Det börjar bli allt svårare att försvara polisen

Den svenska poliskåren blir allt svårare att försvara och respektera. Jag vill så hemskt gärna känna att våra uniformsklädda konstaplar egentligen är på vår sida. Egentligen förstår vad som pågår. Egentligen är de goda. Men när jag läser om hur insatsstyrkan sattes in mot en mamma och hennes två små barn känner jag att min energi nog borde läggas på annat. Och när jag försöker minnas poliser som ställt sig upp och sagt ifrån mot alla missförhållanden inom kåren kan jag inte komma på många exempel alls. Kanske är det bäst att jag ser sanningen i vitögat? [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="https://www.svegot.se"] [/membership] [membership] "Men de poliser jag pratat med vet minsann precis vad som pågår! De är precis som du och jag, Daniel!" Orden kommer från en lyssnare jag träffade för några veckor sedan. Han är inte ensam. Många är de som känner någon inom kåren, någon som vet hur mycket det bubblar därinne. Missnöjet är stort och väldigt många poliser av "den gamla skolan" hatar det som händer. Det kliar i deras fingrar att bara bunta ihop buset och låsa in dem, att storma förorternas stenkastare med tårgas och dragna vapen för att få slut på eländet. Men de kan inte. Ledningen har bakbundit dem. Det må så vara. Det går att ha viss förståelse för att det kan kosta att ställa sig upp och säga som det är. Polisen bör ju bättre än någon veta vilka det är som rånar, mördar och våldtar. De vet mycket väl att det inte är "ungdomar". De vet att det är utlänningar. Någon som faktiskt sa sanningen är Peter Springare. I sina undersökningsprotokoll var det väldigt ont om "Sven", "Johannes" och "Åke". Men väldigt gott om "Mohammed" och "Hassan". Det blev givetvis ramaskri. Polisanmälningar och mediedrev. Vilka ställde sig upp vid Peter Springares sida när han behövde det som mest? I stort sett ingen. En och annan polis hummade försiktigt med på insändarsidor men ville gärna på samma gång påpeka att man inte ska uttrycka sig så, att polisen måste vara åh så neutral och opolitisk och var det förresten inte brist på fritidsgårdar och för lite integration som var det egentligen problemet? Här kan man tycka att tusentals och åter tusentals missnöjda poliser hade sin chans att ryta ifrån ordentligt. Att skriva namnlistor eller att protestera eller göra.... Något. Istället var tystnaden nästan öronbedövande och det var allmänheten som fick komma till Springares hjälp, främst genom Facebookgrupper som "Stå upp för Peter Springare". En grupp som ganska fort ballade ur så pass allvarligt att Springare kände sig nödgad att ta avstånd. Så säga vad man vill om de män och kvinnor som drar på sig uniform men så värst modiga verkar det inte vara. Varken när det gäller att ingripa mot stenkastande snorungar eller att ställa sig i mediernas rampljus för att stödja en kollega. Det är locket på och det är hysch-hysch. Kanske ansåg man att Springare bröt mot den ack så heliga kårandan när han sa som det var? Är politisk korrekthet lika viktigt att skydda som allt för batongviftande kollegor? Och idag läser jag i tidningen Svensk Jakt om att insatsstyrkan stormat in hos en småbarnsmamma med dragna automatvapen och skrämt både henne och barnen från vettet. Lasersikten som dansar längs väggarna, maskerade polisen som stövlar in i deras hem i full skyddsutrustning. Och vad var hennes brott? Ingenting. Det var hennes sambo de var ute efter. Men sambon var redan gripen. Misstänkt för att ha skjutit... En varg. Det kan tyckas en något överdriven insats. Och polisen har minsann anmält sig själva men inte förrän Svensk Jakt tog upp händelsen. Man blir äcklad och man blir arg när man får läsa mamman berätta att hennes fyraåring inte längre vill åka hem. Att han börjat kissa i sängen igen. Att hans trygghet är tagen ifrån honom. Tagen av de som ska vara folkets beskyddare. Allt på grund av ett misstänkt jaktbrott. Det känns som vi, befolkningen, och poliskåren kommer allt längre från varandra. Det är de och det är vi. Det är en farlig utveckling för ju mer vi lär oss hata dem, desto mer fjärmas polisen från oss och på det viset blir det lättare att begå övergrepp mot oss. Det vore så otroligt skönt att känna att även om polisen kanske inte är med oss så är de inte emot oss. Tyvärr är det i precis den riktningen vi går. Polishatet frodas och det är lätt att förstå när man läser om denna sortens övergrepp. Men det är ännu inte försent. Det krävs bara att ni, kära poliser, gör er hörda. Både när det gäller övergrepp men även mot de dimridåer som sprids kring brottsligheten. Det är ert land med och ju sämre det går för svenska folket ju sämre kommer det gå även för er. Vi borde arbeta tillsammans, inte mot varandra. Så snälla, säg något. Men skynda er. [/membership]

Det börjar bli allt svårare att försvara polisen

Jalles poetiska ark – del 30: Snoilsky och Sveriges karta

Sverige vaknar #32: Svenska skolan — mer och dummare?

Ännu mer från Svegot

Sverige vaknar – 18 december 2020

Passningen #249: Veckans värsta (gänget)

Sverige vaknar – 17 december 2020

Sverige vaknar – 16 december 2020

Senaste programmen

Nationalism utan principer är dömd att misslyckas

Är Syrien befriat? Assads fall, rebellerna och Europas framtid

När martyrerna kallar – Om offer och övertygelse

Autism, hierarkier och den moderna världens meningslöshet

Den eviga kampen: Konservatismens misslyckande och nationalismens framtid

Sverige: Från folkhem till maffiastat

Är världen på väg mot ett tredje världskrig?

Rättvisan som försvann

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Om Dagens Svegot

Kontakt