Igår sände den regimtrogna median ut en så kallad partiledardebatt. Församlade var ledarna för de olika sekter som finns inom den liberala demokratin och de ägnade två timmar åt att slå blå dunster i tittarnas ögon.
I princip allt som sägs under en så kallad partiledardebatt är lögn, halvsanning eller taktiskt snicksnack. För den som följt AB Sveriges styrelse och internpolitik under några år står det klart. Problemen är nämligen alltid desamma. Lösningarna också. Men problemen försvinner aldrig, trots att åren går.
Därför är en partiledardebatt både andefattig och meningslös. Det är ingen kvalitet på politikerna, så något underhållningsvärde finns inte heller. Och allt är ett spel för gallerierna till syvende och sist. Det lämnas en besk eftersmak i munnen. Men så är det AB Sverige också, förstås.
Det enda som kan lösa problemen är att systemet i sig görs om. Den liberala demokratin har snart haft 100 år på sig och det är uppenbart att det inte blir något vettigt av den, mest bara käbbel och inget som vi kan vara nöjda och glada med. Att verka för ett regeringsskifte kan förstås vara trevligt. Att verka för ett systemskifte – ett ”hejdå” till den liberala demokratin – är dock nödvändigt.