Hur skatt på plastpåsar inte startade revolutionen

Nej.

Men förslaget från regeringen om en höjd skatt på plastpåsar har sannerligen väckt ont blod hos den vanligtvis ganska så sävliga svensken. Det talas om tre kronor mer för en vanlig påse, och trettio öre mer för de tunna.

Tre kronor! Nu får det väl ändå vara nog? Rör inte min plastpåse! Och. Så. Vidare. (Gärna med versaler.)

Förslaget är givetvis precis så utvecklingsstört som man kan misstänka när det kommer från våra politiker.

För som vanligt när det gäller skattehöjningar nu för tiden säger man att det är för miljön. För någon val nånstans hade ätit 80 plastpåsar och därför måste ju givetvis svensken bära hem sina matvaror i tygkassar, bananlådor eller hemmaknypplade säckar.

Trots att nästan alla plastpåsar i Sverige eldas upp, eftersom de används som soppåsar. Trots att Sverige bidrar med en knappt mätbart liten del till plast i haven. Trots att vi alla vet att det är länder som Kina och Indien som är skyldiga till mer eller mindre varenda plastpåse som hamnar i valmagar.

Två tusen nio hundra miljoner riksdaler beräknar man att plocka in för att fylla det läckande såll som i folkmun kallas ”skattekistan”. Och fyllas behövs den, givetvis.

Man säger att pengarna ska användas för att sänka skatten på arbete. Det blir lite svårt att ta på allvar när vi alla vet hur många delar av vårt samhälle som är i skriande behov av pengar. Plus att ”sänka skatten” inte verkar finnas i deras vokabulär, förutom när det ges som skäl till att faktiskt höja den.

Man undrar ju även lite hur de har räknat. I Sverige användes det runt 830 miljoner plastpåsar 2018. Så med tre kronor extra i skatt så når man nästan upp till 2,9 miljarder. Men tror de verkligen att folk kommer fortsätta använda lika mycket plastpåsar?

Nej, det gör de inte. För själva syftet med skatten är att få ned förbrukningen till 40 påsar per person och år. Ungefär hälften av nu alltså. Det är visst den perfekta gränsen för optimalt antal påsar. Valarna kan simma tryggt igen. Men ändå kommer skattemiljarderna att ramla in.

Själv är jag närmast påsneutral. Till och med tvärtom. Jag förbrukar fler påsar än jag köper in. Det vill säga, jag får ofta slut på påsar från affären och har därmed tvingats köpa soppåsar på rulle.

Och de som har aktier i soppåse-rulle-fabriken kan skatta sig lyckliga. Den sortens påsar undkommer nämligen skatten. Och de lär få mycket att göra, nu när vanliga påsar (eventuellt) blir några hundra procent dyrare.

Men tillbaka till den icke existerande folkliga pås-skatts-revolutionen.

För många, inklusive mig själv, har väl sett reaktionerna och suckat något. Folkutbyte är okej. Eskalerande brottslighet, krigstillståndet i Malmö och andra storstäder? Det väcker inget större raseri, om det inte är ens egen bil som råkar brinna upp. Det var längesedan det blev folklig ilska mot gruppvåldtäkter och liknande fruktansvärd brottslighet. Numera är det ett dovt men ganska tyst mullrande grymtande.

Höjda bensinpriser kan dock fortfarande få blodet att hett pulsera i Svenssons ådror. Och nu senast plastpåseskatt. I framtiden kommer vi se liknande ilska över, vad vi kan tycka, är triviala frågor. Sedan vänjer man sig. Precis som vi kommer vänja oss vid pås-skatt.

Men det är i sig inget konstigt, även om det är olyckligt. Det är en högst mänsklig egenskap. Frågor som folkutbyte, demografi och mångkulturens effekt på Sveriges framtid kräver en hel del obehagligt funderande för att förstå. Många vill inte ta till sig detta. Många kan inte ta till sig det. Eller så vänjer man sig. Letar vidare efter nya och fräscha saker att uppröra sig över. Många har lämnat invandringsfrågan bakom sig och upprörs nu istället över ”chem-trails”, 5G, eller att det lärs ut att jorden är rund och inte platt.

Det är därför vi alla har en så viktig uppgift att fylla. Vi måste hamra in i dessa människors huvuden att de ”stora frågorna” rör dem på ett precis lika konkret sätt som en dyr plastpåse. Att vi inte får vänja oss vid tanken att vårt land tas ifrån oss. Att det inte får bli gammaldags eller uttjatat. Vi får inte låta det drunkna i andra frågor.

En höjd skatt på plastpåsar fick inte Romarriket att gå under.

En stor välfärdsstat och mångkultur, däremot.