Den teknologiska utvecklingen och mediajättarnas fall

Det som händer just nu handlar om desperata reaktioner från en mediaindustri som inte vet hur de ska tackla den teknologiska utvecklingen. Vi har sett det förr, i flera olika former, när människors och institutioners makt eller levebröd känts hotat av nya uppfinningar.

Varken Vatikanen eller muslimska ledare var speciellt förtjusta i tryckpressen, och abboten i benediktinerklostret i tyska Sponheim, Johan Tritheim, var övertygad om att tryckpressen skulle göra munkarna lata vilket vore fördärvande för deras själar.

New York Times, som nu alltså attackerar YouTube, var förresten inte sena med att attackera telefonen när den introducerades i slutet av 1800-talet, eftersom man menade att den var ett hot mot den personliga integriteten.

Eller varför inte fundera kring de franska arbetare som på 1800-talet kastade sina träskor in i de maskiner som riskerade att utkonkurrera dem och göra deras arbete bättre och billigare.

Men den kanske bästa jämförelsen med dagens krig från gammelmedia mot YouTube och så kallad alternativmedia hittar vi hos musikindustrin. För oss som är födda förra årtusendet är det lätt att minnas tillbaka till fildelningens guldålder när internet just hade börjat bli lite av var mans ägodel. Plötsligt kunde människor tack vare internet kopiera och dela med sig av saker tusen gånger smidigare än tidigare, och det som fick störst uppmärksamhet var fildelningen av musik – tack vare det nya formatet mp3 kunde ljudfiler komprimeras till hanterbar storlek även för den tidens långsamma internetuppkopplingar.

Den mest kända plattformen för fildelning vid millenieskiftet var Napster, och dagligen kunde vi höra från musikindustrin att detta skulle innebära döden för musiken. Stämningarna stod som spön i backen, inte bara mot tonåringarna som skapat Napster utan mot massor av privatpersoner som haft mage att använda tjänsten och dela med sig av sitt musikbibliotek till världen.

Jag var relativt aktiv i debatten på den här tiden, som främst fördes på forum och i diskussionsgrupper på nätet (kolla upp Usenet ungdomar…), och konsensus var att vi inte var intresserade av att konsumera musiken på CD-skivor. Det var ett uselt och långsamt medium, och vi förstod att musikindustrin måste anpassa sig till den teknologiska utvecklingen.

Med tiden kom också legala lösningar, och det mest skinande exemplet är så klart svenska Spotify. Men det har varit 20 år av kamp mot en musikindustri som absolut inte har velat ha denna teknologiska utveckling, eftersom den innebär att de måste hitta andra sätt att tjäna pengar på. Samtidigt har internet inneburit att tusentals musiker som aldrig skulle ”fått chansen” av ett skivbolag kunnat bygga en publik och nu kan leva på att turnera och sälja merchendise, utöver de royalties man får från Spotify och andra ställen där musiken sprids.

Analogin till nyhetsbranschen är ganska enkel att göra. Tack vare internet har alla haft möjlighet att bygga en egen plattform och en egen publik, utan att behöva gå via något av de stora företagen. Resultatet har inte bara inneburit en demokratisering av kulturen, utan också att de stora drakarnas intäkter minskat – precis som för de gamla, stora skivbolagen.

Precis som för skivbolagen stretar mediabolagen nu emot den teknologiska utvecklingen, och när det inte räcker tar man till den stora, desperata släggan och stämmer mindre konkurrenter, baktalar de som använder den nya tekniken bättre än dem själva och ropar på staten att förbjuda eller reglera tekniken.

Den så kallade länkskatten är ett utmärkt exempel på detta, där de gamla mediadrakarna menar att sajter som Google ”tjänar pengar” på att indexera deras nyheter och att de därför ”har rätt till en bit av kakan”. Men det bevisar bara att man inte förstått hur vare sig den mediala teknologin eller den mediala ekonomin har förändrats.

De sitter fastlåsta i gamla modeller, men till skillnad från skivbolagen handlar det den här gången inte bara om förlorade ekonomiska intäkter, utan också om förlusten av ett informationsmonopol. Tidigare har de stora drakarna kunnat bestämma vad som skrivs och vad som inte skrivs, vilka frågor som diskuteras och vilka åsikter som ska få höras.

Den tiden är förbi, och därför slåss de nu desperat inte bara för sin överlevnad, utan för sitt fortsatta järngrepp kring den offentliga diskussionen. De kommer så klart att misslyckas, precis som alla andra som försökt motsätta sig den teknologiska utvecklingen men de kommer skada många på vägen.

För oss gäller det att fortsätta bygga upp strukturer som gör oss så oberoende av de stora jättarna som möjligt, och det är därför vi på Svegot finansieras av er läsare genom Svegot Plus, och inte genom externa annonsnätverk. Det är därför vi skapar våra egna Telegramkanaler och vårt eget nyhetsbrev, istället för att förlita oss på Facebook och Twitter.

Men en sak är säker; du lever just nu i en revolutionär tid som bryter den era som varit härskande sedan tryckpressen uppfanns. Du är mitt uppe i ett omvälvande tidevarv som kommer definiera vår civilisation för hundratals år framöver.

Den informationstekniska revolutionen ställer hela vår värld på ända, och även om man ibland tycker att folk bara ska sitta lungt i båten och låta saker vara som de är, så måste jag säga att det är ganska uppfriskande. Vi behöver bli omskakade, vi behöver dela om korten och få nya spelpjäser.

Vi behöver välkomna den teknologiska utvecklingen, och drömma om den högteknologiska framtid den innebär.

För det vita rymdimperiets skull.