En helg i Halle (med Jalle) – hur man förstör städer och operor

Halle är en tysk stad i centrala delen av landet, i landsdelen Sachsen-Anhalt (gamla DDR) vid floden Saale – staden kallas därför emellanåt Halle an der Saale. Det bor ca 230 000 invånare där idag; således är det en medelstor tysk stad men med svenska mått mätt en stor stad, nästan i paritet med Malmö.

Före murens fall (eller die Wende som tyskarna säger) bodde det betydligt fler människor där. I och med nedläggningar av fabriker såg sig många nödgade att flytta. Nu verkar staden köra svensk modell: välkomna mängder av invandrare från Mellanöstern och Afrika för att råda bot på folkminskningen och låtsas som att det tillför staden ekonomisk boost. Eller om det är svenskarna som härmat tyskarna!

Där bor nämligen en rätt stor del främlingar, ca tio procent. Nästan chockartat märkte jag det vid mitt besök i staden för halvannan vecka sedan. Jag kom fram strax före lunch och upptäckte en sömndrucken stad med rätt lite rörelse – av nästan enbart vita människor. Det var lördag och kanske hade många tagit sig sin fredagsfylla på svenskt maner. Efter en utflykt för ett operabesök i en kurort strax utanför Halle kom jag tillbaka framåt kvällen, och när jag vandrade in mot centrum kände jag mig plötsligt som i – Malmö.

Gatan där jag gick mot det centrala torget hade säkert 50-60 procent invandrare, och många butiker var restauranger, frisörer o.d. uppenbart ledda av MENA-personer och säkert främst för dem. Väl framme på torget dominerade tyskarna och turisterna, och snart märkte man av den typiska segregation som råder i många europeiska städer: vissa gator, kvarter och stadsdelar behärskas av invandrare; på andra platser i staden ses inte en enda mörkhyad person.

Nu består inte hälften av Halle av invandrare från MENA-länder utan uppåt 15 procent (varav ca 10 procent utan tyskt medborgarskap), vilket i och för sig är mycket nog för att förstöra känslan av att befinna sig i en äkteuropeisk stad eller hemmastaddhet om man är tysk. Myndigheterna kämpar förstås med välkomnande, bidrag o.d. Men de politiska motkrafterna är starkare i Tyskland än i Sverige, åtminstone i retoriken. Partiet Alternative für Deutschland kräver gränser för antalet barn med invandrarbakgrund i Halles skolklasser (högst 10 procent), för att nämna ett exempel.

Man känner sig dessutom bekvämare och tryggare (såvida man inte hamnat i helt fel kvarter) i tyska städer än i de svenska. Tysk media, politik och myndigheter ger favör för invandrare i vanlig västeuropeisk (galen) ordning. Men till skillnad från den vedervärdiga ondska som råder i Sverige försöker man inte förtrycka sin ursprungsbefolkning genom att stjäla kulturen, värdigheten, sexuell känsla, manlighet m.m.

Intrycket av Halle är hur som helst att invandringen förstör staden för oss som vill ha det tyskt på tysk mark. En annan sak som kan förta känslan är arkitekturen. Staden är mycket gammal, med anor från 800-talet, vilket märks i mycken arkitektur. Men p.g.a. bombningar under kriget och moderna byggmoden (här är de västtyska arkitektmodena inte ett dugg bättre än de östtyska) står ofta klumpiga och fula hus intryckta bredvid byggnader med klassisk stil.

Fast i det stora hela är det en ganska vacker stad. Här finns ståtliga kyrkor, universitetsbyggnader, stadshus, slott och hyreshus blandat med medeltidsstadens snåriga gatustruktur. Charmigt är det äldsta torgets prydnad: en fontänstaty föreställande en åsna och åsnedrivare (Eselsbrunnen). Det behöver inte vara pampigt när man vill visa en symbol för sin stad.

Mest bekant är staden såsom hemort för en av Europas största konstnärer genom tiderna: Georg Friedrich Händel (eller George Frideric Handel på engelska; han levde större delen av sitt vuxna liv i London) som levde 1685-1759. På stora torget tronar en stor staty föreställande stadens musikaliska son, i födelsehuset Händelhaus finns museum och på stadens opera spelas hans operor (och säkert andra också).

Varje år i slutet maj och början av juni firas Händelfestspiele i Halle och några närliggande orter, med mängder av operor, oratorier, konserter, föreläsningar etc. För dem som gillar klassisk musik från barockens tid (så kallas den rådande stilen på Händels tid) kan det inte bli mycket bättre. Men som vanligt måste regissörer och scenografer förstöra de gamla operorna.

Årets höjdpunkt i händelfestspiele var operan Giulio Cesare in Egitto, d.v.s. Julius Caesar i Egypten. Händel skrev operor i italiensk stil och texten var på italienska. Handlingen är att Caesar förföljer Pompejus till Egypten efter slaget vid Farsalos där Pompejus förlorade och flydde. Caesar möts av en general som serverar Pompejus huvud i tron att det skulle glädja Caesar. Det är härskaren Ptolomeos som ligger bakom dekapiteringen. Denne har ryckt åt sig makten från sin syster Cleopatra, den rättmätiga härskaren.

Hon klär ut sig till betjänt, förför Caesar och förmår honom att gå i strid med Ptolomeos. Det går nästan åt skogen när Ptolemaios ska överraska Caesar för att döda honom, men Caesar lyckas hoppa från en balkong ner i Nilen, sedan få Ptolemaios försmådda generals armé på sin sida och slutligen döda usurpatorn. Så slutar allt lyckligt efter de typiska förvecklingarna, maskeringarna, kärleksformationerna, äventyren m.m.

Det ska sägas att det inte är helt lätt att ge scenliv åt gamla operor. Särskilt barockoperan är full av klichéer, spektakulär dekor och orealistiskt framförande där det som stod i centrum var primadonnornas sångförmåga (de gick mer eller mindre ur sin roll och framförde sina nummer). Det kan kanske kännas platt med romerska plymer och gamla egyptiska dräkter idag. Men ännu plattare blir det ofta när regissörer försöker gestalta någon fånig tolkning. De kan trots allt inte ändra musiken, texten och grundhandlingen. Men de vill ändå så gärna göra ämnet aktuellt. Vilket inte alltid är så enkelt!

I det här fallet hade de utstyrt Caesar och Ptolemaios i direktörskostymer samt övriga (förutom några haremsflickor) i oljeborrsuniformer. Det var i alla fall så jag tolkade scenkläderna. Redan där gick ridån mer eller mindre ner för min del. De två direktörerna var karikatyrer på maktmänniskor. Caesars och Cleopatras underbara kärleksduett (Caro! Bella!) på slutet hade ersatts av en annan sorglig duett tidigare i operan, som nu skulle visa hur de stackars kvinnorna utnyttjas av maktlystna män. Och på slutet fick man se Caesar på en västerländsk kanonbåt redo att bomba skiten ur Orienten. Det gamla vanliga PK-tramset med syfte att framställa Västerlandet som ruttet och ondskefullt.

Det fanns en del bra saker i föreställningen. Istället för Pompejus son fick Pompejus avhuggna huvud sjunga dennes arior, vilket var ganska underhållande. En violinist och hornist gjorde fina framträdanden på scenen vid särskilda nummer. Men överlag var regin och därmed föreställningen i stort mycket platt. Mycket klyschigare än det de finner i originalet! Och jag konstaterar: om de nu tycker att stycket är så löjligt såsom original, kanske vore det bättre om de lät att bli att visa operan.

Programmets baksida bestod av en plansch. Den kommer inte upp på väggen.