När jag blev polisanmäld av den lokala tiggerskan

Ibland är man med om grejer som man anar att detta kommer inte att sluta väl . I ett fungerande land med lagar, rättvisa och lika inför lagen skulle följande inte ens ha behövt hända, men när det ändå gjorde det så skulle, om allt vore rätt, utfallet bli ett helt annat än vad det blev.

[membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="https://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Jag har på gamla dar fått uppleva att bli misshandlad med tillhygge, och det är liksom inget som rör det politiska myndighets-Sverige i ryggen. När den onda våldsamma är av etablissemanget ett omhuldat folk då är det väldigt lätt att en vanlig svensk kvinna åker på en samhällsnitlott. Den i ett tidsperspektiv relativt nya fast redan mycket slitna dogmen ”Allas lika värde”, ger vid handen för var och en att uppleva att vi rangordnas och värderas i stort sett varje dag i alla skeenden, och tillfällen. Det var såhär.

Men först en liten historisk tillbakablick . Att behöva tigga ska ingen behöva göra, en olycksbroder (eller syster) ska få den hjälp som behövs för att komma på fötter igen. I ett civiliserat och solidariskt samhälle finns det inte någon som sitter med mössan (muggen) i hand för att i mån av välvilja få en slant av en förbipasserande. Hjälp till självhjälp en självklarhet, och till de lata: marsch pannkaka ut och jobba, så lät det i alla fall förr.

Så lät det förr i tiden då vi som folk satte en ära i att inte någon skulle behöva ”förnedra” sig genom att vara utlämnad åt andras goda vilja, ej heller fanns det något ömmande för parasiterande på andra svenskars plikttrogna slit. Aldrig att jag i min barndom och uppväxt såg någon sitta utanför butiker med en mugg framför sig. Vem i nutid har väl inte sett mugg och bredvid den textad pappskiva om till exempel pengabehov till en bröstcanceroperation, och det även när en man sitter där på sin pall.

Vad jag minns så anlände och sågs de första hitresta rumänska och bulgariska zigenska tiggarna i Stockholm, för att sedan efter ett tag spridas runt till andra städers stadskärnor. Det var en sorglig syn att se. Många var vi som ansåg att våra folkvalda politiker skulle sätta stopp för detta, och ibland till och med krävde vi ny lagstiftning, eller att man faktiskt använde sig av de lagar och ordningsregler som redan fanns, och finns. Men inget hände i den riktningen, utan precis tvärt om.

Det gick ett tag, och en lördagsförmiddag observerade jag att en stor turistbuss körde in i ett av Malmös stadsdelsområden, stannade till vid parkeringen bakom Netto och efter den dagen fanns de rumänska zigenartiggarna ute i alla våra bostadsområden. Vid varje butik, rättelse, jag menar vid varje svensk butik satt frukterna av Schengenavtalet.

Jag dokumenterade min stads och mitt lands tillkortakommande och passivitet, helt plötsligt var det enligt nykommet praxis inte längre skamligt och förnedrande att ha sin egen tiggare vart man än såg, zigenartiggarna bredde ut sig, de bredde ut sina pinaler, de tog plats för att dom fick det. Ingen svensk butiksägare vågade göra något, polis hade enligt dom själva ”händerna bakbundna” och bollade över detta prekära ärende och tillstånd till någon annan. Alla låtsades som om det inte fanns kommunala ordningsföreskrifter, ordningsföreskrifter som i sann demokratisk ordning hade tagits för att vi ska ha ordning och reda. Vän av ordning vändes ryggen.

Så hoppar vi så fram till den dagen som jag åkte på stryk . Det var en solig augustilördag 2016 och jag var på väg medels cykel till bostadsområdets torg för att handla mat till en äldre dam som jag hjälpte lite då och då. Jag parkerade och låste min cykel och såklart såg jag att den bastanta rumänska zigenartiggerskan satt på sin inmutade plats utanför Willys Hemma. Hon gjorde som hon brukade när jag kom, blängde, och gav mig onda ögat, jag stod inte högt i pris då jag aldrig gett henne något.

Denna bredarslade, tänk er forna tiders ryska kulstöterskor då har ni henne, hur som, denna dag var hon extra kitslig, sur och tvär. När jag närmade mig henne sträckte hon ut sina ben för att demonstrativt visa en omväg i en vid cirkel var jag skulle gå, och lydig som ett hjon gjorde jag som hon ville ... NEJ! Jag klev över hennes ben. Jag fick en dask på mitt ena ben, gick in och bad butikspersonalen att göra något åt detta, för så kan det ju inte få gå till, zigenare som slår på kunderna. Dom visste att hon var en elak jävel, men inget de kunde göra något åt. Liksom gapa och svälj, men det skulle bli värre...

Jag betalade mina varor och var på väg ut, det var då jag såg tiggerskan snabbt resa sig upp och förflytta sin breda otympliga lekamen oväntat snabbt några meter från ”sin” sittplats. Med siktet inställt på min cykel var jag inte beredd på den attack jag sen blev utsatt för, zigenerskan sprang upp mot mig bakifrån och med stor kraft rappade hon till mig över ryggen och vänstra överarmen med ett hopfällt paraply.

Detta var första gången i mitt vuxna liv som jag blivit slagen, det kändes fruktansvärt, det värsta var inte smärtan utan själva grejen med att bli slagen, det kändes väldigt overkligt, vad var det som hände?

Denna berättelse kan bli en lång historia men jag ska försöka göra den så kort jag kan. Det fanns vittne till det hela, in i butiken igen och där fanns folk som sett händelseförloppet. Jag ringde såklart efter polis men dom kunde inte komma för polisen var uppe i stan på malmöfestivalen. Under tiden jag pratade med polisväxeln hade matronan satt sig ner igen på sin tiggarplats, och nu grät hon.

Inför en rumänsk kvinna som skulle in och handla i butiken berättade tiggerskan att jag slagit henne och tårarna pressades fram, hon hulkade och pekade på mig. Jag å min sida fick veta av den rumänska kunden, hon fnös när hon sa ” att i Rumänien sitter dessa också och vill ha pengar utan att arbeta”.

Polisen hade inte tid meddetsamma, och jag hade inte tid att vänta så jag cyklade iväg. Min arm ömmade och jag tog bilder på rodnaden och senare blåmärket som det blev. Jo såklart har jag i efterhand tänkt ett annat scenario, jag skulle drämt till henne men jag anar att jag då hade blivit till en ”våt fläck”, jag har liksom inte den inneboende aggressiviteten, eller styrkan.

Senare på kvällen ringde jag upp polisen och de tyckte det var bra att jag hörde av mig för de ville ha tag i mig, jag hade blivit polisanmäld (!!??), av den rumänska zigenartiggerskan. Höjden av fräckhet kan man tänka men inte alls oväntat. Polisen fick min berättelse om hur det gått till och jag drog inför poliskvinnan i luren parallell med filmen med Gösta Ekman, i den filmen när han spelar elak bankdirektör. Tänk er scenariot, den elaka beräknande bankdirektören kallar in en av sina anställda till kontoret som han av någon anledning hyser agg till, låser dörren och börjar att banka sitt eget huvud i väggen, kastar sig på golvet allt medan han skriker ”aj aj han slår mig han slår mig hjäääälp han slår mig..." Så kände jag mig, den elaka rumänskan skulle med falska tårar ”likt den galna bankdirektören sätta dit mig”.

Det tog ett tag och jag blev kallad till polisförhör , nu jäklar skulle det skipas rättvisa, för inte får man lov att slå på en annan människa utan att det blir konsekvens av sitt handlande? Polisinspektören hämtade mig i vänthallen och vi gick upp till hennes kontor, och jo hon såg allvarligt på när någon slår på en annan med tillhygge. Bra. Jag blev lugn av hennes svar, och gjorde samtidigt ett konstaterande att nu var den rumänska tiggerskan registrerad och dagarna tickade ner för hennes vistelse i mitt land.

Helt klart var jag obekväm för denna polisinspektör, och då hon arbetade vid sektionen ”hat och demokratigruppen” informerade jag henne om att det var ju en bra avdelning att handlägga detta ärende i, då tiggerskan bevisligen hatade mig, samt att demokratins lagar nu kunde upprätthållas med nedräkningen om vad Schengenavtalet stipulerade. Jag lovade polistjänstemannen att jag skulle hålla koll på polismakten dels att det kom till åtal samt om att de skötte sin del i att den aggressiva tiggerskan blev ”hjälpt” ut ur Sverige exakt tre månader efter slaget, och inte en dag senare, helst tidigare.

Ni kan tro att jag höll koll, samt att jag inte sedan dess satt min fot i den butiken då jag inte ville riskera att åka på mer stryk, för zigenerskan satt där hon satt. Det följde en konstig tid, en orolig tillvaro då jag då och då såg henne, och även såg hennes man som snokade runt i vårt kvarter, det var tydligt att det fanns sidoverksamheter från tiggeriet. Istället för att bura in henne fick jag råd att inte gå och handla ensam, polistjänsteman ringde och gav mig råd att jag ” behövde ju inte handla just där du kan ju gå till affären tillsammans med min man, eller med någon kompis om jag var rädd”. På mitt arbete skämtade jag om det hela och sa att det skulle inte förvåna mig ifall jag blir inburad och inte hon som slog. Mina kamrater lovade att dom skulle komma och hälsa på mig ifall jag hamnade i finkan, så höll vi på. Det gick tre månader och inget hände mer än att man lade ner min polisanmälan, det ”bidde ingenting, inte ens en tummetott”

Efter ett år eller så, slog det mig som i ett blixtnedslag , jag hade förmodligen varit väldigt nära att just hamna i finkan. Det var såklart inte för min skull som detta bedrövliga onödiga hamnade hos ”utredare i hat- och demokratigruppen”, det var jag som var skurken, jag blev slagen av en person som i dessa dagar är näst intill orörbar, den utländska tiggerskan som slog var offret och jag var elaka svenska kvinnan.

Jag tänker ibland tillbaka på denna händelse med avsmak och med ett djupt förakt för svenska myndigheter och folkvalda, de facto väljer man att framför sitt eget folk sätta andra länders medborgare främst, myndigheter och folkvalda vänder upp och ner på rättvisebegrepp. Tror faktiskt att jag blivit utsatt för anarkotyrrani, som jag både kom ur som vinnare, och förlorare.

Och min allra bästa vän som ännu bor kvar i Malmö låter hälsa att den våldsamma bredarslade rumänska zigenartiggerskan fortfarande sitter kvar på sin post, men numera vid köpcentret Mobilia.[/membership]

När jag blev polisanmäld av den lokala tiggerskan

Nya bidrag för att lösa Filipstads ekonomiska kris?

Vänsterpartiet rensar bort besvärlig riksdagsledamot

Ännu mer från Svegot

Sverige vaknar – 18 december 2020

Passningen #249: Veckans värsta (gänget)

Sverige vaknar – 17 december 2020

Sverige vaknar – 16 december 2020

Senaste programmen

Nationalism utan principer är dömd att misslyckas

Är Syrien befriat? Assads fall, rebellerna och Europas framtid

När martyrerna kallar – Om offer och övertygelse

Autism, hierarkier och den moderna världens meningslöshet

Den eviga kampen: Konservatismens misslyckande och nationalismens framtid

Sverige: Från folkhem till maffiastat

Är världen på väg mot ett tredje världskrig?

Rättvisan som försvann

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Om Dagens Svegot

Kontakt