Brännmaneter och barnamunnar

Brännmaneter är ett helsike. Ett sällsynt värdelöst djur som har som specialförmåga att förstöra vad som annars  skulle kunna vara trevliga stunder på västkusten. Fördelen är att de inte gillar bra väder. Blir det för varmt i vattnet drar de sig ut till öppet hav och ner i de svala havsdjupen. Detta innebär på den andra sidan av myntet att de har en enastående förmåga att göra dåliga somrar ännu sämre. Är det dåligt väder och kallt i vattnet är det dessutom större risk för maneter.

– Ge upp pappa, det är för mycket maneter idag, säger dottern där hon sitter och sörplar festis
på aktern i båten, när vi ligger och guppar i skärgården.
– Aldrig, säger den skojfriske fadern sammanbitet och spanar otåligt ner i vattnet. Du ska se att de snart har dragit förbi och då jädrar i min lilla låda ska här badas.
– Jag tror jag skippar, konstaterar hon lakoniskt.
– Ingen minns en fegis, svarar jag föga pedagogiskt. Det ska vara farao att vara lekfarsa med dessa erbarmliga terrorister i vattnet.
– Du kommer bara att bränna dig, säger hon lojt. Jag gör mitt bästa för att ignorera henne och hålla humöret uppe.
Då, en plötslig lucka i havsvattnet. Med ett kamikazevrål kanonkular jag ut i vattnet och simmar segerviss tillbaka till stegen.

– Du ser, säger jag triumfatoriskt, det gäller bara att ta tillfället i flykten. Fort som farao simmar jag tillbaka till båten och klättrar upp för stegen och sätter leende händerna i sidan där jag står och droppar havsvatten. Något känns… fel. Jag lyfter upp händerna framför ansiktet. Trådar. Brännmanetstrådar över högerhanden i ett snyggt rutmönster. De hade fastnat på badstegen. Jag säger något barnförbjudet och innerligt känt. Om man väl fått trådar på sig är det bra att snabbt tvätta av dem och sedan skrapa den drabbade kroppsdelen med körkortet för att få loss alla trådbitar och mikrohullingar. Jag antar att det går bra med kontokort om man nu inte tagit
körkort. Se där, ett område där kontanter inte duger.

– Jag sa ju att du skulle bränna dig, säger dottern förnumstigt och sörplar i sig det sista av Festisen med ett ljudligt gurglande där jag står och skrapar handen med körkortet. Man får ju inte lov att slänga barn över bord och tur är väl det. Det gör rätt ont att bränna sig på brännmaneter. Detta har jag dock ihärdig förnekat under alla år för att inte göra telningen till en badkruka. Så nu gäller det att hålla god min i elakt spel. Jädrar vad det svider.

Tydligen ska det hjälpa en hel del att urinera på stället där man bränt sig. Efter en flyktig sekunds överläggande stryker jag det alternativet, väl medveten om att dottern glatt delar med sig av alla sin fars dumheter på skolgården. Jag vill inte gärna återuppleva Stekpanneincidenten. Det är faktiskt inte mitt fel att folk som tillverkade gjutjärnspannor förr i tiden var sjuka i huvudet.

Jag hittade vad jag tyckte var en fin gammal panna djupt in i ett köksskåp. Min mor kunde berätta att den hade tillhört min farmor. Glad i min nya köksutrustning kom jag i färd med att göra köttbullar åt familjen, något vi alla gillar. Kokt potatis, kokta gröna ärtor och så köttbullar, först stekta i pannan och sedan kokade i brunsås som görs med skyn av köttbullarna som bas. Såsen fick stå och puttra med köttbullarna i pannan länge och väl. Stolt som en tupp ropar jag på familjen som bänkar sig.

Hunden kommer också joggandes och sätter sig i sin finaste givakt för att imponera. Förväntansfulla ser alla på när jag greppar pannan, lyfter den, vänder mig om och vrålar ett könsord och tappar pannan som brakar i golvet. Kokhet sås stänker över mig, köksgolvet och hundstackaren (ingen fara alla djurvänner – han skyddades av sin päls) och köttbullarna far som katapultstenar över rummet.

Den monumentala tystnaden som uppstod efteråt var som ett ode till stillheten.

Handtaget var ju för farao glödhett! Efter att vi städat upp (hunden var till stor hjälp) och jag spolat handen i kallt vatten i 15 minuter förklarar min mor över telefon att det hör en stickad strumpa till stekpannan som man ska trä över handtaget.
– Det är ju metall, det måste du ju ha förstått att det skulle bli jättevarmt?
– Varför i helskotta gjorde man inte bara handtaget av trä?
– Nej, hur skulle det se ut?
Dagen efter visste ju förstås hela skolan om det och alla barnen ville inspektera min hand och upprepade med emfas könsordet som dottern lärt dem. Den kvällen hade barnet och jag ett utvecklingssamtal som gick ut på att man inte måste berätta om allt som händer hemmavid. Allt som sägs behöver dock inte vara dåligt. När dottern var kring fyra år berättade hon storögt för dagispersonalen och kompisarna att ”pappa har en jättestor snopp”. Vi hade duschat tillsammans kvällen innan och hon hade väl börjat fundera på sådana saker. Det tog mig ett tag att klura ut varför dagispersonalen började fixa sig i håret och ge mig extra långa blickar när jag kom för att lämna eller hämta dottern, min gifta status till trots.

Det är bra att ha koll på vad ungarna säger och man får tänka på vad man säger till dem. Som förälder gäller det att sålla viss information och kanske till och med att hålla vissa saker hemliga.

Som att kissa på handen i smyg medan dottern byter om.