Lämna ingen ledsen ensam

Denna dag var en sådan där lite kylig sommardag, solen tittade fram mellan molnen, och där i den potatismjölsmjuka vita sanden satt den lilla flickan. Hon var som en liten guldlock, men ensam och gråtande där på stranden. Hon snörvlade och grät samtidigt som hennes blick var fäst vi en liten roddbåt en bit ut i Östersjön. I båten satt några personer och jag anade att det var därför hon var ledsen, hon var inte med.

Jag kunde inte bara gå förbi där jag gick i vattenbrynet på min lilla motionsrunda, det gick bara inte. Var hörde tösen hemma, var det personerna i båten som var hennes folk, eller var det de som satt i sanden lite längre bort?

Tösen hulkade och ylade lite svagt ut sin förtvivlan, eller var hon kanske förbannad, jag började tveka. Med några steg i den varma sanden satte jag mig försiktigt ner bredvid henne och frågade varför hon var så ledsen och ifall hon var alldeles ensam. Hon tittade på mig, och snörvlade vidare.

Lite försiktigt strök jag henne över armen och pratade lugnande till henne, jag upprepade min fråga om varför hon grät, det var då det kom. Hon berättade något för mig medan hon pekade ut mot båten, men jag förstod nästan ingenting. Den lilla flickan pratade franska och nu var goda råd dyra, jag letade bland min skolfranska och fiskade upp att hon sa ”bateau”, som betyder båt.

Då presenterade jag mig för henne ”Je m`apelle Eva-Marie, e tu?” Det var då jag fick veta att denna strandsatta tösabit hette Matilde, och hon var jätteledsen för att hennes ”papa” var ute i ”le bateau”. Han kommer strax tillbaka förklarade jag på svenska, och så pratade vi på, hon på franska och jag på svenska och i alla fall det primära förstod vi av varandra, hon var ledsen och en svensk tant satt ner en stund för att vänta in båten med pappa och syskon.

Det är så himla viktigt att vi inte bara går förbi någon som är ledsen, stanna och träng dig på lite. Såklart hade jag i tankarna att tösabiten kanske i ett svagt ögonblick tänkte springa ut i vattnet, och det hade inte varit bra, jag vaktade henne men såg att pappan i båten vände in mot strand. Förmodligen blev Matildes pappa nu orolig, han närmade sig land och tösen sprang mot honom.

Jag gick efter ner mot vattenbrynet. Pappan plumsade i och drog båten iland de sista metrarna för att komma sin tös till mötes. Jag förklarade på engelska att jag blev orolig för tösen då hon bevisligen var så ledsen och berättade även att jag sagt det lilla jag kunde på franska till henne. Hennes pappa blev glad att jag stannat till och att jag kunde lite franska så förklarade han att Matilde haft ”what a morning … hell of a morning”, och det var det jag anade.

Hur som, nu var det bra igen, han tackade och vi önskade varandra en fortsatt bra dag. Visst minns man när barnen var små och satte sig på tvären, då ingenting var bra utan precis tvärtom och allt var motvalls och man själv mer eller mindre tappade humöret men räknade till 100 för att lugna ner sig och försöka igen. De flesta föräldrar, och barn har varit där. Men gott folk, lämna aldrig små töser, eller pågar ensamma på stranden. Tack för ordet!