Jalles poetiska ark – del 33: Vårt land

Johan Ludvig Runeberg är en av Sveriges bästa poeter. Ändå räknas han ibland som Finlands nationalpoet. Han föddes och levde nämligen i Finland hela sitt liv. När han var barn förlorades den finska landsdelen till Ryssland. Finland var som bekant en del av Sverige fram till 1809, något som kanske är bäst att påpeka då många unga svenskar tydligen är ovetande om det. Fastän Runeberg uteslutande skrev sina poetiska verk på svenska, som även efter 1809 var det officiella språket i Finland i ca hundra år till, så genomsyras många av hans verk av finska teman och finsk känsla. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="https://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Och så skrev han dikten Vårt land , som i finsk översättning ännu är texten till Finlands nationalhymn, närmare bestämt diktens första och sista strof. Dikten ingår i Runebergs epos Fänrik Ståls sägner , som med fosterländskt patos berättar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809, vilket alltså tog plats på finsk mark och varmed den landsdelen sorgligt nog förlorades. Här vill jag inte säga mer om diktens bakgrund o.d. utan kommentera texten ur ett svenskt aktuellt perspektiv. En vän till mig sade nämligen för ett tag sedan de självklara orden: ”Afghaner, syrier, somalier och andra förtjänar inte de rikedomar som uppstått i vårt land Sverige; rikedomarna tillhör inte dem, utan det tillhör svenskarna”. Alltså tvärtemot vad Fredrik Reinfeldt sade vid ett tillfälle (han menade att landet tillhör invandrarna). Min väns ord är självklara men tål alltid att upprepas, ty man kan fortsätta resonemanget. Främlingarna klarar inte av att och vill inte förvalta de rikedomar som skapats i Sverige – på svensk bas förstås, även om invandrare arbetar i Sverige och investerar kapital i landet. Varför skulle de vilja och kunna göra det? Just det, de vill i första hand – och allt som oftast sista hand – ha och få sitt och inte mer. Av den enkla anledningen att de inte är svenskar! Vilket innebär att de inte förstår vad Sverige är! Svårare än så är det inte. Det är bara att fråga valfri invandrare – han eller hon kommer att misslyckas. Ty hur ska han kunna säga orden nedan? Ord som passar lika bra in på Sverige som på Finland (Runeberg var ändå minst lika svensk som finsk)! Dikten nedan knyter nämligen våra förfäder och vår mark till oss idag. Det är något som alltid måste göras och som vi måste kämpa för i socialistiska och nyliberala tider, då man vill ta ifrån folk den förankringen. Runeberg poängterar allt det som får oss att känna att något är vårt – vårt genom ett självklart arv – och att det är betydelsefullt, ja rent av livsavgörande för oss. Vårt land, oavsett om det är fattigt och ointressant för främlingar, är oss kärt som inget annat. Ty vi känner igen all dess natur, och våra fäder stred här, vårt blod flöt här, vår svett rann här, våra sånger klingade här. Och det är ljuva saker, ty det är vårt fosterland, det är det som är vårt. Så känner en afghan för sitt hemland men inte för Sverige. Ty det är vad vi känner för Sverige, vårt land. Och därför tillhör Sverige svenskarna. Det vet varje somalier och det vet varje svensk och det visste Johan Ludvig Runeberg. Vårt land, vårt land, vårt fosterland, ljud högt, o dyra ord! Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord. Vårt land är fattigt, skall så bli för den, som guld begär, en främling far oss stolt förbi; men detta landet älska vi, för oss med moar, fjäll och skär ett guldland dock det är. Vi älska våra strömmars brus och våra bäckars språng, den mörka skogens dystra sus, vår stjärnenatt, vårt sommarljus, allt, allt, vad här som syn, som sång vårt hjärta rört en gång. Här striddes våra fäders strid med tanke, svärd och plog, här, här, i klar som mulen tid, med lycka hård, med lycka blid, det finska folkets hjärta slog, här bars, vad det fördrog. Vem täljde väl de striders tal, som detta folk bestod, då kriget röt från dal till dal, då frosten kom med hungerns kval, vem mätte allt dess spillda blod och allt dess tålamod? Och det var här, det blodet flöt, ja, här för oss det var, och det var här, sin fröjd det njöt, och det var här, sin suck det göt, det folk, som våra bördor bar långt före våra dar. Här är oss ljuvt, här är oss gott, här är oss allt beskärt; hur ödet kastar än vår lott, ett land, ett fosterland vi fått, vad finns på jorden mera värt att hållas dyrt och kärt? Och här och här är detta land, vårt öga ser det här; vi kunna sträcka ut vår hand och visa glatt på sjö och strand och säga: se det landet där, vårt fosterland det är! Och fördes vi att bo i glans bland guldmoln i det blå, och blev vårt liv en stjärnedans, där tår ej göts, där suck ej fanns, till detta arma land ändå vår längtan skulle stå. O land, du tusen sjöars land, där sång och trohet byggt, där livets hav oss gett en strand, vår forntids land, vår framtids land, var för din fattigdom ej skyggt, var fritt, var glatt, var tryggt! Din blomning, sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång; se, ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, och högre klinga skall en gång vår fosterländska sång. Johan Ludvig Runeberg[/membership]

Jalles poetiska ark – del 33: Vårt land

Svensk hedersam kultur vore något

Sverige vaknar #45: Har public service någon framtid?

Ännu mer från Svegot

Sverige vaknar – 18 december 2020

Passningen #249: Veckans värsta (gänget)

Sverige vaknar – 17 december 2020

Sverige vaknar – 16 december 2020

Senaste programmen

Sista avsnittet: Vi lyssnar på Zyklon Booms nya platta ”Från Exilen”

Årskrönika 2024 – Rötterna blir starka när det blåser

Nationalism utan principer är dömd att misslyckas

Är Syrien befriat? Assads fall, rebellerna och Europas framtid

När martyrerna kallar – Om offer och övertygelse

Autism, hierarkier och den moderna världens meningslöshet

Den eviga kampen: Konservatismens misslyckande och nationalismens framtid

Sverige: Från folkhem till maffiastat

Är världen på väg mot ett tredje världskrig?

Rättvisan som försvann

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Om Dagens Svegot

Kontakt