Jalles poetiska ark – del 23: trio i midsommarnatten

I Danmark och Norge heter midsommarafton Sankt-Hans eller sankthansaften, efter Johannes döparen. Det måste man veta för att förstå dikterna nedan korrekt. Först ut är Holger Drachmann, en dansk författare verksam under andra halvan av 1800-talet. Han böljade mellan radikal naturalistisk diktning och konservativ, nationalistisk, folklig. Det är kanske en smaksak vilken Drachmann man föredrar – men väljer man den radikale får man skylla sig själv. Hans dikt Vi elsker vort Land från 1885 är en av hans mest kända och älskade. Dikten, som är tonsatt av Peter Erasmus Lange-Müller, är oerhört populär i Danmark på midsommarafton, jag menar sankthansaften. Fast man sjunger nu för tiden en förenklad melodi. Den kallas kort och gott för Midsommervisen och man sjunger den runt en stor eld (likt vår valborgsmässoafton).

Sedan följer dalmasen Erik Axel Karlfeldt, en av våra främsta poeter i s.k. 90-talsstil, d.v.s. de som opponerade sig mot 1880-talets radikala, realistiska diktning, och istället ville fylla dikten med skönhet, fantasi, hembygden, nationen o.d. Karlfeldts hembygd var Dalarna, fast dikten Blommande rönn från 1895 kunde höra hemma överallt i Sverige (där rönnen gror). Karlfeldt diktade gärna om blommors och träds särskilda förmågor i folklig föreställningsvärld, varmed naturen fylls med laddning. Johanneskvällen är midsommarafton (som hos danskarna och norrmännen). Även Blommande rönn finns tonsatt, t.ex. av Robert Sund, men inte av någon klassiker som Pettersson-Berger eller Alfvén, så vitt jag känner till.

Därefter kommer norrmannen Vilhelm Krag, den ledande företrädaren för 90-talspoesi i Norge (fast där kallas den ofta nyromantik). Dikten Mens jeg venter (Medan jag väntar) är från hans debutsamling från 1891. I de dikterna var han påverkad av just Holger Drachmann. Flera av dikterna har karaktär av folkvisa, t.ex. den nedan; andra har en relativt enkel uppbyggnad men har ljud, bilder och symboler som fyller dikten med kraft. Mens jeg venter är tonsatt av Edvard Grieg.

Tonsättningarna finns i överflöd på youtube. Översättningarna nedan är bara till för att underlätta förståelsen av de danska och norska dikterna. Vackra är de inte. Man vad gör det en magisk natt då allt annat är så fagert.

Nej va fan – nu blir det nubbe! Skål!

Vi elsker vort Land

Vi elsker vort land,
når den signede jul
tænder stjerner i træet med glans i hvert øje,
når om våren hver fugl
over mark, under strand
lader stemme til hilsende triller sig bøje:
vi synger din lov over vej, over gade,
vi kranser dit navn, når vor høst er i lade,
men den skønneste krands
bli’r dog din, Sante-Hans!
den er bunden af sommerens hjerter så varme, så glade.

Vi elsker vort land,
men ved midsommer mest,
når hver sky over marken velsignelsen sender,
når af blomster er flest,
og når kvæget i spand
giver rigeligst gave til flittige hænder;
når ikke vi pløjer og harver og tromler,
når koen sin middag i kløveren gumler:
da gåer ungdom til dans
på dit bud, Sante Hans!
ret som føllet og lammet, der frit over engen sig tumler.

Vi elsker vort land,
og med sværdet i hånd
skal hver udenvælts fjende beredte os kende,
men mod ufredens ånd
over mark, under strand
vil vi bålet på fædrenes gravhøje tænde:
hver by har sin heks, og hvert sogn sine trolde,
dem vil vi fra livet med glædesblus holde;
vi vil fred her til lands,
Sante Hans, Sante Hans!
den kan vindes, hvor hjerterne aldrig blir tvivlende kolde!

Vi älskar vårt land
när den signade jul
tänder stjärnor i trädet med glans i vart öga,
när om våren var fågel
över mark, under strand,
ger röst med hälsande drillar:
Vi sjunger din lov över väg, över gata,
vi bekransar ditt namn när vår höst är i lada.
Men den skönaste krans
blir dock din, Sankte Hans,
den är bunden av sommarens hjärtan så varma.

Vi älskar vårt land
men vid midsommar mest,
när vart moln över marken välsignelsen sänder,
när blommor är flest
och när kossan i spann
ger riklig gåva till flitiga händer,
när inte vi plöjer och harvar och välter [bearbeta mark],
när kon sin middag i klövern tuggar:
då går ungdom till dans
på ditt bud Sankte Hans,
liksom fölet och lammet, som fritt över ängen tumlar.

Vi älskar vårt land,
och med svärdet i hand
ska var utrikes fiende beredda oss känna,
men mot ofredens ande
över mark, under strand,
ska vi på fädernas gravhögar bålet tända:
varje stad har sin häxa, varje socken sina troll,
dem vill vi från livet med bålet hålla;
vi vill fred här till lands,
Sankte Hans, Sankte Hans,
den kan vinnas, där hjärtan aldrig blir tvivlande kalla.

Blommande rönn

I den blå Johanneskvällen
vilar luften ljum och len.
Stora, tunga, vitgrå blommor
bryter jag från rönnens gren.

I den blå Johanneskvällen
vilar luften len och ljum.
Kvistarna jag bröt jag fäster
över bädden i ditt rum.

Stark och het är deras ånga;
den som slumrar in vid den
drömmer – sägs det här i orten –
hela natten om sin vän.

Då du efter midnattsvakan
somnar stilla på ditt lakan,
skall om mig du drömma, när du
andas mina blommors doft.
Dansen kring den gröna stången,
spelet, bergets ekon, sången
med i dina öron bär du
till ditt svala, dunkla loft;
många varma ord du hörde,
ömma ekon vinden förde,
när du hemåt gick med skaran
genom klöverfält och säd –
men jag ler helt lugnt åt faran,
ty du glömmer
allt och drömmer
blott om mig som ej var med.

Mens jeg venter

Vildgjæs, vildgjæs i hvide flokker,
solskinsveir.
Ællingen spanker i gule sokker,
fine klær.
Ro, ro til fiskeskjær,
lunt det er omkring holmen her.
Sjøen ligger så stille.
Bro, bro brille.

Løs dit guldhår og snør din kyse,
du min skat.
Så skal vi danse den lune, lyse
juninat.
Vent, vent – til Sanktehans
står vort bryllup med lystig dans.
Alle giger skal spille.
Bro, bro brille.

Vug mig, vug mig du blanke vove,
langt og let.
Snart går min terne til dans i skove,
søndagsklædt.
Vug, vug i drøm mig ind,
hver tar sin, så tar jeg min . . .
Hør, hvor gigerne spille!
Bro, bro brille.

Vildgäss, vildgäss i vita flockar,
solskensväder.
Ankungen knallar i gula sockor,
fina kläder.
Ro, ro till fiskeskär,
lugnt det är omkring holmen här.
Sjön ligger så stilla.
Bro, bro brilla.

Lös upp ditt guldhår och snöra din hatt [bahytt],
du min skatt.
Så ska vi dansa den lugna, ljusa
juninatt.
Vänta, vänta – till Sanktehans
står vårt bröllop med lustfylld dans.
Alla fioler ska spela.
Bro, bro brilla.

Vagga mig, vagga mig, du blanka våg,
långt och lätt.
Snart går min tärna till dans i skog,
söndagsklädd.
Vagga, vagga i dröm mig in,
var tar sin, så tar jag min…
Hör hur fiolerna spelar!
Bro, bro brilla.