Algiz über alles

Klockan är sju på morgonen. Det är kallt, fuktigt och dimmigt ute. Vi går på en skogsstig som knappt är synlig i  mörkret. Ingen säger något, det enda som hörs är andetag och ljudet av våra stövlar och kängor som trampar ner blött gräs och krasar lätt i gruset. När vi passerar gärdet kan vi inte låta bli. Som en man vrider sig våra huvuden åt vänster mot det öppna fältet och vi spanar över det samtidigt som vi vandrar. Inget där. Vi når fram till det första tornet och K viker av med en vinkning och en nick till oss andra. Vi vinkar och nickar tillbaka och fortsätter vägen fram in i skogen där mörkret omsluter oss. Det är helt tyst ute och spänningen är nästan fysisk.

Jepp – det är älgjakt.

Det diskuteras varje år vad som är Sveriges ”rätta”, ”riktiga” eller ”egentliga” nationaldag. Svaret har funnits där hela tiden: den andra måndagen i oktober. Älgpremiären. Det om något måste väl ändå vara Sveriges riktiga nationaldag? Innan norrlänningarna skäller på mig allt för mycket vill jag erbjuda er att fira redan den första måndagen i september. Ok? Alla glada?

Älgens (Alces alces) betydelse för Sverige går knappt att överskatta. I otaliga generationer har vi ätit av dess kött, värmt oss i dess päls, gjort redskap av dess ben och beundrat dess horn. Våra förfäder gav till och med älgen sin egen runa. Denna runa är positivt laddad och är en potent skyddssymbol. Jag har den hängande över min entrédörr. Alltid skrämmer den väl något otyg. Jag har inte haft några Jehovas vittnen på besök ännu.

På tal om skrämseleffekt: visste ni att försvarsmakten diskuterade möjligheten till ett älgkavalleri i början av 1800-talet? Tanken svindlar. Europakartan hade kunnat se väldigt annorlunda ut. Rid älgen-memen hade kunnat checka ut i verkligheten.

Men nåväl, tillbaka till skogen. Målet är att ta sig ut till sitt pass så tyst som möjligt och väl där hålla så god uppsikt som möjligt samtidigt som man sitter stilla. Vi jagar med hund och den går att följa på en pejler som visar vart den är och föraren kommunicerar med oss andra i radio om vad han har sett. Många gör misstaget att de sitter med ögonen klistrade vid skärmen och missar att andra djur kan vandra in i passet som inte hundarna har koll på. På det sättet har pejler räddat många djurliv men det är ju inte riktigt syftet.

Det är speciellt att sitta på pass. Du sitter mitt i skogen helt tyst och gör vad du kan för att smälta in. Tystnaden, stillheten, ensamheten, spänningen – gradvis börjar ditt sinne att… rinna ut. Som ett ägg i en stekpanna flyter det sakta ut över omgivningen och du blir ett med skogen. Sinnena är på helspänn. Jag använder hörselkåpor som jag kopplar in jaktradion i. Dessa kåpor har medhörning som gör att du kan höja och sänka volymen på inkommande ljud och jösses vad man hör bra med dem på. Att öppna kaffetermosen lite försiktigt låter som att du byter till vinterdäck på bilen inne på högkoret i Lunds domkyrka.

Jag hade suttit i ett par timmar med sinnet utsträckt över området när jag plötsligt till vänster bakom mig hörde ett mjukt dunsande ljud. Hjärtat for upp i halsgropen och adrenalinpumpen slog på. Nu kommer han!, tänkte jag. Älgen! Geväret låg i knäet. Med darrande fingrar tryckte jag sakta fram säkringen och greppade kolven. Ett par dunsar till. Tunga klövar som går över fast mark. Älgen är bakom mig nere i gläntan, tänkte jag. Nu gäller det att vara tyst som en mus, smidig som en gasell och att göra allt i en och samma smidiga rörelse. Jag reste mig sakta upp, vände mig om till vänster, förde geväret upp mot axeln och tittade på en förvånad ekorre ett par meter bort på marken. Jäkla hörselkåpor att vara effektiva! Min stora fina tiotaggare var kottar som ekorren tappat från ett träd ner på marken och som den nu satt och mumsade på. Den tittade förebrående på mig och skuttade
iväg. Jag tog inte skottet. Inte mycket mat på en ekorre. Bara att sätta sig igen, ta ett par djupa
andetag och sänka volymen på medhörningen.

Visst kan vi åka till ICA och köpa en trave bleka fläskkotletter i plastförpackning, men det är något speciellt att komma nära sin mat. Apropå fläskkött: visste ni förresten att bra fläskkött inte är så där blekrosa som på ICA? Fläskkött av bra kvalitet är mer rött i tonen. Fundera på det nästa gång ni går vid kyldiskarna.

The chad jägaren har ett intimt samspel med sina måltider och en helt annan uppskattning av sin mat än the virgin ICA-kund. Om du jagar, skjuter, tar ur, fraktar, flår, putsar, hänger, styckar och maler ditt eget djur får du en helt annan respekt för maten och du äter med en helt annan inställning och njutning. Är du med och styckar och putsar lär du dig att inte slösa bort något och att maximera vad du kan få ut av djuret. Hjärta och tunga av älg är delikatesser om du tillagar dem rätt. Sedan får vi inte glömma att det är extremt roligt att stå i köket och laga till ditt egenjagade kött.

Tillfredsställelsen är enorm.

Jag kan varmt rekommendera jakten som ett uppbyggligt fritidsintresse för sunda svenskar. Du kommer ut i naturen, får se vilda djur, lär dig oerhört mycket om flora och fauna, du lär dig att hantera vapen på ett korrekt sätt, får goda vänner för livet och i slutändan mat på bordet. Vad kan vara svenskare?

Men ta det lugnt med ekorrarna. De vill bara äta sina kottar i fred.