Var fanns passkontrollanten?

Vi, maken och jag, stod nu efter en lyckad landning i Kastrup på tågstationen för att resa hem till Sverige. Där stod vi så på dansk mark efter att de där fyra dagarna på vackra natursköna Island var till ända. Det var sen måndagskväll och vi var många som stod i beredskap för att kliva på tåget hem. Det var en brokig samling folk som klev upp på tåget kånkandes med resväskor, trunkar och kassar.

Redan på stationen i Kastrup kändes det som Sverige, det fanns gott om personer som skildrade den förändrade gatubilden i Malmö. Jag såg glada skåningar hemkomna efter lyckad utlandsresa, en pakistansk småbarnsfamilj med två små trötta gossar som båda ville sitta i mammas knä. Jag såg barnfru med kulturell fotsid slöjbeklätt klädesplagg, och jag observerade hennes manliga sällskap. Detta par hade ett smärre berg av resväskor som om de flyttat ut för att flytta in.

Sen vi några dagar tidigare startat vår resa hade vi endast använt vårt pass för att skriva ut våra boardingcards med, sen var det inte så viktigt. Varför ska man ha pass när ingen gränsvakt ber att få titta och syna dem? Men nu mitt över Öresund ropade en röst ut i tågets högtalarfunktion om att vi närmade oss Sverige och Hyllie, vi ombads att ha passen åtkomliga.

Så himla skönt, vi skulle alla kontrolleras, jag och min man skulle få passera för att sedan vidare ta oss hem ut på den skånska landsbygden, medan andra med stor sannolikhet skulle få vända om, kanske resa hem igen eller söka sin lycka någon annan stans. Det är så det ska gå till, ordning och reda!

Tågdörrarna öppnades och vi gick ut … men vänta nu, var fanns passkontrollanten? Blev det ingen identitetskontroll på tåget så blir det såklart utanför vid perrongen … trodde jag. Det blev ingenting utan alla resenärer skiljdes med vinden, var och en till sitt och med sina ärenden, mål och destination.

Det kändes med ens så tomt, och innehållslöst. Först blir man tillfreds och känner ett spirande uns gro av tillit att lagar och regler mot förmodan ändå till en del finns, och kanske ändå fungerar, lite grann. Men en tveksamhet infann sig och jag undrade hur ska dom (makthavare) ha det, skulle jag våga tro på att den politiska makten kanske ändå ser till sitt folks bästa? Jag bedrog mig.

Jag bedrog mig å det grövsta, i min frustration och irritation blev jag upplyst av min man om att jag missat ett ord i informationen och uppmaningen som ropats ut i tåget. Det som var sagt var att ”Vi närmar oss Hyllie station, har pass tillgängliga, passkontroll kan ske” Jag hade hört det som ”Vi närmar oss Hyllie station, ha pass tillgängliga, passkontroll kommer att ske”. Det kändes så snopet, jag kände mig faktiskt lurad fast jag borde förstått.

Såklart har vi ingen som helst gränskontroll. Om det satts igång med passkontroll vid våra gränser då hade de folkvalda äntligen, i alla fall lite börjat att bry sig om sitt folk, och det gör dom ju inte, det kan vi ju se bevis på varje dag. Det är inte klokt hur det går till, så slappt och oansvarigt.

Nej såklart, ansvarstagande för vad man gör mot sitt eget folk finns inte, att byta ut sitt eget folk har blivit till en mission för makten. Det finns ingen ur etablissemanget som ställs till svars för vår allt mer otrygga vardag, det finns ingen ur etablissemanget som ställs till svars för våra barns stulna framtid, ännu, må den dagen komma!