Så väl integration som assimilation är båda omöjliga i dagens Sverige och icke önskvärda ur ett nationalistiskt perspektiv. En politik som på allvar vill komma åt problemen som massinvandringen fört med sig måste istället fokusera på storskalig återvandring, det är den enda lösningen.
Sverige slits isär när samhällsgemenskapen är sönderslagen. Den organiserade kriminaliteten, som nästan uteslutande är en utlänningsfråga, skapar oro och lidande med dödsskjutningar och bombningar. Svenska kvinnor känner sig otryggare än någonsin sedan gruppvåldtäkter och Taharrush gamea blivit nya fenomen i vårt nordliga land.
Politikerna verkar stå handfallna inför situationen, men de har ett och samma — vad de tror är ett — trumfkort på hand som de alltid har viftat med; integrationen. Mer resurser, fler projekt och nya lagar ska lösa integrationen.
Så länge jag kan minnas har jag hört det där evinnerliga tjatet om integrationen. Det var integration som skulle lösa de problem jag och många andra upplevde under vår uppväxt förra årtusendet, och det är integration som ska lösa problemen för svenskar som växer upp det här årtusendet. Men vilket årtusende vi än betraktar står en sak klar; integration av så pass stora massor människor från så för oss främmande biokulturer är inte möjlig. Och vore den på något magiskt sätt möjlig, så är den faktiskt ändå inte önskvärd.
”Jag skulle verkligen säga att förbättrad integration måste vara ett väldigt centralt mål för politiken de kommande åren”
Anders Borg, SVT Forum, 1 juni 2011
Vad innebär egentligen integration?
Det finns ett missförstånd, som antingen är rådande hos…