Inte ens gammelmedia behöver journalisterna längre

Tidningen Metro kommer ändra form när Ager-Hanssen fått den på fötter igen och enligt honom strävar man mot att bli 100 procent digital. Vad det blir av det hela vet ingen, kanske inget alls i slutändan. Utifrån vårt perspektiv spelar det heller ingen roll även om vi alltid ler lite extra när tidningsdöden slår till med lien. Metro är vare sig bättre eller sämre än andra och går det hela i konkurs till sist vore det positivt.

I väntan på vad det blir av tidningen nås vi dock av en nyhet som nog säger mer om gammelmedia än vad de önskar. Det visar sig nämligen att Metros ägare tänker göra sig av med alla tidningens journalister. Orsaken? Så här säger han till Expressen:

– Journalister passar inte in i vår affärsplan. Det finns flera contentbyråer som producerar material som passar oss. Vi kommer att vara innehållsköpare.

Journalister passar inte in i en tidnings affärsplan. Många blir nog förvånade av det, men det beror i så fall på att man har en felaktig syn på massmedia av idag. Christen Ager-Hanssen (som efter att nyheten fick rejäl spridning sagt att han inte sagt det han påstås ha sagt) har helt rätt i sin analys och faktum är att journalist hos gammelmedia är ett överskattat yrke. Det finns ett fåtal journalister på varje redaktion som tillåts att göra gammalt hederligt journalistiskt arbete (oavsett vad vi tycker om resultatet) medan de flesta i princip bara försöker jaga klick. Det är ingen avancerad journalistik som utgör merparten av det som publiceras och när det kommer till initierade reportage eller finurliga krönikor så är det ofta frilansare som står för leveransen.

Det behövs inte journalister för att läsa ett inlägg på Facebook från någon ”kändis” och sedan göra en klickartikel av det. Du behöver inte vara journalist för att författa en rirajt. Se bara hur många lokaltidningar hankar sig fram med en minimal redaktion, eller hur sportjournalisters nya kollega heter AI. Utvecklingen går snabbt och snart klarar AI av att göra de rirajt som någon av kött och blod idag knackar ner.

Inte heller läsaren kräver särskilt mycket. Fördumningen har gått så långt att det ändå är rubriken och ingressen som registreras. Sedan ska det mycket till om läsaren ska bemöda sig att läsa vidare. Och är det inte några av de fåtalet journalister som faktiskt kan sitt hantverk, så kan en dator klara det hela utan problem (och kanske till och med bättre). Så vad ska man med journalister till? Lösningen för Metro kommer vara en eller flera contenbyråer. Och vad är det då? En av dem berättar så här om vad de håller på med:

”En contentbyrå arbetar med content management, en marknadsföringsmetod som kan sägas  gå ut på att bygga upp ett positivt förhållande till målgruppen. Detta uppnås genom att identifiera målgruppen, dess värderingar och mediaanvändande,  samt publicera det, för målgruppen, anpassade marknadsföringsarbetet där och när det får störst genomslagskraft.”

Till Metroägarens uttalande kan vi för övrigt också lägga nyheten om att Aftonbladet säger upp 27 journalister. Kanske ersätts det med en sådana där fågelmanick som pickar med näbben … det lär inte bli sämre om så är fallet.

Detta är utan tvekan framtiden för gammelmedia eftersom de flesta av dem ändå inte gör annat än att driva sin egen agenda (något DNs Wolodarski var tydlig med då han resonerade om tidningens agendajournalistik). Det var när gammelmedia lämnade konsekvensneutraliteten bakom sig som de förlorade. Att det sedan tar (för) lång tid för liemannen att slå in spikarna i kistan är en annan sak. Men en efter en hamras de fast.

Metros ägare har – på tal om spikar – slagit huvudet på en och kommit fram till att journalisterna inte behövs. Läsarna bryr sig egentligen inte och med tanke på att det hela handlar om att driva innehållet så att det ligger i linje med den betalande målgruppen finns det ingen anledning att ha journalister. Då räcker det med megafoner och taltrattar som gör som Murdoch sa att man skulle göra: ge folket vad folket vill ha. En ”äkta” dagstidning är den som söker avslöjandena, låter olika sidor komma till tals och berättar det som behöver berättas – oavsett konsekvenserna. Det finns inga sådana idag. Många hävdar sig vara det, men vi vet alla att det är struntprat. Tidningarna är så marinerande i den politiska korrektheten och bubblan de befinner sig i har ersatt verkligheten. Denna har sedan överflyttats till läsarna. Vem köper en dagstidning idag utan att på förhand hålla med om och sympatisera med denna tidnings egna variant av pk-ismen? (Detta gäller inte alla som konsumerar ”nyheterna” på nätet för att hålla sig uppdaterad).

Journalisterna är inte journalister så varför ha sådana anställda. Antagligen är det mer ekonomiskt att anlita en contentbyrå som metodiskt ser till att tillfredsställa läsarna man har.

Begreppet ”konsekvensneutralitet” myntades förresten av dåvarande Ekochefen Erik Fichtelius då han i boken Vad är en nyhet? skrev:

”Är nyheten sann och relevant, alltså viktig för publiken, så ska den publiceras oavsett om det är bra eller dåligt för en viss stat, politiker eller affärsverksamhet. Reportern ska inte ha som avsikt att uppnå en viss effekt eller politisk åtgärd med sin rapportering.”

Tanken är ädel, men till och med Fichtelius har havererat. Senast ifrågasatte han om de rapporterade massövergreppen i Kungsträdgården i samband med ”flykting”-krisen ens hänt. Problemet för honom var bland annat att källan var alternativmedia (Nyheter idag). Också Fichtelius inser att det inte handlar om att berätta en nyhet utan att driva den godkända agendan.

Iskan som riktas mot Metros ägare handlar nog mindre om solidaritet med journalisterna som får gå och mer om att han avslöjar det hemlighet som ägare, utgivare och chefredaktörer inte vill ska komma ut: att det går lika bra utan journalister eftersom de inte ägnar sig åt journalistik. Etter värre blir det om Metro också kommer tillbaka och blir framgångsrik vad det lider. Det är nästan så att man hoppas på det bara för att kunna peka och säga: ”vad var det vi sa”.