”Vi svenskar kan förmodligen alla på något sätt referera till Astrid Lindgrens sagor, då de till del samtidigt är en del av vår historia. Men nu ska det bort, vi som vita och svenskar ska fasas ut, kanske rent av bort.”
Jag fick ett mejl av en ung vän och småbarnsmamma, hon var bekymrad, och riktigt förbannad. Mejlet handlade om Astrid Lindgrens värld. För att värva barnskådespelare till 2020-års föreställningar såg man särskilt att barnskådespelare med annan etnisk och kulturell bakgrund som sökande, man vill ha utländska sökande till alla de rollfigurer vi svenskar så länge – generation efter generation – burit med oss till glädje och igenkännande.
Vi svenskar kan förmodligen alla på något sätt referera till Astrid Lindgrens sagor, då de till del samtidigt är en del av vår historia. Men nu ska det bort, vi som vita och svenskar ska fasas ut, kanske rent av bort. Denna begäran, och önskan om en ”berikande mångfald” från Astrid Lindgrens värld AB är inget annat än lögn, samt historieförfalskning. Svenska barn ska lära sig att det typ alltid funnits svarta, bruna, gula och små flickor med hucklen i vårt land. Svarta, bruna, gula och små flickor med huckle har alltid funnits och de har levt i Bullerbyn, Villa Villerkulla och på Saltkråkan.
Förr i tiden då Astrid växte upp var Sverige ett helt annat mot vad det blivit till idag och vi fick se fattigdom, landsbygd, skärgård, societetsmiljö och arbetarmiljöer i hennes filmer och böcker. Tänk att det fanns fattigstugor, luffare, vackra redaktörsvillor, vanliga kärnfamiljer, lyckliga vänliga småsamhällen, pigor, drängar och drängslagsmål. I Astrids filmer speglade vi oss i vanliga, och ovanliga (Pippi Långstrump) barns lekar, fantasier, och vi såg i filmer de vuxnas slit, omtänksamhet, barskhet, kärlek, och lekfullhet.
Astrid Lindgren fångade genom egna erfarenheter på ett lärorikt och underhållande vis sina svunna släktingars tillvaro och berättelser, hon såg sin värld som var Sverige, jag och kanske Du såg Sverige precis som det var och hade varit. Men det var då.
Nu är det andra bullar och falukorvar som råder, och i en iver från Astrid Lindgrens värld AB att rida på ”vågen” av orätt mot vårt folk klämmer man i från tårna i anställningsannonsen ” Astrid Lindgrens Värld vill tillvarata de kvaliteter som en etnisk och kulturell mångfald tillför verksamheten och därför söker vi särskilt dig, som utöver de formella kraven, kan berika oss med detta.”
Såklart finns det kvaliteter bland utländska barn, det finns det säkert ingen som tvivlar om, men att ikläda sig rollen som Emil, Ida, Pippi, Tommy, Annika, Madicken, Lisabeth, Alva, Nils Karlsson, Kerstin, Lasse, Skrållan, Tjorven, Stina, Pelle, Malin och farbror Melker är såklart varken lämpligt, eller önskvärt. Det finns såklart helt andra roller för utländska barn att besätta i utländska författares film och teaterproduktioner.
Jag leker med tanken ifall den afghanska författaren Khaled Hossaini till filmatisering av dennes bok ”Flyga drake” hade tillsatt rollerna som den unge grabben Amir från distriktet Wazir Akbar Khan i Kabul, med svenske lintotten Fredrik Persson, och vidare rollen som hans vän Hassan sonen till Amirs faders hazariska tjänare, med en somalisk pojke. Det hade ju inte blivit så bra, det kan ju var och en förstå. Då det där som här är en historisk kulturell berättelse som förmedlas åt oss genom bok och film, då kan man inte ha vem eller vilka som helst i rollbesättningen.
Astrid Lindgren var noga med vem som fick vilka roller, och såhär efteråt kan vi inte mer än säga att hon lyckades. När jag var liten var Tjorven min favorit, Pelle var gullig, Stina var en retsticka, Malin snäll och god. Nu är jag i Farbror Melker- stadiet, vill fiska och vara vid havet, och så ofta jag kan ligga i hängmattan (solstolen). Helt vanligt svenskt.
Om barnfamiljer till sommaren möter ”mångkulturen” när de besöker ”Astrid Lindgrens värld” är det inget annat än medveten historieförfalskning, detta trevliga barnvänliga besöksmål blir ännu ett grepp från de som vill byta ut oss och gör det då i Småland genom gulligt skojigt och barnvänligt. Det är högst ovänligt, rent ut sagt riktigt ont.
Svensk historisk vardagskultur är inte till salu, svensk historisk vardagskultur har redan varit och den bär vi med oss. Prata med den äldre generationen, förmedla till era barn. Sist men icke desto minst, om vi reser över till Danmark, är det då av intresse att se en pjäs om HC Andersens liv och upptäcka att på scen och i Hans Christians kläder finns en sudanes. Och vem vet inom sin tid blir det kanske teaterpjäs om självaste Astrid Lindgrens liv som då i skepnad av en marockanska i burka.