Att vara eller icke vara PK

I en artikel i Svenska Dagbladet får journalisten Jenny Nordberg nästan till det. Lägger man till det som saknas blir det verkligen hett stoff. Vore man inte säker på hur djupt upp PK-kvasten sitter kunde man nästan tro att hon blinkar med ena ögat genom texten.

Nordberg kommenterar de demonstrationer och upplopp som gjort livet surt för regimer i länder som Chile, Irak och Libanon. Gemensamt för flera av dem är att de till viss del är valdemokratier till skillnad från diktaturer. Upploppen har därför kunnat leda till avgångar istället för enbart hårdhänt militärt ingripande eller inbördeskrig.

Snarare än frihet, mänskliga rättigheter o.d.  (typiskt för diktaturer) menar Nordberg att protesterna har rört sådant som bristande förmåga från statens sida att sköta samhället eller erbjuda drägliga förhållanden. I Libanon har det gällt bl.a. skogsbränder som staten inte har klarat av att åtgärda. I Irak råder fattigdom trots ofantliga oljetillgångar. I Chile har det bl.a. handlat om biljettpriserna på kommunala färdmedel.

I Chile fick en relativt simpel reform – höjd tunnelbaneavgift – följden att tusentals människor gick ut i protester mot den nya regeringen. Och man frågade sig enligt Nordberg: ”Vad får vi egentligen tillbaka av dem som valts till att styra landet; varför är skolor, pensioner och löner så urusla?”

Det är i det läget man börjar undra om Nordberg faktiskt vill lossa sin tungas band. För det här känner vi ju igen… Sverige är en parlamentarisk demokrati men med många skavanker (om än ej av Iraks kaliber). Sverige är långt ifrån en meritokrati som är idealet för parlamentarisk demokrati, d.v.s. att den som är dugligast blir vald till en post, liksom den som sitter på tjänstemannapost kan leva upp till uppdraget och tar ansvar för sina handlingar där. I Sverige väljs och tillsätts poster mer genom partilojalitet, politrukkarriär, politiskt spel, vänskapsband m.m. Och tjänstemannaansvaret togs bort för flera decennier sedan. Sverige är på många sätt ett korrupt land, hur mycket demokrati man än kallar sig.

Vi har haft problem med skogsbränder nyligen, där staten i mångt och mycket stod handfallen. Hemvärnet, polska brandmän, italienska plan m.m. fick rycka in när politiker och myndigheter stod utan resurser och handlingskraft. Liknande sätt att agera har vi sett vid tidigare katastrofsituationer, som Estonia och Thailandtsunamin.

Sverige har stora möjligheter när det gäller naturresurser, kapital, infrastruktur, bra arbetskraft m.m., men p.g.a. en galen (med korrupta förtecken) politik är valuta, ekonomi, välfärd och infrastrukturen för en god ekonomi på fallrepet.

Här höjer politikerna bensinskatten (trots löften om motsatsen) varmed demonstrationer tagit fart, inte helt olik situationen i Chile – med undantaget att chilenarna har blivit riktigt förbannade varmed regeringen tvingades tillkalla militär. Men vi känner klart igen frågan som Nordberg låter chilenarna (och andra länders missnöjda medborgare) ställa: vad får vi för pengarna, vad får vi för all skatt vi betalar, varför är välfärdstjänsterna så usla (skola, sjukvård etc)?

Frågan blev berömd med Leif Östling, som nu är på tapeten igen efter att ha visat upprepat missnöje hos swebb-tv, varmed han håller på att få äta upp sin hatt hos etablissemanget. ”Vad får jag för pengarna?” Vanliga frågor hos vanliga medborgare är också: ”När ska massinvandringen upphöra? När ska gängkriminaliteten åtgärdas?” o.s.v. I ett annat swebb-tv-program, bara ett par dagar senare, diskuterar Wilgert och Bern om just invandringen, kriminaliteten och andra samhällsproblem, och de är övertygade (liksom vi andra) om att politikerna från V, MP, S, C och L absolut inte kommer att göra något åt problemen – i demokratins namn eftersom de behöver invandringen och bidragsberoende för att få röster och för att de menar att de krafter som vill åtgärda kriminalitet, bidragsfusk och massinvandring är rasistisk-nazistiska.

De här slutsatserna känns det som om Jenny Nordberg borde komma fram till i sin artikel. De känns helt naturliga efter alla exempel hon tagit upp. Istället landar hon i att europeiska regeringar bör observera tendenserna eftersom populismen breder ut sig (givetvis menar hon konservativa, nationalistiska partier) och att sådan populism riskerar hamna där på gatorna i upplopp och hårda demonstrationer. Gick hon således till slut tillbaka i PK-värmen?

Men kanske visar hon ändå med glimten i ögat vad européer med nationalistiska åsikter måste tänka på och göra. Hon hänvisar till en studie om aktivism och framgångar i demonstrationer mot korrupt och orättfärdig politik. Slutsatsen är att aktivisterna måste fortsätta med sina krav trots motgångar och anarkotyranni (hon använder förstås inte det ordet). Då kommer de korrupta politikerna till slut att falla.

Frågan är om hon kanske riktar tre enkla ord till oss nationalister: Ge aldrig upp!