Ge mig min flock!

Via en dokumentär om en sekt började jag fundera, och till slut övertyga mig själv om, att vår hjärna straffar oss för att vi inte är i flockens trygga famn, helt enligt evolutionens logiska men hårda regler. Men efter vidare filosoferande har jag kommit fram till att den sortens flock som hjärnan vill ha inte ryms i vårt samhälle, med några få undantag. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="https://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Människan är ett flockdjur, det kan vi nog fastslå. Även om vi nu för tiden blivit oerhört civiliserade och avancerade har vår hjärna inte utvecklats på sisådär 40 000 år. Det innebär att den är anpassad för ett helt annat liv än det vi lever nu, givetvis. Så man får försöka klara sig med det vi har. Hjärnan är trots allt fantastisk och anpassar sig relativt bra till förändringar. Samma hjärna som är specialdesignad för att överleva i det vilda fungerar helt okej till att sitta vid en dator och skriva en artikel, till exempel. Men vissa saker vägrar hjärnan anpassa sig till. De djupt liggande mekanismerna som belönar och bestraffar är intakta. En kropp som inte får arbeta fysiskt blir lättare deprimerad och fylld med ångest. Ensamhet straffar sig med liknande symptom. Hjärnan är som ett oändligt stort tangentbord där varje knapp belönar eller bestraffar. Problemet är att vi inte riktigt vet vilka knappar som gör vad, eller hur man trycker på dem. Det är väl delvis därför så många fortfarande går med depressioner och ångestsyndrom. Istället för att bota de faktiska problemen tillför onaturliga och skadliga artificiella kemikalier via piller. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har människor mått så dåligt som de gör nu. Och inget tyder på att vi går åt rätt håll. Tvärtom. När jag såg dokumentären "Holy hell" , som handlar om sekten Buddahfield , slog det mig hur oerhört lyckliga alla i sekten var. Lyckliga på ett sätt som man sällan ser utanför sektens trygga famn. Och jag har noterat samma eviga lyckorus i liknande dokumentärer som Wild wild country . Jag utgår ifrån att det är detta som gör att människor lockas in i sekter, och framförallt att de stannar kvar trots alla märkligheter som brukar pågå. Det kanske inte är religionen eller maten eller yogan eller ens sektledarna som är det viktiga? Det som faktiskt, och egentligen endast, lockar är gemenskapen. En djup, ärlig, naken och äkta gemenskap mellan varandra. Ett riktigt flock bestående av människor där man kan känna full tillit inför varandra. Hjärnans belöningssystem går på högvarv och medlemmarna förstår inte varför. De förstår bara att de mår oerhört bra. Att all oro och ängslan är borta. Jag har försökt ta reda på om det forskats något om detta men inte hittat det jag söker. Vad jag vill veta är om det finns en del av hjärnan som aktiveras, en knapp som trycks på, när vi lever nära andra under de speciella former som sker i tätt sammanknutna grupper. Jag är rätt övertygad om att det är så. Fördelarna med att vara i en flock är så självklara att det knappt behöver nämnas. För inte speciellt många hundra år sedan var det fullständigt livsavgörande. Den som blev utstött ur sin flock hade små eller inga chanser att överleva. Inget skydd, ingen mat. Därför bör hjärnan hårt straffa den som är utanför flocken, så att den gör allt för att komma in igen. Hjärnan vill att du ska överleva för att du ska kunna föröka dig och den drar sig inte en sekund för att göra det som krävs för att styra dig i rätt riktning. Morot och piska. Bestraffning utanför och belöning innanför. Därför, när den moderna människan, som egentligen aldrig varit i en flock eller ens i närheten, plötsligt befinner sig inne i en bör "flock-delen" av hjärnan aktiveras och belöningshormonerna flöda. Det skulle kunna förklara den lycka och det något märkliga beteendet man ofta ser hos sektmedlemmar. Alla sköldar fälls ned. Avslappningen och tilliten är total. Hjärnan har fått det den vill. Livet är ett långt euforiskt rus. Det är inte svårt att förstå att känslan är beroendeframkallande. De som lämnar sekter beskriver ofta oerhört jobbiga symptom. Det blir en lång och svårhanterlig bakfylla när man inte längre får den belöning man blivit van vid. Jag har själv upplevt flock-effekten. Ett exempel är när jag gjorde en kort utbildning genom hemvärnet. Efter några dagar gick alla runt och kramades och fnittrade precis som om vi alla blivit nyförälskade i varandra, eller i gruppen. Det blev väldigt starka band mellan oss, band som bröts så fort förtrollningen släppte. Det vill säga när vi gick skilda vägar. Individuella vänskapsband var oviktiga, det var bara i den större gruppen vi tyckte om varandra. Nära vänner är bra att ha men det är en väldigt liten flock, och därför blir belöningen mindre. Liknande upplevelser får man till exempel vid allsång. När man står på läktaren och hejar på sitt lag tillsammans. Det är samma effekter men betydligt svagare än i en sekt. Knappen trycks inte ned så hårt eller så mycket. Men den används. Jag tror att man inte kan ersätta flocken med sitt grabbgäng, sitt fotbollslag eller kanske inte ens sitt mannaförbund. Frågan är om det ens går att uppnå i ett modernt samhälle, förutom i just sektliknande sällskap? Vi har inte längre behovet av flocken på samma sätt. Den slutade vara avgörande för överlevnad när vi började flytta in i städer. Men det innebär inte att den inte behövs. Vi behöver alla känna oss delaktiga i ett sammanhang, ha en plats att fylla, ett mening med att leva. Och vi behöver vara omringade av människor som skyddar oss och står på vår sida i vått och torrt. Men det blir allt svårare. Jag kan tänka mig att de av oss som är välsignade med en riktigt stor familj får uppleva flockkänslan och belöningshormonerna. Vi andra får nöja oss med tillfälliga kickar där vi kan hitta dem, bland vänner vi kan tala ärligt till och som vi vet alltid står vid vår sida. Även om jag, som ni märker, både gillar och fascineras av sekter är det inte direkt en oproblematisk samling. Tvärtom. Det verkar oftast sluta i maktfullkomlighet, övergrepp, kaos och ibland död. Så det är inget jag rekommenderar. Men jag måste ändå erkänna att tanken ibland känns väldigt lockande.[/membership]

Ge mig min flock!

Folkutbyte spelar ingen roll enligt Vänsterpartiet

Sverige vaknar #15: Vegan eller inte vegan?

Ännu mer från Svegot

Sverige vaknar – 18 december 2020

Passningen #249: Veckans värsta (gänget)

Sverige vaknar – 17 december 2020

Sverige vaknar – 16 december 2020

Senaste programmen

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Lärarkåren blev kriminellt gäng och Trump blev Hitler

En svensk framtid kan aldrig vara röd

Ras, rasism och antirasism

Politikerföraktet är för lågt i Sverige

Den stora generationsdebatten: Boomers och feminiseringen av samhället

Åsiktskorridor och avtrubbning: Har svenskarna vant sig vid våldet?

Att ljuga och stjäla som en socialdemokrat

Vad väntar i framtiden och är du förberedd?

Om Dagens Svegot

Kontakt