”Ni måste inse att det är kört”

”Man måste vara realist. Det har gått alldeles för långt nu, muslimerna är för många och svensken är snart minoritet i sitt eget land. Ni måste förstå detta! Muslimerna har tagit över. Det är ingen ide att kämpa längre! Ge upp!”

Orden kommer nästan alltid från en man i övre medelåldern. Det formuleras på lite olika sätt men andemeningen är alltid densamma – Sverige som nation är redan förlorad. Muslimerna är snart våra härskare. Det är bäst att ge upp. Den som fortsätter kämpa är orealistisk, naiv, okunnig eller helt enkelt en idiot.

Min kamp är alltså helt i onödan.

Varför har detta fenomen ökat så mycket på sistone? Jag tror förklaringen är ganska enkel och beror på två saker. Å ena sidan går Sverige inte direkt åt rätt håll. Våldet sprider ut sig allt mer och larmrapporter om våldtäkter har ersatts av larmrapporter om skjutningar och bombdåd. Det är inte längre bara alternativmedia som rapporterar om förfallet, numera är det svårt att skilja rubriker på SVT från de på Svegot, Fria Tider eller Samhällsnytt, Nya Dagbladet et.c.

Kommun efter kommun ropar i panik att de inte har några pengar och politikernas uttalande blir allt mer desperata och bisarra. Vi ser att de svagaste marginaliseras mer för varje dag medan politikerna blir allt fetare. Barnen sexualiseras, skolorna har blivit kulturmarxistiska uppfostringsanstalter, HBTQ-hysterin finns snart överallt och så vidare, och så vidare.

Trots detta går fortfarande en betydande del av svenskarna runt och tror att saker är mer eller mindre bra.

Den som letar efter tecken på ett samhälle i förfall behöver med andra ord inte leta länge. Det är givetvis en av anledningarna till att så många anser det vara kört. Särskilt som relativt nyvaken är det lätt att lamslås över floden av dåliga nyheter som översköljer oss varje dag. Det verkar helt enkelt inte finnas mycket ljus i tunneln.

Floden av dåliga nyheter innebär att antalet vakna har mångdubblats på kort tid. Det finns helt enkelt fler än någonsin som förstår ungefär varthän det barkar. Och med fler människor kommer fler defaitister, fler lipsillar, gnällpellar, olyckskorpar och tråkmånsar. Men, icke att förglömma, även fler krigare och sköldmöer.

Men defaitisterna skadar. Det ska ni ha väldigt klart för er. Själv tror jag mig ha blivit immun och de är numera bara oftast ett irriterande bakgrundsljud.

De går även att få tyst på relativt lätt.

Det är egentligen bara att hålla med.

”Japp, vi ger upp då. Vi lämnar över landet till araberna. Du har rätt, vi har fel. Kriget är över och vi förlorade.”

Då brukar det bli tyst. Och grinollen får börja tänka lite själv. Kanske börjar han säga emot. Kanske kommer han på andra och bättre tankar.

Man kan fråga sig vad de egentligen menar med att ”ge upp”? Innebär det att lämna landet? Innebär det att rösta på miljöpartiet? Att stödja mångkulturen? Eller att sluta sig i sitt skal, ägna sig åt tv-spel och porr och bara sätta sig och vänta på att dö? Försöka glömma våra förfäders strävan? Borra huvudet djupt i kudden på nätterna och desperat tänka på något annat?

Jag har frågat flera gånger man aldrig fått något riktigt bra svar.

Svarslöshet är generellt något som präglar dessa domedagsprofeter. De vet inte hur man ska gå framåt, de vet inte hur man ska agera för att stoppa förstörelsen, de vet inte något alls. Förutom en sak. De vet mycket väl vad man inte ska göra, och det är att kämpa emot.

Jag håller, som ni kanske misstänker, inte med. Jag tycker tvärtom att det man inte bör göra är att gnälla och sprida hopplöshet bland våra egna led. Det kanske gör att man själv mår bättre. Av någon anledning finns det en viss människotyp som mår som bäst när den får klaga på andra och upphöja sig själva och sin egen klarsynta och ”realistiska” förträfflighet. De gör gärna inget själv men sitter tryggt på avbytarbänken och pekar ut andras misstag. Det är ett personlighetsdrag. Det kanske inte är så mycket att göra åt mer än att tacka sin lyckliga stjärna att man inte är likadan själv och inte låta dem stjäla en endaste droppe av ens energi.

Här vill jag poängtera att jag absolut inte är skuldfri själv. Jag har förvisso aldrig uppmanat människor att ge upp, tvärtom. Men jag har, likt vilken domedagsprofet som helst, ylat att ”slutet är nära”. Snart går hela samhället under. Maten tar slut, elen stängs av, invandrarna tar över alla områden och alla svenskar sätts i koncentrationsläger. Typ. Och detta kommer hända snart. Mycket snart.

Det är en lång men inte speciellt fin tradition, att påstå att det snart är kört. Jag är inte den förste, och jag lär inte bli den siste.

Att inte helt olikt klimatalarmisterna gång på gång upprepa att ”det” händer om fem år. Eller tio år. Men tio år blir femton som blir tjugo och Sverige står kvar. Svajande och blåslaget och på knä, men hon står kvar.

Med den erfarenheten i ryggen kan man lugnt avfärda dagens undergångsivrare. Men det finns givetvis en absolut gräns för när det faktiskt sker en kollaps, men den ligger långt framåt i tiden. Undergången går först sakta, och sedan väldigt fort. Än så länge finns det tid, troligen gott om tid.

Men låt oss för ett ögonblick anta att grinolle med vänner faktiskt har rätt. Att all kamp är meningslös och att vi helt enkelt borde ge upp. Vad ger det en sån som mig för alternativ?

Ta ett steg tillbaka. Lämna föreningen och tidningen. Leva ett så kallat normalt liv. Det finns en del fördelar med det, och ibland ter det sig faktiskt lockande. Man skulle kunna påbörja en karriär (men kanske först byta namn), tjäna en och annan peng, börja med en hobby och skaffa familj. Leva utanför strålkastarljuset. Slippa att varje dag, dag ut och dag in, klafsa runt i det träsk som kallas ”nyheter”. Slippa pressen och stressen och det evigt dåliga samvetet att man inte gör mer.

Kanske lämna landet och styra kosan österut till länder som fortfarande tar hand om sin befolkning. Där man kan leva relativt fritt, säkert och billigt.

Kanske vore det skönt ett tag. Kanske skulle blodtrycket sänkas och sinnet få lite ro. Det skulle emellertid inte vara länge. Snart skulle samvetet börja gnaga på en. Att man var en som gav upp. En som stack. En som lämnade de andra i sticket så de fick tyngre börda att bära. Det blir till slut tungt att titta sig själv i spegeln. Jag blev inte en som kämpade. Jag blev en som gav upp.

Skräcken för att hamna i den situationen sporrar en även dagar då det känns ovanligt tungt. Men det är när man har just en sådan dag som det provocerar lite extra när domedagsgubbarna hör av sig. För då kan man inte lika lätt skaka av sig det. Jag har lyckats hittills. Jag kommer alltid lyckas. Men alla är inte som jag. En och annan får de klorna i och drar ned dem i hopplöshetens träsk.

Varje gång de lyckas med det har vi förlorat en person ur våra led. Och det är ett pris vi inte har råd att betala.

Därför sätter vi alltid ned foten när hopplösheten börjar spridas i våra led. På det sättet räddar vi många, och i förlängningen hela vårt fosterland.