Beowulf – västgöte eller gute?

Hjälten Beowulf i det fornengelska eposet Beowulfkvädet har oftast uppfattats som västgöte och kvädet en i grunden engelsk dikt. Arkeologen Bo Gräslund går mot strömmen och försöker i en ny bok visa att kvädet i grunden har kommit till på svensk mark och att Beowulf var hövding på Gotland. Bo Gräslund har på ålderns höst – han är runt 85 – skrivit boken Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden. Boken kom ut i slutet av 2018. Som arkeolog anser han sig ha kunnat tillföra nya rön till Beowulfforskningen och därmed belysa eposet på ett nytt sätt. Hans syfte har varit att utreda kvädets uppkomst. Genom hans slutsatser framstår texten lite som historiskt dokument än bara en ren saga, varmed den kan hjälpa till att belysa svensk historia under den mellersta järnåldern (ca 300-550 e.Kr.), den tid då eposet utspelar sig. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="https://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Handlingen i Beowulfkvädet är följande . Beowulf är systerson till en hövding över geaternas folk. Beowulfs ätt härstammar dock från grannfolket svearna. När Beowulf hör att ett odjur hemsöker danerna drar han till danakungen Hrothgars hall Heorot. När odjuret, som kallas Grendel, kommer på natten ger Beowulf Grendel ett banesår, och odjuret flyr döende därifrån. Natten därpå kommer Grendels mor för att hämnas; hon släpar med sig en av hallens män ut i natten. Dagen efter går krigarna till ett kärr där odjuren huserar. Beowulf dyker ner i kärret, dödar Grendelmor i ett rum därnere, hugger huvudet av den döende Grendel och återvänder till ytan. Med gåvor och beröm från kung Hrothgar far Beowulf tillbaka hem. I eposets andra del är Beowulf gammal och kung över geaterna. Nu hemsöks hans land av en eldsprutande drake. Beowulf tar sig till ett stort stenröse där draken bor och lyckas döda besten. Fast han har blivit dödligt sårad, och efter sin död ges han en storslagen begravning. Handlingen interfolieras av små berättelser, bl.a. ett geatiskt krigståg mot Frankerriket, en strid vid Finnsburg i Jylland samt ett krig mellan svear och geater. Det har länge varit närmast stadfäst att Beowulfkvädet är skrivet av en engelsk munk på 700-talet. Kvädet så som det har bevarats är skrivet på saxisk fornengelska, och enbart munkar i området var skrivkunniga. Gräslund berättar hur JRR Tolkiens berömda föreläsning om kvädet 1936 grundfäste den synen, genom att påpeka att det intressantaste med Beowulf är dess litterära värde (vilket väl stämmer) och att dikten dämed måste ha skapats av en genial författare (vilket inte stämmer enligt Gräslund). Munken ska ha använt berättelser som cirkulerade på 600-talet om en skandinavisk hjälte vid namn Bjovulf (Beowulf på fornengelska) och med sin geniala penna sammanställt dem till en lång dikt. Därmed får kvädets kristna inslag och den välgjorda kompositionen sin förklaring. Det mesta i Beowulfkvädet har hednisk klang, men flera saker i dikten visar på kristen påverkan. Munken ska således ha färgat de hedniska berättelserna med kristen ideologi, varmed eposets anses vara väl förankrat i en fornengelsk, kristen kontext. Men den tolkningen håller inte måttet , menar Bo Gräslund. Han ifrågasätter den självklara bilden av en engelsk munk som på 700-talet med säker hand format Beowulfkvädet till en självständig produkt: ”Trots att denne författare varit efterlyst av Forsknings-Interpol i tvåhundra år, är han fortfarande så skugglikt undflyende att han nästan får Homeros att framstå som av kött och blod.” Såsom arkeolog finner han många konstigheter i Beowulf . Flera artefakter, gravskick o.d fanns inte i England på 600-talet, då eposet sägs ha kommit till. Däremot fanns de i riklig mängd i östra Skandinavien före år 550, framför allt på svensk mark. Även den kristna grunden krackelerar i Gräslunds analys. Både artefakter, riter och berättelser med hednisk förankring förekommer så ymnigt i eposet att de kristna inslagen blir som lite påklistrade. Även språkligt sett vittnar flera omständigheter i dikten om ett icke-engelskt ursprung. Den materiella miljön, det sociala livet och ideologin i Beowulfkvädet speglar skandinaviska fursteliv men inte engelska, konstaterar Gräslund. Utifrån alla sådana omständigheter kommer Gräslund fram till att den engelske munken har skrivit ned en text som har skapats under lång tid, från början i Sverige, snarare än att ha skapat dikten utifrån diverse lösa berättelser. Det måste ha funnits en relativt etablerad berättelsecorpus som munken utgått från vid nedtecknandet av sin text. Det förklarar varför den engelske munken kan så förbannat mycket om svenska förhållanden som han omöjligen ska kunna: han har så att säga ärvt det mesta av skalder från danernas, gutarnas och svearnas land. Gräslund presenterar därför följande teori om Beowulfkvädets uppkomst. Beowulf är en gotländsk furste av sveaätt som lever runt år 500. På Gotland och i Svealand (och delvis Själland) skapas berättelser om Beowulfs olika öden, vilka berättas muntligt inför hövdingar. I de berättelserna vävs på typiskt muntligt berättarmaner allehanda händelser som var i omlopp in. Allt eftersom berättelserna återberättas fogas mer och mer in i handlingarna, t.ex. Beowulfs död, och de fogas allteftersom samman till en helhet. Med tiden – vi är fortfarande på Gotland och i östra Svealand – överdrivs Beowulfs bragder till att han slåss mot rena monster. Gräslund tolkar odjuren som allegorier för tidens ofärd, dels de flerfaldiga vulkanutbrott som 536-550 gjorde att solen ”täcktes” i flera år med ”fimbulvinter” som följd och en kanske halvering av jordens befolkning, dels svearnas brandskattningar av Gotland (drakens härjningar). När kvädet närmast fungerar som en mer eller mindre fast helhet, fast muntligt förstås (den tidens skalder hade inga problem att memorera långa diktverk), blir en sveaprinsessa bortgift med en anglisk furste omkring år 600. Förbindelser mellan de två områdena skvallrar den berömda båtgraven i Vendelstil från ca 625 i Sutton Hoo om. Med hemgiftet kommer en bard som återberättar den rätt enhetliga berättelsen om Beowulf för anglerna. Under hundra års tid återberättas kvädet i England, först på anglisk mark, sedan på saxisk. Under den perioden läggs kristna inslag på berättelsen, fast de är mer artificiella införanden snarare än inslag invävda som en del av helheten; Beowulfberättelsen föreligger ju redan i rätt färdig form. Till slut nedtecknas berättelsen av en saxisk munk. Vilka är då eposets geater , som forskare i 150 år har varit på jakt efter? Vanligast har varit att peka på jutar, goter, västgötar, östgötar eller kanske ölänningar. Gräslund kommer fram till att det bör vara gutar på Gotland. Dels passar eposets geografiska beskrivningar bara in på Gotland av alternativen, dels var Gotland välstående då, dels överensstämmer arkeologiska fynd på Gotland med vad som omtalas i eposet, dels hade gutarna förbindelser med både svear och daner, dels används ordet ”wederas” och epitetet ”weder-” för geaterna i Beowulf . Ordet har oftast översatts med ungefär ”väder”, men Gräslund finner hur en gammal svensk Beowulfforskare har framlagt förslaget ”vädur”, vilket passar utmärkt för gotlänningarna. Väduren (liksom får i allmänhet) har alltid haft en mycket särskild ställning på Gotland, både praktiskt och symboliskt. Gräslund lägger till och med fram förslaget att vädurar kan ha varit totemdjur för gutarna liksom svinet var det för svearna. Alla är förstås inte eniga med Gräslunds slutsatser. Bland arkeologer, historiker och litteraturforskare finns det många som är kritiskt inställda. Själv har jag svårt med Gräslunds allegoriska tolkningar av Grendel och draken. Likväl är Gräslunds bok en skicklig studie som säkert kommer att sätta fart på allehanda svenska och utländska forskare. Forskningen om nordisk järnålder, vikingatid och tidig medeltid har exploderat de senaste 25 åren, med mängder av intressanta utgrävningar, studier och böcker. Låt oss hoppas på ett förnyat Beowulfintresse, framför allt en ny översättning till svenska. Den senaste är Collinders från 50-talet (Modernista förlag har nyligen gett ut en Beowulf , men fräckt nog används Wickbergs översättning som är ännu äldre än Collinders). Den gamle gute-/sveahjälten Beowulf förtjänar sådan berömmelse.[/membership]

Beowulf – västgöte eller gute?

Valsuccé för AfD – men lär bli utan inflytande

Svensk byråkrati har slarvat bort mitt namn – en sann historia från absurdistan

Ännu mer från Svegot

Sverige vaknar – 18 december 2020

Passningen #249: Veckans värsta (gänget)

Sverige vaknar – 17 december 2020

Sverige vaknar – 16 december 2020

Senaste programmen

Nationalism utan principer är dömd att misslyckas

Är Syrien befriat? Assads fall, rebellerna och Europas framtid

När martyrerna kallar – Om offer och övertygelse

Autism, hierarkier och den moderna världens meningslöshet

Den eviga kampen: Konservatismens misslyckande och nationalismens framtid

Sverige: Från folkhem till maffiastat

Är världen på väg mot ett tredje världskrig?

Rättvisan som försvann

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Om Dagens Svegot

Kontakt