Lever vi i Oceanien?

Jag minns av någon anledning tydligt när jag för första gången började läsa George Orwells dystopiska 1984. Jag bör ha varit runt 16 år gammal och skulle givetvis läsa den på engelska. Men jag kom aldrig längre än till första sidan den gången. Inte för att jag inte var bra på engelska. Det var jag. Men jag lyckades inte ens ta mig igenom första sidan utan att fullständigt tappa intresset. Det var något om en man som gick in i en port. Det luktade kål och det blåste kallt och ljuset var stickande i mannens ögon.

”It was a bright cold day in April, and the clocks were striking thirteen. Winston Smith, his chin nuzzled into his breast in an effort to escape the vile wind, slipped quickly through the glass doors of Victory Mansions, though not quickly enough to prevent a swirl of gritty dust from entering along with him. The hallway smelt of boiled cabbage and old rag mats. At one end of it a coloured poster, too large for indoor display, had been tacked to the wall. It depicted simply an enormous face, more than a metre wide: the face of a man of about forty-five, with a heavy black moustache and ruggedly handsome features.”

1984 var en bok man bara skulle läsa. Det hade väl någon lärare sagt, och senare en och annan äldre påstått intellektuell vän. Några år senare gjorde jag ett nytt försök, denna gången på svenska, och läste med stort intresse igenom hela boken. Men då var det inte direkt beskrivningen av ett totalitärt samhälle som fångade mig. Det kändes allt för orealistiskt och överdrivet. Men jag uppskattade mycket diskussionerna om sanning.

Finns det en absolut sanning, eller är sanningen det kollektivet bestämmer? Är sanningen så att säga endast det vi kommer överens om? Filosofiska tonårstankar när de är som bäst och en fråga fortfarande värd att ställa. Vad vi alla kan enas om är att segraren är den som skriver historien, och det är sedan den som lärs ut i skolorna. Vad som faktiskt har hänt är det sällan någon som bemödar sig med att ta reda på.

Åren gick och jag läste den igen, med ännu större behållning. 1984 är inte något direkt litterärt mästerverk men miljöerna och personerna är intressanta och Winstons desperata motståndshandingar mot ett allvetande och allmäktigt system är rörande och gör att man vill att han ska på något sätt lyckas vinna, även om man ganska tidigt misstänker att 1984 inte är en bok med ett lyckligt slut.

Men vad handlar egentligen boken om? 1984 är en bok jag ofta utgår ifrån att alla har läst men det är relativt sällan jag träffar någon som faktiskt gjort det. Så, om du har tänkt läsa den och inte vill veta handlingen är det dags att sluta läsa nu.

I landet (eller ”superstaten”) Oceanien bor Winston Smith. Smith trivs inte, vilket i sig är riskabelt. För de som inte dyrkar Oceanien och Storebror riskerar att tankepolisen knackar på deras dörr en natt, sätter en säck över deras huvud. Från det återvänder man inte.

I Oceanien regerar Storebror, ledaren för Partiet. Storebror (det vill säga staten) ser allt och hör allt. I varje lägenhet sitter en teleskärm som är både sändare och mottagare. Skärmen ser och hör allt och invånarna kan alltid utgå ifrån att vara betraktade och avlyssnade. Men i Winstons lägenhet finns det ett litet hörn dit teleskärmen inte ser. Där skriver han i sin dagbok. Där odlar han motståndet i sina tankar.

Winston är missnöjd med Storebror, med systemet och med samhället i stort. I sig en olaglig tanke. Han misstänker att en ung flicka, Julia, går i samma tankar. De blir senare kära och börjar träffas, något som givetvis är förbjudet. De får reda på att det finns en grupp som tänker försöka störta Storebror.

Givetvis blir de avslöjade och allt går, kort sagt, åt helvete. Winston torteras på de mest gruvliga sätt och i slutet av boken är han en god medborgare igen.

Det som garanterat slår läsaren av 1984 är hur mycket som har slagit in, men på ett helt annat sätt än Orwell förutspådde. ”Krimtänk” (olagliga tankar) existerar i hög grad 2019. Men tankepolisen kommer inte och släpar iväg dig skrikande (även om sådant sker) utan straffet blir socialt. Vänner slutar ringa, släkten bjuder inte längre in dig på kalas och grannarna slutar hälsa.

Teleskärmarna behövs inte, eftesom vi alla gladeligen går runt med övervakingsapparater i fickan. Det behövs inte någon allsmäktig stat som tvingar människor att älska dem, det verkar gå mer eller mindre av sig själv på grund av propagandaorgan som SVT och SR. ”Nyspråk” finns i 1984 och nyspråk finns 2019. Genom att förändra ordens innebörd, eller införa nya ord i språket, kontrollerar man människors tankar eller gör det svårare att diskutera samhällsfenomen.

Migranter är flyktingar. Vi som kritiserar systemet är ”hatare”. Något som inte ens Orwell kunde hitta på är att kvinnor numera kan vara män, män kan vara kvinnor och alla kan vara något mittemellan om man känner för det. I 1984 är kärleksrelationer något som Storebror ser ned på. Äktenskap är bara till för att tillverka nya goda medborgare. 2019 har feminismen sett till att slå en kil mellan kvinnor och män. Samma resultat, men något annorlunda verktyg. Men 1984 uppmanade staten iallafall till barnafödande, idag uppmanar den till aborter.

I 1984 är även ”dubbeltänk” en viktig egenskap för en god medborgare. Det är att kunna hålla två motstridiga tankar i huvudet på samma gång, och ändå uppfatta båda som sanna. Det finns gott om exempel på detta idag. Invandrare är både några som ska rädda Sverige från ekonomisk kollaps, och en stor ekonomisk påfrestning. Det är viktigt med yttrandefrihet, men det är viktigt att ingen säger något som kan såra någon annan, för att ta några exempel.

Varför inte passa på att läsa 1984, nu när den fyller 70 år? Det är en bok väl värd att läsa. Den är underhållande, den är skrämmande och den är aktuell. Jag läste den senast för ett år sedan och plötsligt kändes förtrycket inte alls lika orealistiskt som förr. Vi är långt ifrån 1984. Ett sådant repressivt system fungerar inte, utan är dömt att kollapsa. Invånarna blir allt för medvetna om förtrycket.

Inte ens det mjuka förtryck som råder idag, där många invånare upplever sig som fria kommer bestå. För i Sverige anno 2019 märker medborgarna, precis som Winston, att det är något som inte stämmer. Att saker måste förändras. Att historien är förljugen och sanningen måste fram.

För 2019 års Winston nöjer sig inte med att skriva dagbok. Han organiserar sig. Han är delaktig i att skapa och leva förändringen. Och framförallt, han kommer att lyckas.