Är polisen ett hot mot demokratin?

Som en del av den nationella oppositionen har man fått många tillfällen att göra närmare bekantskap med den svenska polisen. Oftast har det varit myndigheten som man träffat när man deltagit i olika former av politiska aktiviteter. Alltifrån konserter till föredrag i en bygdegård; från stora demonstrationer till en flygbladsrunda i ett villaområde så har man träffat på dem. Upplevelserna har varit skiftande men mer ofta än sällan har man kommit därifrån med känslan att  konstaplarna inte riktigt stod upp för oss.

Grundproblemet har ofta varit att det som är självklart rätt för alla andra inte riktigt är lika rätt för oss. Till exempel det här med demonstrationer. När nationalister demonstrerar så är det alltid motståndarna som sätter gränserna. Kan motdemonstranterna bli tillräckligt många så viker sig polisen för dem, antingen genom att leda om rutten som är överenskommen eller genom att helt sonika upplösa demonstrationen. Att den var tillståndsgiven och att vi skött oss till punkt och pricka spelar ingen roll. Sammalunda när man stått i offentligheten för att dela flygblad eller sälja tidningar. Ofta – men inte alltid – kom polisen och efter att ha filmat, fotat och tagit legitimation på alla beordrades man att avlägsna sig från platsen på grund av ditten eller datten.

Självfallet skapade detta ett visst fiendeskap gentemot polisen hos oss. Faktum är att nationella aktivister är självmedvetna och sällan lagda åt att bli martyrer. Jag har själv fått handfängsel och rapp med batonger för att i efterhand konstatera att just den gången förtjänade jag det eftersom vi stökade och provocerade mer än nödvändigt. Vi gnällde heller inte när vi kördes bort från privat mark om det var där vi stod för att dela flygblad.

Det är alltså inte försvarbara ageranden från polismakten som detta handlar om. Det är när de följer maktens nycker utan att tänka själva, när de snarare blir knektar åt den rådande ordningen utan att reflektera vad de är med att skapa, som varningsklockorna ringer. Och de har ringt länge för oss. Nu ökar dock styrkan och vi måste ta det på allvar.

Polisens roll är inte att vara regimens lakejer, tvärt om. Polisen ska upprätthålla lag och ordning enligt de lagar och regler som finns. Det kan i sig bli ett problem om lagarna och reglerna i sig är förtryckande till sin natur. Om så sker måste polisen ställa sig på folket sida mot den förtryckande makten. I USA har det skett, även om det är sällan. Men lokala sheriffer har sagt ifrån gentemot federala myndigheter och vägrat utföra order de anser vara i konflikt med konstitutionen. Sammalunda bör svenska poliser vägra utföra order som står i strid mot grundlagen. Till exempel hade det varit påkallat att utkommenderade poliser vägrade lyda en order om att gå till våldsam attack mot demonstranter som väntar på att stenkastande motdemonstranter ska köras bort, vilket har hänt fler gånger än jag kan räkna. Kanske borde polisen också vägrat lyda order om att gå in under pågående vernissage i Malmö och gripa Dan Park sam beslagta hans konstverk. Poliser med ryggrad hade sagt: ”Nej, vi står upp för svenskarnas grundlagsstadgade fri- och rättigheter” och inte: ”Ja, nu närde styrande tullat på dem genom hmf-lagstiftningen så lyder vi bara order”.

Ska vi hårdra det så slutade argumentet ”jag lyder bara order” att vara giltigt efter att domarna var fällda i Nürnbergprocesserna. Idag är inte ”lyda order” ett giltigt argument för att bryta mot de mänskliga rättigheterna och demokratins principer.

Om polismakten upprätthåller och genomdriver odemokratiska beslut så är de att betrakta som ett hot mot demokratin. Tyvärr kan vi om och om igen se hur svensk polis gör just det. Senaste exemplet är polisens agerande mot Nya Tiders journalist och fotograf under bokmässan i Göteborg. Reportrarna intervjuade kända opinionsbildare utan problem, men när de ville fråga Pierre Schori om socialdemokratins stöd till ANC i Sydafrika och det pågående folkmordet mot vita i landet tog allt en obehaglig vändning.

Schori ville inte vara med, men reportrarna framhärdade. Schori blir fysisk mot reportern som till sist ger upp. Det kunde ha varit slutet på historien, men icke. Snart nog dyker polisen upp och anklagar Nya Tiders journalister för brott. Reportrarna omhändertag av polisen och körs iväg från platsen. Konstaplarna beslagtar också teknisk utrustning. Det visar sig till sist att det är Pierre Schori som anmält reporten för ofredande. Poliserna verkar inte se något underligt med det utan svara på reportens fråga om man inte ska få ställa frågor:

– Jo, men ni märkte väl att han inte ville svara på era frågor.

Att objektet för journalistens frågor inte vill svara är en sak, då får man tjata. Vilket alla journalister gör utan att det går att anmäla dem för brott. Ibland kan det uppstå regelrätta trakasserier, då reportrar förföljer folk. Det må vara etiskt klandervärt, men inte brottsligt. Det ska mycket till innan polisen kör bort Aftonbladets utsända för att denne är lite framfusig.

Den enda slutsatsen är att polisen i detta fall villigt ränner maktens intressen. Pierre Schori fick frågor han inte ville ha, av ”fel” sorts journalister, varför legoknektarna i blått tillkallas och för iväg reportrarna. Hade det hänt i Kina eller Ryssland så vet vi alla hur reaktionen från Publicistklubben och svenska PEN hade sett ut; och på kultursidorna hade det – med all rätt – skrivits om den hotade pressfriheten.

Så blev det inte denna gång. Expressen passar på att själva ”hota demokratin” genom att ljuga och hyckla. I inslaget ”Högerextrem sajt förföljer besökare på Bokmässan” får kulturchefen Karin Olsson lägga ut texten om vad som hänt och det är väl värt att se vad hon har att säga. Helt plötsligt är den journalistik som tidningens själv pysslar med (genom bland andra David Baas) att likställa med hot och trakasserier. Det återstår att se om Expressen justerar sina arbetsmetoder nu.

Det bär emot att peka ut polisen som ett hot mot demokratin. Det känns väldigt slutgiltigt och väldigt allvarligt. Polisen har våldsmonopolet och få, om någon, kan effektivt sätta dem på plats. Vi lär oss från barnsben att polisen vill väl och att det är några man ska ha respekt för; vi tror att de, bara för att de har uniformen på sig, också har rätt. Det är jobbigt när man kommer fram till den raka motsatsen.

Visst, barnet ska inte kastas ut med badvattnet och polisen är fortfarande dem vi vänder oss till när vi ser ett allvarligt brott begås, eller när vi själva blivit utsatta. Att vara i en bekymmersam situation och se polisbilen komma med blåljus och sirener är befriande. Så ska det vara och det är så de flesta av oss vill att det ska vara. Så hade också varit, även om det funnits skitstövlar till poliser förr i världen också. Idag är det heller inte den enstaka polisen som spelar för fel lag som är problemet.

Polisen är idag ett hot mot demokratin. Inte det största hotet, det medges. Men icke förty ett hot. Det som hände på bokmässan visar det tydligt. Det är inte roligt att konstatera att så är fallet, men det spelar ingen roll. Vi måste säga som det är också när det är obehagligt. Förhoppningsvis kommer enskilda poliser ta till sig kalla fakta och till sist sätta ner foten. Också det har hänt under historien och då har de blivit frihetskämparnas främsta allierade.