Jalles poetiska ark – del 30: Snoilsky och Sveriges karta

I ”Sverige vaknar” här på Svegot diskuterade vi här om dagen vikten av historisk kunskap om vårt land. Men än viktigare är nog lite geografisk insikt om det ska gå att hålla ihop landet och känna lite gemenskap. I min barndom var Sveriges geografi ett viktigt ämne. Då nöttes åar och älvar och landskap och skogar och sjöar in. Ja, tills namnen försvann ur minnet så småningom förstås! Men när man ser namnen ånyo, vid koll på atlas eller vid genomfart, då dyker de upp livs levande. Och det är en angenäm känsla. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="https://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Dagens dikt av Carl Snoilsky ger tillbaka lite av den där klassrumskänslan när man lärde sig Sveriges natur och geografi. Men den ger också en historisk känsla, nämligen den ofattbart stora förändringen i och med att avstånd började krympa, vilket ger en annan möjlighet till geografisk kunskap. När vi åker bil och tåg genom landet får vi namnen serverade på skyltar, och den som tittar ut istället för på mobilen får sig de mest underbara upplevelser man kan tänka sig: sluttande åkrar med ständiga skogsbryn, djupa skogar, granitklippor, blåa sjöar, forsande åar, kullar, berg, vida hav, rapsgula fält, rågblonda fält och att ständigt mjukt böljande landskap. Snoilskybarnet häpnar över kartans former och de ofantliga avstånd den tycks bjuda på. Generationen efter, som är uppväxt med kartor och tågets transportmöjligheter i slutet av 1800-talet, är vanare vid namn på orter m.m. och känner inte samma respekt för avstånden p.g.a. dessa nya transportmöjligheter. Däri ligger förstås en stor vinst men också en viss risk, nämligen brist på fantasi, den fantasi Snoilskybarnet uppfylls av när han ser den stora kartan utan kännedom om tåg o.d. Fast han tröstas av att fantasins kraft är så stark att barnen även i mer tekniska och därmed mer stela tider fascineras av vårt rikes rikedom när de ser på kartan. Är den lärdomen där i klassrummet bara stark och levande nog kommer den att prägla barnet livet ut och få honom (om det är en gosse) att t.o.m. dö för sitt land. Jag hoppas att det är så än idag. I dikten står den gamla stavningen kvar; däremot har den gamla vanan att låta varje rad ha stor bokstav ändrad eftersom det stör för mycket. Sveriges karta Jag ser från skolans dar en bild, af fingrar märkt, med plumpar spilld. På kalkad vägg i Prima, en karta, klistrad upp på lärft, utaf den svenska jord vi ärft, vårt land från fordomtima. Där låg det mellan fjäll och sjö på Skandinaviens halfva ö, som, när den sågs från sidan, för vår primanska fantasi ett utsträckt lejon kunde bli i hvila och förbidan. På kartan stirrade vi små, och tanken hisnade att gå den ändlöst långa vägen från Ystad uppåt Torneå – den nötte man ut järnskor på som i den gamla sägen. Än tänker jag mig hvar provins i samma färger, som jag minns från kartans bjärta gränser: ett Skåne gult som skördefält, ett Sörmland grönt som björkens tält, då Värmland stålblått glänser. Längst upp i norr ett blodrödt snitt; där vidtog Ryssland tomt och hvitt, och blicken återvände till Sveas bygd med berg och slätt, små städer liksom smultron tätt och strömmar utan ände. De runno här, de flöto där, och det var vånda och besvär att hålla hop dem alla; i klassens mummel, läxors sus jag hörde deras fjärran brus för mina öron svalla. Ur minnet gledo namnen hän så snabbt som några timmerträn på Västerbottens älfver, och barnatårars salta tåg förente sig med hvarje våg, som genom Norrland hvälfver. Men liksom Engelbrekt med mod från stad till stad, från flod till flod vi fram till målet lände. eröfringen var lång och svår, men nu var fosterjorden vår, nu, då dess drag vi kände. – Där förr vi sutto, du och jag. Ett släkte sitter nu i dag, som kan hvad vi ej visste. Den som hos oss var främst i led bland denna ungdom sjönke ned kanhända till den siste. Nu böjas öfver kartans blad de hufvun små i lockig rad. Som efter oss ta arfvet. Hvad oss synts långt, för dem syns kort, och alla afstånd svinna bort i järnvägstidehvarfvet. De läsa på det svarta nät, som korsar älfvens blåa fjät och genom fjället spränger. Lokomotivets gälla sus i flodsystemets dofva brus på kartan in sig mänger. Men säg, hvad tänker du därvid, du unga ätt i ångans tid, hvars kinder kunskap bleker? Har väl i brinnande termin du dörren stängt för fantasin, som skimrar och som leker? Nej, än mot gossens skolpulpet hon lutar sig i hemlighet, vår barndoms tröstarinna. Med hennes trollglas i sin hand, i läxans torra ökensand skall lif och färg han finna. Du hulda fe, du barnens vän, i bokens bräddar måla än din bildvärld för de unga, åt hemmets skog och fjäll och älf, åt järnets döda massa själf gif så en själ, en tunga! Och prägla lefvande och varm en Sverges bild i barnets barm, som mannen skall bevara, som han skall ägna glad en gång sin lefnads gärning eller sång och dö för att försvara! Carl Snoilsky[/membership]

Jalles poetiska ark – del 30: Snoilsky och Sveriges karta

Tusentals homosexuella till Sölvesborg

Det börjar bli allt svårare att försvara polisen

Ännu mer från Svegot

Sverige vaknar – 18 december 2020

Passningen #249: Veckans värsta (gänget)

Sverige vaknar – 17 december 2020

Sverige vaknar – 16 december 2020

Senaste programmen

Nationalism utan principer är dömd att misslyckas

Är Syrien befriat? Assads fall, rebellerna och Europas framtid

När martyrerna kallar – Om offer och övertygelse

Autism, hierarkier och den moderna världens meningslöshet

Den eviga kampen: Konservatismens misslyckande och nationalismens framtid

Sverige: Från folkhem till maffiastat

Är världen på väg mot ett tredje världskrig?

Rättvisan som försvann

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Om Dagens Svegot

Kontakt