Ointresset för Sverige är totalt hos de styrande

Det är uppenbart att svensk historia och svenskarnas vilja att knyta an till den är på uppåtgående. Släktforskningen ökar och tidskrifter på ämnet går det bra för. Detta är naturligt för när svenskheten utmanas och ifrågasätts vaknar en rebellisk anda upp, en tvingande känsla att veta vem man är, varifrån man kommer och vartåt man är på väg. Globalismen föder behovet av att lära känna sina rötter. Speciellt viktigt är det för människor som befinner sig i storstäderna, eller som flyttat från sin hembygd. Man är svensk, det känner till och med den mest inbitna politiskt korrekta varelsen. Men man är också mer än så, man är sin familj och sin hembygd. Hur många år än den svenska socialdemokratin försökt (för)leda historieundervisningen med idéen om att allt började med arbetarrörelsen och SAP, så har det inte slagit rot. Och – åter igen – när rotlösheten breder ut sig bland folk som inte hittar fotfästet i en globaliserad värld, kommer viljan att finna rötterna.

Sverige är ett fantastiskt land för den som vill söka sina rötter. Vi har länge sett till att hålla ordning och reda och med kyrkoböckerna brukar det vara en enkel sak att komma ett par hundra år bakåt i tiden. Inte heller är det svårt att finna information om hembygden. Länsmuseer började skapas i mitten av 1800-talet och hembygdsgårdar finns i princip överallt i landet. En eldsjäl värd att nämna är Gustaf Ankarcrona som grundade Dalarnas hembygdsförbund i början av 1900-talet, vilket var startskottet på hela hembygdsrörelsen. Därtill har vi Riksantikvarieämbetet som grundades av Gustav Adolf den store år 1630. Vår första riksantikvarie var Johannes Bureus, runforskare och kungens tidigare privatlärare. Men det kommer mera.