Brist på moral, behov av moral och moralisk korrekthet

Tradition och nihilism

Nihilismen är Västerlandets farligaste sjukdom. Traditioner glöms bort, hånas, åsidosätts, förkastas. Modernt ska det vara! Kvickt ska det gå! Och fräckt ska det låta! Eller egentligare: traditionen – i bestämd form – förkastas. Och vari består då faran, frågar den alltför moderne? Jo, traditionen är den kraft som hjälper oss att manövrera i tillvaron. Utan den är vi kort och gott – intet. Den insikten behöver man inte ha läst Heidegger, Gadamer, Evola och andra för att göra; det förstår de flesta instinktivt.

I synnerhet över Sverige har nihilismen dragit sin förlåt. Det märks inte minst på etikens område. Nutida svensk kultur lider kraftig brist på moral. Här åsyftas kultur i vid mening, den andliga aspekten av tillvaron. Och påståendet om moralisk brist gäller mer eller mindre alla svenskar, d.v.s. de människor som är uppväxta med eller har levt en stor del av sitt liv med svensk kultur tätt inpå sig: skolgång, arbete, samhällsliv, kulturyttringar, massmedier och annat (– dagens lättvindiga medborgarskap gör förstås inte en person till svensk, det är bara delaktighet i traditionen som kan göra, och i svensk tradition är förresten det etniska påbrået en uppenbart viktig del, om än inte alltid nödvändig). För tillsammans med traditionens och historiens kraft utgörs och uppbärs givetvis den svenska kulturen av dessa svenskar: deras samliv, samtal, arbete, skapelser, samhälle – och t.ex. moral. Men om alltså moralen har fått tyna bort under en tid!? Vad om traditionens och historiens kraft har åsidosatts så mycket och så länge att moralen – det sedliga, sederna – som är så avhängig tradition, historia, arv, kontinuitet har förfallit.

Moralisk förmåga

Det skulle betyda att många människor i landet äger brist på moral, brist på moralisk förmåga – förmågan att genuint agera och delta i ett visst sammanhang, ett sammanhang som tillhandahålls människorna av traditionen. Det är en förmåga som övas upp alltifrån barnsben varigenom en människa (förhoppningsvis) förvärvar en grundligt inövad kunskap om det etiska varat, exempelvis värden och samspel inom en kultur. Den skolade känner förstås igen tongångarna från dygdetiken inom filosofin.

Lyckligtvis gäller påståendet om brist på moralisk förmåga i första hand den offentliga sfären. Mot sina partners, barn, vänner och liknande är de flesta naturligtvis hyggliga, kärleksfulla, omtänksamma, kamratliga och säkert rättvisa, uppfordrande och hjälpsamma – i det privata livet tycks sederna klamra sig fast. Men olyckligtvis är i Sverige den offentliga sfären mycket hårt drabbad; när människor agerar där är det som har de flesta förlorat sin moraliska förmåga. Ja, i det offentliga tycks moralisk förmåga ha förvrängts till hätsk och hetsig moralism där fanatiska och hänsynslösa, jag vågar säga kallt nihilistiska personer med ett hopkok av ressentiment, maktbefogenhet och härsklystnad terroriserar sina medmänniskor. Men nu springer vi i förväg…

Brist och behov

Brist på moralisk förmåga! Det är ohyggligt för en människa eftersom moralen är en så stark och viktig del av hennes liv, en oerhörd kraft. Föreställ dig ett liv utan moralisk förmåga, utan att säkert kunna säga något så basalt som ”ja, min son!” eller ”nej, min son!” Svårare än så är det inte att förstå problemet. Vårt behov av moral är – uppenbart. Därför försöker människorna förstås ta igen en sådan brist, kompensera bristen på något sätt. Fast när traditionen och den historiska kontinuiteten inte längre utgör en givande kraft händer det lätt att kompensationen görs på artificiell, radikal, oresonlig och kompromisslös väg: utopiskt tänkande som socialism, superuniversella idéer om allas lika rätt (till allt), politisk korrekthet m.m.

Bristande moralisk förmåga och därmed behovet att kompensera bristen är en del av vår moderna värld med dess upplösning av värden, kritik av traditionen m.m. Receptet har väl alltid varit att ändå hålla fast vid gamla beprövade dygder, och det gäller förstås även flertalet svenskar: ärlighet, hederlighet, hjälpsamhet, idoghet, rättvisa, behärskning m.m. Sådant innebär alltid en balans gentemot nymodigheter – och oftast vinner tack och lov det gamla genom historiens tyngd.

Den offentliga sfären

Det var länge också fallet i den offentliga sfären, fastän den förstås har varit besmittad av antitraditionalism väldigt länge. Men de senaste 20-30 åren – kanske mer, kanske mindre – tycks det gamla ha förlorat och nästan gått förlorat i det offentliga Sverige. Ett annat moraliskt klimat har fått övermakten, den gamla balansen mellan gammalt och nytt verkar inte längre råda, andra krafter härskar: allenarådande tyckande, blind polarisering, ensidiga ställningstaganden, onyanserad debatt, åsiktstvång, orättfärdiga maktyttringar – från dem som har makten, dikterar åsiktskorridoren, äger åsiktsmonopolet. Viljor, känslor, tyckanden och maktutövning har tagit överhanden. I takt med att traditionen har förtvinat har personerna i offentligheten förändrats, allt i enlighet med dialektikens lagar.

Givetvis finns det många förklaringar till det sorgliga skick som svenskt offentligt liv lever under, men låt oss här och nu nöja oss med dess enskilda personer och deras etiska liv som offentliga deltagare. Många människor inom det offentliga livet – dess samtal, debatter, kulturyttringar, politiska diktat etc – har uppenbarligen förlorat sin moraliska förmåga när de deltar där, och de känner inte av (eller vill inte kännas vid) traditionens dygder som därmed förnekas dem. De tror kanske att de kan ta en moralisk hållning mer eller mindre ur luften. Eller ur en bok! Kanske tror de att de klarar sig utan ett sådant ethos eller att det räcker med bekräftelse från kamraterna för att känna sig ha karaktär – att det räcker att ha ”rätt” uppfattning, som om moral vore en uppsättning åsikter. Eller enklast och vanligast: att vara på den rätta åsiktssidan! Men då härstammar den moraliska förmågan hos dem inte från inre mognad, den är inte förankrad i själen. De har ingen, som det metaforiskt brukar sägas, moralisk kompass.

Moralisk känsla och moralisk korrekthet

Men moralisk känsla måste de ha, om inte medvetet så instinktivt. De måste ha känslan av att de ingår i ett moraliskt sammanhang, känslan av att de inser vad t.ex. rättvisa innebär, känslan av att de har moralisk förmåga. Ty moralisk förmåga (i samspel med själens andra delar) ger oss kraft att agera, att bedöma andra, att känna självsäkerhet. Moral gör oss starka och dugliga. Dessutom innebär moralisk förmåga och moraliska värden en oerhörd maktfaktor, den ger oss möjlighet att härska över andra. Moral är makt, för att travestera Francis Bacon. Länge länge har vänsteretablissemanget dompterat svenska folket med hjälp av ett huvudsakligt vapen: moral. Om än förvrängd! Och de använder det vapnet nu mer än någonsin!

Nutidens svenska offentliga personer tar igen den förlorade moraliska förmågan med moralisk korrekthet. Det är förstås en variant av det vanliga begreppet ”politiskt korrekthet”, fast här förstått som grunden för det politiskt korrekta beteendet. De plockar på sig och använder åsikter och värden som passar dem för tillfället, åsikter och värden som är tillfälligt korrekta – och som alltså inte har djup förankring i dem själva och i liten mån i kulturen och traditionen. De korrekta åsikterna är förföriska och känns bra vid första anblicken; åsikterna ger dem den för människorna nödvändiga moraliska känslan och stillar deras moraliska behov. Vidare ger de korrekta åsikterna dem en känsla av samhörighet med majoriteten, ger dem sken av att vara goda och ger dem maktbefogenhet. Slutligen skapar de korrekta åsikterna och värdena ett tryck hos personen att fördöma andra och i längden känslan av rätten att förtrycka. Det är förstås väsensskilt från fostran och samliv, etikens egentliga väsen.

Tyckande och angrepp

Det moraliskt korrektas uttryck är tyckande istället för insikt och visshet – eftersom dess grund är tillfälligt användbara värden och ett sken av moralisk förmåga. Vi har att göra med en etisk skuggroll eller tom roll istället för etisk karaktär. Det är ett typiskt tecken på svaghet, man har ju inte odlat sin karaktär till mognad; den moraliska kraften kommer inte inifrån en fast karaktär (eller ett starkt öde) utan i stort sett enbart utifrån. Därmed blir det moraliska tyckandet och snackandet och menandet – det moraliska ”skenet” – ännu viktigare eftersom det ändå bekräftar att de tycker och gör det rätta. D.v.s. det stimulerar den moraliska känslan.

För att förtydliga och säkerställa att det korrekta tyckandet är korrekt, d.v.s. att de verkligen tycker det rätta (något som inte behövs hos en person med ett starkt ethos, med vanan och insikten av hur man är moralisk inom en grupp, ett land, en kultur), och för att det behövs mer stimuli för att om vartannat förstärka och bedöva den moraliska känslan, som ju går på tomgång när det moraliska agerandet inte kommer inifrån en uppbyggd karaktär, krävs det att de anklagar motståndare.

Det är elementär psykologi. När grunden är svag finns det ingen harmoni i de moraliska känslorna och det etiska utövandet. Känslorna måste ständigt stimuleras: ömsom triggas (förtrytelse), pumpas fulla (indignation), överhettas (angrepp: rasism, fascism, nazism), svalkas (medlidande med utsatta) o.s.v. De får dessutom – som Nietzsche så väl har redogjort för i Moralens genealogi – bekräftelse på att de själva är ”goda” eftersom motståndarna är ”onda”, en psykologiskt överhettad polarisering av det moraliska varat. Anklagelser och angrepp är nödvändigt.

Makt, ödeläggelse och demoralisering

De har makt till det eftersom de är i stor majoritet (inom offentligheten) och har värdena på sin sida (de är ”goda”, de står för de utsatta, de känner medlidande, de står för allas lika värde o.s.v.). Därmed innebär det moraliska agerandet stark maktutövning. Och det kunde ju vara något bra, t.ex. om det innebar något sant och sunt. Men grunden för deras maktutövning är att nära och stilla de moraliska behov de har på grund av moralisk brist. Det korrektmoraliska tyckandet blir därmed som ett tvång, det måste fortgå för att upprätthålla sitt sken av att vara moraliskt rätt, oavsett om däri finns något sant eller gott. Hela moralens komplex i själarna samt dettas spel med andra och kulturen förvrängs därmed, det blir korrupt. Och allt blir till slut tillåtet: ödeläggelse av motståndare, grupper av människor, ja rentav hela länder.

Den sortens människor kallas ibland för moralister – i dess negativa sättning, för att skilja dem från tänkvärda moralister som La Rochefocauld, La Fontaine och andra lustiga och mustiga fransmän. Nymoralister kunde de också kallas, ett ord som kastas från både höger och vänster. Senmoralisterna står det på baksidan av en de Sade-bok från åttiotalet. Ressentimentet säger Nietzsche. Vilket ord vi använder spelar mindre roll – viktigare är att känna igen typen och förstå personens bevekelsegrunder. Att våra motståndares kidnappning av och angrepp på svenska folket har sin grund i deras – tomhet!

Följden av denna tomhet, ödeläggelsens värsta resultat, är demoralisering. Ty vad händer i längden med rättvisan, rättrådigheten och andra dygder när de moraliskt korrekta så neurotiskt utövar sin makt? Inte bara rättvisan i deras små själar eller motståndarens otacksamma utfrysning! Utan när det moraliskt korrekta med sin förvrängning av verkligheten får grepp om samhällskroppen? När dygderna i allmänhet korrumperas, urholkas, dör? Vad händer när det blott moraliska tyckandet – och därmed huvudsakligen maktutövning som kräver lydnad – ersätter dygderna i det privata livet? Det är ohyggligt. Och fienden är ohygglig. För det hemskaste med dessa moralister är att upplösningen inte bekommer dem. De bejakar rent av upplösningen av Sverige. Det är viktigare för dem att vara på ”den rätta sidan” och ha människor att anklaga på ”den andra sidan” – det är deras projektion av mantrat ”vi och dem” – eftersom det stimulerar deras moraliska känsla. I den processen har maktkänslan stigit dem över huvudet: de känner lycka vid motståndarens förnedring och godtar enbart underkastelse som ett bevis, en säkerställning, på att de faktiskt är på den rätta sidan: intigheten.

Det är därför kampen mot dem är ovärderlig.