Baktaktsnationalism

– Men vad fasen, du ska väl inte lyssna på det där?
– Varför inte?
– Det är ju svarta människors musik.
– Detsamma kan man säga om rock n’ roll men jag lyssnar på det också.

Folk har lustiga idéer om hur man ska vara som nationalist. I detta fallet var det min vän C som under en solig sensommardag då vi arbetade på en av våra kompisars nya hus som kommenterade min musiksmak. Att lägga tak är rätt tungt och slitigt, så vi hade tagit ut stereon och turades om att spela musik på den för att hålla stämningen uppe. Undertecknad är den enda nationalisten i det kompisgänget, så det blev en del muntra miner när det visade sig att min playlist innehöll en hel del klassisk gammal reggae. I det här fallet var det Peter Tosh eleganta dänga ”Peace treaty” från albumet Mama Africa som gungade ut över fjärden.

”And now this one have a gun
And that one have a gun when it pass law, Babylon run
But killers have no pity…
It was the peace treaty them sign in-a the city
Light the chalice
Sign the treaty
You still carry malice”

Någon däremot? För mig låter det som en syrlig betraktelse över en hopplös våldsspiral. Det hade lika gärna kunna skrivits i en svensk storstadsförort år 2019.

Modern reggae kan innehålla bra budskap, men det som säljer bäst i dagsläget verkar vara degenererad dancehall som lånat sig åt samma ohälsosamma budskap som hip hopen; pengar, slampor (både manliga och kvinnliga) och droger. Livsstil för lågliv framhålls som idealet. Nej tack. Tacka vet jag Bob Marley och Burning Spear – de pratade om återvandring. Tror ni mig inte? Då har ni inte hört Marleys ”Exodus” från plattan med samma namn, eller i alla fall inte lyssnat på texten.

“Open your eyes and look within:
Are you satisfied with the life you’re living?
We know where we’re going;
We know where we’re from.
We’re leaving Babylon, y’all!
We’re going to our father’s land.”

Idén om en storskalig återvandring till Afrika var populär inom rastafarirörelsen. Den jamaicanske politikern och agitatorn Marcus Garvey förespråkade återupprättandet av ett starkt och enat Afrika där alla afrikaner skulle ha sin naturliga hemvist; ”Back to Africa”-rörelsen.

Återflytten till Afrika kallades för ”repatriation” och sågs som en otroligt positivt laddad vision. Man kan kalla det ett gröna vågen, fast svarta vågen då. När Heile Selassie kröntes till kejsare i Etiopien år 1930 sågs detta som
ett tecken från gud, eller Jah som han kallas i rastafari. Selassie fick till och med en delegation av svarta människor från Karibien på halsen som flyttade till Etiopien för att bosätta sig där och dyrka honom.

Osäker på vad han skulle göra med den marijuanadoftande delegationen gav han dem ett stycke mark att bo på i Shashemene söder om Addis Abeba och där bor de och deras ättlingar än idag och anordnar reggaefestivaler. Slutet gott, allting gott.

Gammal reggae är otroligt rättfärdig musik. Det handlar om det godas kamp mot ondskan, fred och strävan efter rättvisa. Allt tonsatt med otroligt taktfast och livsbejakande musik, med körer, harmonier, intrikata rytmer och en vibrerande livsglädje.

“Keep on pushing a little bit harder every day
Keep on pushing a little bit harder every day
The road is rough and the hill is steep
While the heat is on and the pressure is getting you down
Please – don’t let it get you down, on the ground
Push – a little bit harder and think a little bit wiser
You can make it – you will make it if you try”
The Heptones, “Keep on pushing”.

Ungefär så långt från ett idiotiskt romantiserande av ghettoliv man kan komma. Ett positivt budskap om kamp, om att inte ge upp och implicit självförbättring.

Givetvis finns det element inom reggaen som inte direkt är uppbyggeliga. Det mest uppenbara är drogromantiseringen. Även om jag inte är någon drogförespråkare får jag dock säga att reggaens fäbless för marijuana ter sig som tämligen harmlös i jämförelse med alla andra droger som flödar i våra samhällens ådror idag. Visst, det är ett sluttande plan, men jag försöker att hellre fria än fälla här. Spotta ut snusen innan du kommer med invändningar, tack.

Kvinnosynen inom hip hop är tillräckligt för att göra dig mörkrädd. Det är bitches hit och hoes dit på ett sätt som gör att man tröttnar illa kvickt. Jag håller det mot hip hopen att den har bidragit till att slå in ytterligare en kil mellan könen genom att normalisera den typen av motbjudande språkbruk. Lyssnar du på reggaens syn på relationen mellan män och kvinnor är det idealiserande av kvinnor, barn och familjeliv. Abort ses inte på med blida ögon och homosexuella göre sig icke besvär. Att alla reggaens stjärnor inte levt upp till dessa ideal är en annan sak, men man har i alla fall inte torgfört osunda relationer mellan män och kvinnor. Kvinnor kallas för mödrar, kejsarinnor och sända från gud.

Så ge reggaen en chans om du inte redan lyssnar. Kan vi få förorterna att sjunga om repatriering är
halva slaget vunnet.

Dessutom: vilken bättre musik kan du lyssna på en varm sommardag när du korkar upp en Red Stripe
efter att ha lagt om ett tak?

/Johan Svensson