Nya Zeelands vapenägare visar vägen

Det är goda nyheter som kommer från Nya Zeeland. Regeringen har stiftat nya hårda vapenlagar och förbjudit sådana vapen som användes vid attacken mot moskén och räknade med att vapenägarna snällt skulle lämna in sina vapen. Så har dock inte skett. Ungefär 250 000 personer äger tillsammans cirka 300 000 vapen som nu blivit olagliga. Hittills har bara 530 vapen lämnats in. De flesta vägrar helt sonika att lämna ifrån sig sina vapen. Enligt undersökningar som gjorts känner sig vapenägarna inte trygga att lämna ifrån sig sina vapen och accepterar inte att bli ”kriminella” över en natt genom ändrade vapenlagar.

Enligt regeringen handlar vapenägarnas vägran framförallt om att de oroar sig för att inte bli kompenserade ordentligt av staten. Det finns säkert en sanning i det, men situationen är långt mycket mer komplicerad än så. Nyzeeländarna vill självklar inte bli rånade av sin regering, men viktigare än kompensation kan antagas vara insikten om att man ger bort sin frihet när man ger bort sitt vapen.

Denna insikt är inte ny och en gång i tiden var den också rådande i Sverige. Förutom de svenska skytteföreningarna (föregångarna till hemvärnet) så har den svenska odalbefolkningen alltid varit noga med att hålla hårt i det som till syvende och sist är den sista garanten för friheten. Kyrkoherden Didrik Petri förklarade det klokt: ”Endas på allmän beväpning av allmogen kan ett gott samhälle byggas”. Om och om igen har det bevisats att avväpning av befolkningen alltid föregår inskränkningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Efter årtionden av socialdemokratiskt överförmynderi har svenskarnas tappat bort detta och frivilligt givit bort frihet efter frihet med förhoppningen om att det ska ge dem trygghet. Resultatet har blivit det rakt motsatta, vilket är tydligt idag. Därtill kan vi också se att förbudsivrarna aldrig blir nöjda. I Storbritannien, där vapenlagarna successivt inskränkts är man inte nöjd. Nu senast är det knivarna som ska bort. En domare menade att det inte finns någon anledning för någon modern britt att äga en kniv med vass udd, varför förbud mot sådana var på sin plats.

Åter igen handlar det om att man förnekar det mest grundläggande. Vapen är i sig neutrala och problemet är människorna som har dem. Det är lätt att se det rimliga i att sinnessjuka och kriminella inte ska få äga och bära vapen i samhället. Men lika orimligt är det att förbjuda skötsamma medborgare att inte få göra det. Det är i sin ordning att se till så att bovar och banditer inte lätt kan komma åt vapen, men fullständigt orimligt att försvåra för rekorderliga människor att inte kunna försvara sig själv. I grund och botten är det så här: vi vill alla leva i en värld utan vapen där alla är snälla mot varandra och kriminalitet såväl som förtryckande stater inte finns. Det är en barnslig dröm. Världen är som den är och var och en som vill ha möjligheten att kunna försvara sig själv, sin familj och sin egendom ska ha rätt att göra det. Allt annat är tyranni.

Detta verkar nyzeeländarna begripa. Frågan återstår dock, hur länge håller de emot. Den Nya Zeeländska staten kan ju inte strunta i att folk ignorerar den nya lagen. Det är ett oacceptabelt misslyckande som inte är acceptabelt. Om en stat stiftar en lag som sedan ignoreras så har staten därmed mist sin legitimitet. Arden och hennes regering kan inte backa.

Hur ska de då lösa den uppkomna situationen? Det finns endel olika val. Det lättaste är att helt sonika köpa ut vapenägarna. Erbjuder man tillräckligt stor kompensation så kommer de flesta ge upp sina vapen. De som vägrar kan man lättare bussa knektarna på utan att det blir problem. Ett annat alternativ är ju att skicka knektarna på 250 000 medborgare, sparka in dörrar och beslagta det man hittar och lagföra de obstinata medborgarna. Det är svårare att göra, speciellt eftersom de 250 000 vapenägarna … äger vapen. De kan ju, i teorin i alla fall, försvara sig.

Alltså kommer regeringen bida sin tid och välja de alternativ som är enklast just nu. De är ju väl medvetna att om de till sist lyckas avväpna de 250 000 vapenägarna så är saken därmed löst för all framtid. Det är ju något historien också lärt oss. När väl en lag är beslutad om och inskriven så ska det mycket till för att bli av med den.

Problemet är att tiden är på statens sida i Nya Zeeland. Hur långt är vapenägarna beredda att gå? Om det börjar komma kravbrev med dryga böter, vad göra man då? Kanske börjar man tänka att: ”ja, men det är ju inte alla vapen som är förbjudna, jag får ju ha mitt gevär kvar i alla fall, är det värt att stå på sig?”. Det är mycket som står på spel i Nya Zeeland, jag är inte så säker på att den inblandade (i alla fall på ena sidan) själva inser exakt hur mycket däremot.