Sverigevänner har ekonomiska muskler – de måste användas väl

Som organiserad nationalist blir man snabbt expert på att vända på slantarna och det är otroligt vad vi lyckas göra med det vi har att röra oss med. Jämför vi med våra motståndare kan vi tacka vår lyckliga stjärna att de är så dåliga. Ta Ibn Rushd som får 2,5 miljoner kronor av staten varje år; eller valfritt vänsterfeminist projekt som det öses skattepengar över. Hade de varit hälften så skickliga som vi så hade svenskarna legat riktigt illa till. Vi kan – och ska – uppmärksamma och kritisera hur våra gemensamma pengar spenderas på all sköns svenskfientlighet, men sedan då? Ja sedan är det dags att ta ansvar.

En lyssnare gjorde mig uppmärksam på en intervju med Marcus Birro. Ni minns honom kanske, han som gjorde ett gästspel i våra kretsar för några år sedan och skrev om hur han var den första som tagit upp sådana frågor som islamisering etc. Och oj vad han fick beröm … och pengar, visar det sig. Nu, när han återigen krupit tillbaka under den sten han krälade fram underifrån sågar han sina gamla följare vid fotknölarna och ger oss en inblick i den business som är svensk ”nationalism” är idag.

Först sågandet dock. SD-svansen tack är underrubriken som Stocholm direkt satt och man skriver:

”En grupp säger Birro dock att han är glad över att de är borta: de mörkaste rasisterna som slöt upp efter den skandalomsusade lunchen med Sverigedemokraternas partitoppar 2015.

– De drog när de förstod att jag inte är SD, inte islamofob, inte en kvinnohatande högergubbe /…/ Och det är jag glad för. ’Men du är inte som vi trodde’ – nej, det kan ni ge er fan på att jag inte är.”

”Vad var det jag sa” vill jag säga. Jag minns hur jag skällde, bönade och bad om att folk inte skulle sätta sin tilltro till Birro (eller sådana typer som sprang upp här och där) utan krävde att stödet skulle ges till personer som bevisat sig genom att vara nationalister också när det var riktigt jobbigt att vara det (ja, jag själv till exempel men jag räknade också upp andra). En eller annan lyssnade säkert, men med tanke på det genomslag Birro fick så nådde jag väl inte riktigt ut.

Idag är det samma sak. Skara-Bert är en ny idol för många, att han var (är?) drivande i att se till så att massinvandringen fortgår samt gjorde sig rejält med pengar på det verkar man inte bry sig om. Också den gamla Scaniachefen Leif Östling hyllas och omhuldas. Även han gjorde allt som kunde göras för att översvämma Sverige för bara 10 år sedan.

Själv tycker jag det är skamligt!

Men låt mig gå vidare till ämnet för dagen. Marcus Birro avslöjar en intressant sak i intervjun. När SD-svansen försvann så försvann också ”50-70 000 kronor i månaden i swish”. Inte för en sekund tror jag att han ljuger eller överdriver. För en hel del senkomna opportunister som drar på sig en svenskvänlig skrud, finns det stora summor pengar att tjäna. Det har jag också vetat om, men detta är första gången jag ser det svart på vitt. Och Birro är inte ensam om att håva in storkovan.

Kanske borde man bli bitter över det eftersom man ägnade större delen av sitt liv åt att arbeta ideellt för att sedan, när det väl gick, ta ut en lön som fyller de grundläggande behoven och sedan se till så att resten går tillbaka till ”rörelsen”? Birro lade degen i plånkan och skrattade åt de dumma Sverigevännerna, vars engagemang han inte delade. Men jag är inte bitter över det, faktiskt inte. Däremot är jag bitter över att dessa 70 000 kronor i månaden inte gick till Det fria Sverige. Där hade de gjort nytta, till skillnad från Birros privata bankkonto. Eller, ärligt talat, in på ett bankkonto tillhörande någon av de nationella företrädare som ägnat sina liv åt vår sak och som hankar sig fram. Hade de kunnat köpa något fint till sin fru, som tack för hennes stöd under åren, eller tagit med sig barnen på en utlandsresa, så hade jag varit mer än nöjd.

Låt oss dock inte stanna vid denna bitterhet, det hjälper inte. Hellre ska vi konstatera att det finns rejäla ekonomiska muskler bland svenska nationalister. Förvisso är det inte de fantasisummor som Soros ensam förfogar över; eller för den delen, statskassan som mjölkas. Nu slängdes 70 000 gånger X antal månader bort på Marcus Birro. Det är bara att gilla läget. Slöseriet fortsätter också då andra, likt Birro, kan fylla sina egna lador på bekostnad av goda svenskar som bryr sig. Det är som det är och vi måste göra vårt bästa för att förklara hur osedvanligt dumt det är att stödja senkomna opportunister. Det är vad jag hoppas kommunicera med denna text.

Vi har stora ekonomiska resurser som opposition och det gäller att de spenderas där de gör mest nytta. En måttstock som alla som tänker ge av sina slantar är följande: har projektet/personen bevisat sig? Har man levererat det man lovat? Har personen/personerna bakom projektet visat sin lojalitet till folket och landet? Om dessa krav är uppfyllda så kan man ge med gott samvete. Låt så ske.