så ”skadan” (utifrån deras perspektiv) är redan skedd. Att nu börja stänga ner och försöka tysta oss på nätet är förvisso ett störningsmoment, och för somliga initiativ och projekt kan det innebära slutet. Men förödande för oss som opposition är det inte.

Hur mycket än tech-jättarna nu slår till med släggan så kommer skadorna för oss alltid vara begränsade. Det är lite som sådana här spel man kan finna på nöjesfält, då man med en klubba ska slå ner mullvadar som dyker upp ur hål. Till en början är det enkelt då de dyker upp i resonabel hastighet, sedan blir det bara svårare och svårare ju längre sekunderna tickar på. Enligt uppgift laddas det upp 300 timmar video på Youtube varje minut. Lycka till att hålla koll på det.

Icke förty så är det slut på sötebrödsdagarna nu. Det kommer inte vara lika enkelt för oss att nå ut brett som det varit tidigare. Den största fördelen med Youtube och liknande plattformar är att man direkt får tillgång till ett enormt antal människor, som inte nödvändigtvis behöver söka efter just dig/er utan snubblar över ett klipp eftersom att en väns väns vän delade det. Den effekten blir svårare att uppnå när censuren slår till, men det betyder inte att vi inte kommer att nå ut till folk, speciellt inte till folk som vill veta mer. För Svegots del så har vi våra egna plattformar att använda. Youtube med mera är bara en bonus och kan vi inte använda dem så var det kul så länge det varade. Snart nog dyker en ny kanal upp, och en ny om den försvinner. Vi har aldrig förlitat oss på sociala medier utan varit noga med att bygga upp en egen infrastruktur på nätet. Det samma gäller Det fria Sverige. Det är en bonus att finnas på de olika plattformarna så vi kan nå ut bredare, men vi har över 1 000 medlemmar och ett Svenskarnas hus i Älgarås. Varje medlem kan nå minst en person med information, som kan nå minst en i sin tur. Som medlem går det ju också alldeles utmärkt att vara delaktig i den verksamhet som är föreningens kärnverksamhet: att träffas på riktigt, utanför nätet.

Gammelmedia (framförallt Expressen i Sverige) har tillsammans med olika ”privata” snokare (som ofta stöds av skattemedel) drivit kampanjer för att släcka ner och tysta den nationella oppositionen. Tech-företagen har i sin tur, precis som under den ”långa marschen genom institutionerna” tagits över av vänsterliberala kulturmarxister som använder makten de har till att tysta ner var och en de inte håller med. Men de är för sent ute och ju mer de likriktar de olika plattformarna, desto mer kommer de alienera intellektuellt hederligt folk som är ute efter mångfald. Till sist blir det bara en tummelplats för dem själva och då kan de få ha den ifred. Youtube blir lika intressant som Expressen TV.

Lyckas de censurera bort oss helt (vilket de inte kommer göra) så kommer vårt arbete gå lite trögare. Men det är också det hela. Den nationella oppositionen hittar alltid en väg framåt. När jag själv inledde min karriär så skrev vi ut textblock på matrisskrivare, som vi sedan klippte ut och klistrade ihop till en tidning. Denna kopierades sedan i önskat antal nummer, ett par hundra, som sedan skickades ut till prenumeranter och såldes på gator och torg. Vi var där för inte så länge sedan, och oavsett hur mycket de stora plattformarna censurerar oss så kommer vi inte hamna där igen. När vi förlorar en plattform så anpassar vi oss och går vidare.

Det viktiga här, som antagligen inte behöver sägas är att du – just du – måste göra din del. Prenumerera på Svegot, skriv upp dig på nyhetsbrevet och håll dig uppdaterat med vad som händer och sker. Därefter blir du en del av Det fria Sverige och ser till att vara med att bygga upp plattformar i det verkliga livet, som de inte kan ta ifrån oss.

Det kommer bli marginellt jobbigare i framtiden; istället för att serveras något genom en plattform så kanske du måste skriva in en webbadress. Inte står och faller vår framgång på det? Om så vore fallet så förtjänar vi att gå under.