Vardagens existentiella ångest

Väldigt få saker blir som man tänkt sig. Men måste vi acceptera det? Efter en lång arbetsdag är det dags att äta kvällsmat med familjen. Det är något jag alltid försöker ta mig tid till, oavsett hur mycket som står på min att-göra-lista. Jag vill sitta ned med min fru och våra barn och äta tillsammans, och även om det knappast är en rogivande stund — alla som ätit tillsammans med småbarn vet vad jag menar — så är det en stund jag och många andra värdesätter. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="https://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Det kladdas med köttfärssås i halva ansiktet. Det skriks om att saft är mycket godare än mjölk och vatten till maten. Bestick slår mot porslin i taktlöst oväsen medan jag och min fru slänger oss i maten så snabbt vi bara kan. Men det är en stund där vi alla fyra sitter ned tillsammans. Vi pratar inte om något särskilt. Men det är ändå trevligt. Sen försöker man klämma in lite lek med barnen, vilket inte är det lättaste då deras olika åldrar gör att de inte alls är intresserade av samma lekar. Vi kan springa runt och jaga varandra ett tag, det tycker alla är kul, men det brukar sluta med att den äldre grabben vill brottas medan den yngre dotterns står frågande bredvid och undrar varför vi inte bara fortsätter att springa i cirklar i hemmet. Vi kan leka med en ballong som fortfarande har lite luft kvar sedan senaste kalaset. Pappa kickar runt den medan barnen försöker fånga den, men det brukar sluta med att den äldre grabben vill brottas medan den yngre dotterns står frågande bredvid och undrar varför vi inte bara fortsätter leka med ballongen. Vi kan bygga med klossar. Ett högt torn. Det liknar mest ingenting men högt blir det, och sen tävlar barnen i vem som kan riva ned tornet på det mest spektakulära sätt. Det är kul några gånger. Tills de börjar bråka om vems tur det är att riva tornet. Eller tills pappa tröttnat på att bygga upp tornhelvetet igen. Efter några lekförsök är det dags att borsta barnens tänder, klä på dem pyjamas, läsa saga, kanske sjunga någon vaggvisa och se hur barnen somnar in strax innan klockan slagit åtta. Nu återstår bara att röja upp efter leken, kanske något kvar att fixa efter kvällsmaten och sedan eventuellt genomföra några hushållssysslor som inte hunnits med under dagen. När klockan närmar sig nio kan vi äntligen pusta ut. Det är över 14 timmars anspänning av arbete, barn och måsten som ligger bakom oss, och plötsligt har vi en timme eller två som bara är våra. Det är nu vi ska ha tid att förkovra oss i våra intressen och i varandra. Det här är kvalitetstimmarna som varje äkta par med små barn väntar på. Men energin är slut. Uppfinningsrikedomen har sinat. Vi närmast graviterar mot soffan. Slår oss ned. Njuter av tystnaden så till den milda grad att vi inte talar med varandra om det inte är något vi måste tala om. Fingrarna vandrar bort mot fjärrkontrollen. För att bryta den snart obehagliga tystnaden och känslan av att vi kanske har något att prata om, men att vi inte orkar, slås dumburken på. – Vad ska vi se på ikväll, älskling?

– Jag vet inte, det spelar ingen roll.

Snart rullar någon ointressant dramaserie från USA eller oinspirerad svensk deckare på femtiofem tum av ångestdämpande pixelmosaik. Déjà vu! Har jag inte sett det här förut? Inte det som händer på skärmen alltså, utan den här ritualen som leder fram till att vi sitter här nedsjunkna i den av barnalek fläckiga soffan vi köpte en gång när det bara var vi två i hemmet, och därför tänkte att vit var en bra färg? Är det inte samma visa som igår? Och kvällen innan det? Vi skulle ju inte bli som alla andra småbarnsfamiljer som tillbringar sina kvällar i TV-soffan. Vi skulle ju göra roliga saker, upptäcka spännande platser, prova nya saker. Vi skulle inte bli som de andra. Eller var det just det här vi sökte? Vardagen, rutinerna, det inrutade livet? När pojkar är små vill de bli astronauter och fotbollsproffs. Väldigt få blir det. Man accepterar det efter ett tag. Nyförälskade par berättar för varandra att när de får barn ska de aldrig bli som de där trötta barnfamiljerna i grannhusen. De allra flesta blir det. Jag kanske måste acceptera även det.[/membership]

Vardagens existentiella ångest

Polisen varnar för bomber – men värre kommer det bli

Stambordet #5: Nästa stora grej från Svegot

Ännu mer från Svegot

Sverige vaknar – 18 december 2020

Passningen #249: Veckans värsta (gänget)

Sverige vaknar – 17 december 2020

Sverige vaknar – 16 december 2020

Senaste programmen

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Lärarkåren blev kriminellt gäng och Trump blev Hitler

En svensk framtid kan aldrig vara röd

Ras, rasism och antirasism

Politikerföraktet är för lågt i Sverige

Den stora generationsdebatten: Boomers och feminiseringen av samhället

Åsiktskorridor och avtrubbning: Har svenskarna vant sig vid våldet?

Att ljuga och stjäla som en socialdemokrat

Vad väntar i framtiden och är du förberedd?

Om Dagens Svegot

Kontakt