Ett utvisningrekord satt, nu siktar vi på nästa!

Att springa en engelsk mile under fyra minuter ansågs länge så gott som omöjligt. 1954 smällde det till när engelsmannen Roger Bannister avklarade de 1 609 meterna på 3,59. Efter det gick det fort och nästa person som bröt denna ”omöjliga” tid gjorde det bara några månader senare. Idag har över 1400 löpare lyckats med bedriften.

Det handlar helt enkelt om inställning. Om vad som anses möjligt att göra. När väl en barriär är passerad kan man gå vidare till nästa, och nästa, och nästa. Världsrekordet för en engelsk mil är i dagsläget 3:43 och snart springer någon än snabbare. Det går alltid att göra lite bättre, lite mer.

Låt oss därför titta på ett annat rekord. Ja, ett sorts världsrekord faktiskt, som slogs i dagarna. Världsrekordet i hur många afghaner Sverige lyckas utvisa på en och samma gång. Femtio individer. Inte så imponerande men Charles Westhall sprang en engelsk mil på 4:28 i juli 1855 och det ter sig inte heller så imponerande idag.

Polisen rapporterar stolt att 50 ”återvändare” tryggt och säkert landade i Afghanistan där de blev accepterade av afghanska myndigheter. Då, men inte innan, övergår ansvaret för dessa återvändare till afghanska myndigheter och vi har femtio problem färre att oroa oss för.

De flesta på flygplanet var helt enkelt illegala invandrade som aldrig hade här att göra över huvud taget. Tre var kriminella. Samtliga var män och inga var minderåriga. Givetvis skulle det ändå rutinmässigt protesteras utanför förvaret i Märsta men detta lyckades inte påverka något. Inte denna gången. Förhoppningsvis börjar dessa demonstranter tröttna.

Femtio invandrare är femtio invandrare. Kanske 0,02 procent av de som ska hem. Men det innebär ändå att svensken redan sparat in en hel del pengar. Om vi för sakens skull låtsas att ESOs mycket försiktiga uträkning stämmer så behöver vi efter utvisningen lägga 3,7 miljoner mindre på afghaner. Det är trots allt en ganska rejäl summa. En summa som kunde återinvesteras i fler flygplan kan man tycka. Eller sjukvård. Eller polisen. Eller till skolan. Eller kanske till pensionärerna?

Kan man utvisa femtio personer bör man även med lätthet kunna utvisa fem hundra eller fem tusen. Det finns faktiskt många som, trots allt, är beredda att återvända mer eller mindre frivilligt. Lätta utvisningar.

Det finns lätta och det finns svåra och tyvärr även nästintill omöjliga utvisningsfall. Det är allt för lätt att hålla sig undan, allt för lätt att rymma från förvaringen och allt för lätt att ställa till med såpass mycket bråk att man kan hålla sig kvar här i Sverige.

Men nu tar vi en sak i taget och ser på det positiva. Utan några större bekymmer lyckades trots allt den svenska staten, med lite hjälp från Frontex, göra det där magiska som vi pratar så ofta om.

Internera. Deportera. Repatriera.

Det verkar till och med ha gått ganska lugnt till. Och tack vare nya avtal med EU och Afghanistan var det minimalt med byråkratiskt tjafs. Man får glädjas åt det lilla, men detta är inte speciellt litet. Det är numera bevisat att utvisningar går att genomföra på ett rättssäkert och smidigt sätt. Rekordet ligger just nu på 50. När når vi 500 per dag? När når vi 5000?

Det kan kännas omöjligt idag men glöm inte att det sas samma om den engelska milen.