Jalles poetiska ark – del 26: mäster Bellman visar upp sitt geni

Bellmans signum är att blanda högt och lågt, d.v.s. återge bilder och stämningar från de höga poesigenrerna tillsammans med tokroliga, vardagliga och ”skitiga” situationer. Ett par exempel: Fredman, huvudpersonen i samlingen Fredmans epistlar, målas emellanåt upp som en livfull präst i ett tempel, en som skriver epistlar, bibliska brev till lärjungar och församlingsmedlemmar (som Paulus och co i Bibeln). Fast egentligen är han en försupen urmakare på dödens rand som ofta ligger full i rännstenen, och templet är egentligen krogen. Ulla Winblad kallas nymf och prästinna, fast hon är blott ett luder.

Även om personerna i vardagen är simpla personer gestaltas de således som något högt, kraftfullt och tidlöst – samtidigt som de sätts i vardagliga, simpla situationer. Det är mycket genialt gjort, med fin poetisk känsla. Det ger kraftiga effekter, både roliga, eftertänksamma och mycket vackra. Dikten nedan är ett exempel på det.

Mellan år 1500 och 1800 var herdedikten en stor genre, även kallat pastoral. Man tog den från antikens poeter, bl.a. greken Theokritos och romaren Vergilius. Man skrev om herdars ideala värld på landet, där de långt ifrån stadens larm och moraliska krav lever ett glättigt, sorgset och kärleksfullt liv. Eftersom den världen egentligen inte existerar gestaltades en tidlös, ideal värld i sådana dikter – ungefär som en mytisk berättelse. Det är väldigt charmigt, vackert och sentimentalt, men det är också lätt att skoja med genren.

Bellman använder herdedikten och dess mytiska skimmer i flera av sina epistlar. Paradexemplet är kanske epistel nummer 25 där Ulla Winblad liknar självaste Venus som i t.ex. Botticellis berömda målning. I dagens dikt nedan liknas Ulla vid en herdinna flätande en blomkrans. Hon ska nämligen åka till värdshuset Första torpet strax norr om Norrtull i Stockholm. Där är naturen frisk och skön, som i herdedikten, och hennes halsduk fladdrar av sefyren, västanvinden (en grekisk gudomlighet). Så gör hon sitt värdiga intåg under Floras (växtlighetens gudinna) fest.

Samtidigt är hon som sagt en hora som åker till en krog, och när hon och Mollberg kommer fram börjar de supa; ”tumlarn” är ett dryckeskärl och ”tallstrunten” är brännvin smaksatt av tallskott. Fyllot Mollberg faller av stolen och Ulla slår glaset i bordet för påfyllning. Fast då spiller hon ut spriten och måste dra av kläderna och ”borga vårt herrskap sitt rus”, d.v.s. betala med sin kropp för den utspillda spriten. Den stegrande hästen är en symbol för älskogen (notera hur det är som om hästen stegrar sig av att ha fått syn på den nakna Ulla) – och så ligger de och snarkar på slutet.

Då befinner vi oss långt från det upphöjda, idealt sköna. Men hela vägen dit har Bellman målat upp mycket vackra och klara bilder av händelserna, och det är så levande och starkt att själva fyllan och knullet (särskilt genom hästbilden) blir gripande för läsaren och därmed i all sin plumphet något upphöjt och vackert. Så fångar en mästare sin publik.

För att vara extra jävlig är diktens första rader en översättning av idealdikten nummer ett enligt den tidens normer, nämligen Nicolas Boileau-Despréaux dikt L’art poétique där Boileau i diktens form förklarar hur en skön dikt bör vara. Bellman bryter mot mången regel i Boileaus dikt. Men vackert är det ändå.

Och svenskt som fan är det, ta mig fan.

(Några ord och namn i dikten: Illfänas = sträva   Chaise = dragen vagn   Jofur = åskguden)

FREDMANS EPISTEL N:o 80
Angående Ulla Winblads Lustresa till Första Torpet, utom Kattrumps Tullen.

Pastoral
Dedic. til Kongl. Secreteraren Kellgren.

Liksom en herdinna, högtidsklädd,
vid källan en junidag,
hopletar ur gräsets rosiga bädd
sin prydnad och små behag.
Och ej bland väppling, hägg och syren,
inblandar pärlors strimmande sken,
inom den krans i blommors val,
hon flätar med lekande kval.

Så höljde min nymf på Floras fest,
ett enkelt och skiftat flor;
då hon utav Mollberg bjuden till gäst
ut till Första torpet for.
Det torpet lilla, straxt utom tulln,
där kräftan ljustras röd i kastrulln,
och dit Brunnsvikens bölja klar
i vattrade vågor sig drar.

Helt tunn i en Nankinströja snörd,
vår Ulla sitt intåg höll;
tunt lyft av zefiren halsduken rörd,
i vicklade skrynklor föll;
dess front sågs ej i bucklor mer spridd,
och nymfens kjortel, knappad i vidd,
ej vådligt mer i ögat stack,
och skon bar nu ingen vit klack.

Märk, mellan gärdsgårdars krökta led,
hur torpet det sluttar ner;
till vänster bland granars mossiga hed,
den vägen man rundad ser,
där bonden tung med rullande hjul,
illfänas till sitt rankiga skjul,
och i solgången hinner fram,
med kycklingar, kalvar och lamm.

Just där inom torpets höga gräs,
på granrisat farstugolv,
steg Ulla utur sin gungande chaise,
en söndag, så klockan tolv,
vid pass då Jofur åskan bestämt,
och Dandryds klockor pinglade jämt,
och tuppen gol i källarsvaln,
och svalan flög långt in i saln.

Nu började tumlarn gå ikring,
och Mollberg han damp av stoln;
vår nymf med sin arm och blixtrande ring,
slog tallstrunten ut på kjoln.
Herdinnan trumf i bordet hon slog,
och kjorteln över axlarna drog;
och mor på Torpet, utan krus,
måst borga vårt herrskap sitt rus.

På backen mot luckan hästen gul
uppreser sin man i sky;
så korg och blankarder, skenor och hjul
med lossnade skruvar fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos,
och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjälpt som en fru,
med Mollberg hon snarkar ännu.

Carl Michael Bellman