Lågkonjunkturen kommer kräva offer – och det är bra

Den lågkonjunktur som det så länge varnats för kommer allt närmare och mycket tyder på att den kommer slå ned på oss inom bara några år. Blir det den beska medicin som till slut får det svenska folket att tillfriskna från sin sinnessjukdom? Jag tror och hoppas det. Jag är ingen ekonom. Långt ifrån. Faktum är att jag, tyvärr, finner BNP, reporäntor och låneindex ointressant. Jag säger tyvärr eftersom jag vet hur viktigt det är. Jag vet mycket väl att de är styrräntan som i långa loppet avgör priser på boenden, inflation och om företag väljer att anställa eller sparka. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="https://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Money rules the world. Såklart. Det är väl egentligen det enda sättet jag kan se att det skulle fungera, Visst vore det vackert med en värld byggd på kärlek och empati men det är lika orealistiskt som det är flummigt. Vi sitter alltså fast i detta röriga och för många (inklusive mig) oöverskådliga spindelnät av banker, centralbanker, inflation och valutor. Vi sitter bokstavligen fast i det. Det går ju att göra sig något friare genom att äga sitt boende och vara så självförsörjande som möjligt men även då påverkas man av låg- och högkonjunkturer. Det har länge varnats för den kommande lågkonjunkturen. Det kanske förvånar en och annan att vi faktiskt just nu befinner oss i en högkonjunktur med tanke på alla larmrapporter som pengahål i främst offentlig verksamhet, men faktum är att vi fortfarande har det relativt bra. Arbetslösheten är ganska låg och de flesta i medelklassen har det faktiskt fortfarande riktigt bra. Bilen är fin, utlandsresorna sker varje år och man har råd att äta vad man vill. Huset man bor i är förvisso troligen högt belånat men vad gör väl de med så låga räntor? Vi har det bra. Vi har det kanske för bra. Inget bra varar för evigt. Särskilt inte i Sveriges utsatta situation där mycket av vårt välstånd är en schimär. Det är inte Peter som ropar om vargen när var vanas för sämre tider. De kommer, även om vi omöjligt kan veta precis när. Men sakta kryper den på oss, lågkonjunkturen. Sprider sig som cancer genom samhällskroppen. Även en person med min något begränsande förståelse för ekonomiska frågor förstår att det blir... Dåligt. Senaste krisen Sverige hade var på 90-talet och även om mycket idag är likt då, har mycket förändrats. Givetvis tänker jag på de hundratusentals bidragsberoende utlänningarna som suger resurser ur oss utan att ge något tillbaka. De kräver sina bidrag och om de inte får det så kommer det inte likt svensken knyta näven i fickan. Det kommer kräva vad de har blivit lovade, och om inte staten betalar så kommer de ställa till med ett mindre helvete. Jag skulle tro att staten vet just detta,och därför kommer bidragspengarna vara bland det sista man drar ned på. Bättre att ge sig på de som inte klagar lika högljutt - pensionärerna och de sjuka. Bättre att ta från nästan vem som helst ärligt talat. På ett sätt är det en korrekt strategi, men bara om man tänker kortsiktigt. Tyvärr är "kortsiktighet" något av en nationalsport för våra politiker. Det börjar kanske med räntan på lån. Den börjar stiga. Många unga som sitter med allt för höga lån på sina hus får det allt svårare att gå ihop. Till slut inser de att det är bäst att sälja. Tyvärr är de inte ensamma i sin situation och bostadsmarknaden är mättad. Det finns allt för få köpare och alldeles för många som vill sälja. Priserna rasar och de tvingas sälja till ett betydligt lägre pris än de köpt för. Kanske täcker inte ens priset lånen de har. De får lämna hus och de har plötsligt flera hundra tusen i skuld. Någon löneförhöjning är det knappast tal om heller, istället får man vara glad om man får behålla jobbet. För många företag kommer läggas ned, särskilt i konjunkturkänsliga branscher. När jag ser "lågkonjunktur" framför mig är det ett samhälle i fritt fall där svenskar tvingas ut på gatan för att tigga ihop mat till sina svältande barn. Så illa blir det givetvis inte. Sverige har trots allt en relativt stabil grund att stå på fortfarande. Men att det blir tuffa tider står helt klart. Hur tuffa, och hur länge de kommer vara tufft vet jag inte. Det vet ingen. Ekonomi är ett monster som lever sitt eget liv och trots all forskning som skett på området kan man bara göra kvalificerade gissningar. De slår ofta helt fel. Hur kan man då förbereda sig? Jag har inte mer än amatörmässiga gissningar att erbjuda men de är egentligen inte mer än sunt förnuft och bör gälla både i hög- och lågkonjunktur. Bo inte dyrare än du har råd med, även om kassan sinar. Äg helst ditt boende om det är möjligt. Lägg undan så mycket pengar som möjligt. Kanske stryka den där härliga solsemestern i vintern och istället lägga undan pengarna? Det är inte heller oviktigt att förbereda sig mentalt och prata med sina nära och kära om att sötebrödsdagarna börjar närma sig sitt slut. Det finns som alltid en annan sida av detta mörka mynt. Vänder vi på det så ser vi något glimrande och hoppfullt. Ett uppvaknande. En klarsynthet. En befolkning som trots allt har det bra kommer inte vara beredd att göra speciellt mycket för att kräva förändringar i politiken. Det ser vi allt för väl. Hade så varit fallet hade vi inte suttit i denna mycket dåliga sits. Vi alla behöver en smäll på fingrarna. En bakläcka. En besk medicin och en käftsmäll. När det verkligen börjar svida i plånboken, verkligen börjar svida, kanske den stora köttmassan äntligen surt börjar morra och kräva faktiskt förändring. Då börjar man se att alla de pengar som invandringen kostar faktiskt behövs till svenskarna själva. Då kanske klyschor om allas lika värde börjar höras allt mer sällan. Kanske vaknar faktiskt den mytomspunna vikingen äntligen då? Slår sig ur den välfärdsförgiftade svensken, och sticker ut sitt skäggiga ansikte ur deras bröstkorg? Ur låg konjunktur smids det svenska stålet hårdare än någonsin. En människa utvecklas bara vid motstånd, kriser och utmaningar. Detsamma gäller ett helt folk. Vi har haft det för bra. Vi har det fortfarande för bra. Ge oss medicinen så vi äntligen kan bli friska igen. [/membership]

Lågkonjunkturen kommer kräva offer – och det är bra

Stambordet #11: Sista sittningen för i år

Ett ”konservativt” block kommer inte räcka långt

Ännu mer från Svegot

Sverige vaknar – 18 december 2020

Passningen #249: Veckans värsta (gänget)

Sverige vaknar – 17 december 2020

Sverige vaknar – 16 december 2020

Senaste programmen

Efter Polen: Om kulturarv, Trump och svenska bananministrar

Eftervalsanalys: Donald Trump blir president, vad händer nu?

Ur arkivet: Om Gustav Adolf den store

Massinvandringen är ett sprintlopp mot avgrunden

Befolkningskris och beljugna förfäder

Judisk-kristna vadå? Teodorescus dumheter skärskådade

Ur akrivet: Vad är kristen sionism?

Lärarkåren blev kriminellt gäng och Trump blev Hitler

En svensk framtid kan aldrig vara röd

Ras, rasism och antirasism

Politikerföraktet är för lågt i Sverige

Den stora generationsdebatten: Boomers och feminiseringen av samhället

Åsiktskorridor och avtrubbning: Har svenskarna vant sig vid våldet?

Att ljuga och stjäla som en socialdemokrat

Vad väntar i framtiden och är du förberedd?

Om Dagens Svegot

Kontakt