Hur många ”enskilda händelser” står folket ut med?

Förklaringarna kring varför sexuella trakasserier och överfallsvåldtäkter; gängskjutningar och misshandlar med uppenbart svenskfientliga motiv envisas med att öka och bli lite värre hela tiden (tio personer omringade en kvinna i Piteå och en tonårskille blir våldtagen i Fagersta) blir allt mer fantasifulla. Ofta kokar det ner till ett enda argument: ”det var en enskild händelse” utförd av en individ och man kan inte lasta alla för det. Nej, glöm inte att hundratusentals utlänningar går till jobbet varje dag, något vi fick höra om och om igen under någon valrörelse från någon politiker.

Och visst, ska vi vara intellektuellt hederliga så kan man inte dra alla över en kam, någonsin. Bara för att person A från ett visst land gör något så betyder det inte att resten av personerna från det landet kommer göra samma sak. Men lika sant är också att om vi haft ett svenskt Sverige med en regering och riksdag som såg som sin främsta skyldighet att göra det bästa för det egna folket, så hade i princip inget av det vi läser om hänt.

Hade vi haft ett svenskt Sverige – ett fritt Sverige – så hade tusentals unga kvinnor inte behövt leva med minnet av våldtäkten eller det sexuella övergreppet; då hade tusentals unga män inte råkat ut för den där misshandeln och då hade åtskilliga barn inte behövt leva med minnet av att ha rånats på öppen gata. En hel del människor hade också levat i detta nu: Daniel Wretström, James Waite, Elin Kranz och Arminas Pileckas.

Men inte nog med det. Vi hade inte haft terrorhot, dådet på Drottninggatan hade aldrig ägt rum och… ja, listan kan göra hur lång som helst. Glöm inte varför det sker, när du läser om det. Glöm heller inte att det inte behövt vara så här. Det är ingen naturlag som säger att det måste vara så. De yngre generationerna svenska växer upp i ett samhälle där det ”normala” är det som vi (vi som växte upp i ett annat Sverige) förfäras över. Bara den demografiska förändringen, som vi ser tydlig på gator och torg, är får våra barn och barnbarn hur det alltid varit.

Vår uppgift är att berätta om ett annat Sverige, ett Sverige som en gång fanns och som ska komma åter.

Men tillbaka till det här med ord och begrepp som förändras i takt med att systemets sociala ingenjörer misslyckas att få sina planer att gå i lås. Ett efter ett fylls orden med en innebörd som är rakt motsatt den de menar. ”Flyktingbarn” blir ett stor skämt och det med rätta. Då drar man åt snaran och låter hets mot folkgrupp-lagstiftningen täcka upp och breda ut sig. Det blir allt knöligare att säga det som behöver sägas, även om det går om man vet hur man ska föra sig.

Just ”enskilda händelser” eller ”enskilda personer” kommer snart gå samma väg ”möte mellan människor”. Någon gräns för när något inte längre är en ”enskild händelse” finns ju. I Tyskland har man redan börjat skämta cyniskt och säga, när någon ”flykting” begår ett brott att det var ”ännu en enskild händelse”. Underskatta inte detta psykologiska försvar, dylika ”skämt” var med och fällde Sovjet en gång i tiden.

Efter den tvåtusende gruppvåldtäkten så är det inte längre en enskild händelse, hur mycket somliga än vill inbilla oss det. Och alla vet det. Alla vet att det är ett resultat av den politik som förs. Och så skrattar vi åt det, mitt i allt elände. Det är bra. Ur det trotsiga bittra skrattet kommer motståndsvilja, något vi inte kan få för mycket av. Det är i sig en seger när man kan skratta åt eländet, det frigör kraft som kan användas till annat.

Nästa ”enskilda händelse” står för dörren, det kan vi vara säkra på. Med den kommer ytterligare en flisa falla från statens elfenbenstorn.