Jalles poetiska ark – del 37: ur Fritiofs saga

Det är med blandade känslor man läser Fritiofs saga av Esais Tegnér, färdigställd 1822. Handlingen är spännande och gripande, huvudpersonen Fritiof är en ganska intressant karaktär, stilen är frodig eftersom Tegnér använder 24 olika versmått (ett för varje kapitel) och det är således härlig poesi. Men några karaktärer är lite stela och det kan bli lite väl sentimentalt ibland, i synnerhet kärleksaffärerna. I det stora hela är dock Fritiofs saga klart läsvärd, ja egentligen ett måste för varje nationellt lagd svensk – även om hjälten Fritiof nog är norsk.

Berättelsen bygger delvis på den isländska medeltidssagan Fritiofs den djärves saga och utspelar sig på vikingatiden. Av den sagan har Tegnér skapat ett romantiskt epos (berättelse på vers); han verkade under den stilepok som kallas romantiken. Idealet är Homeros epos Iliaden och Odysséen. Från dem har han bl.a. lånat Akilles vägran att delta i krig, Odysseus resor, äventyr och slutliga hemkomst samt användandet av 24 kapitel, eller sånger som det kallas på finlitterärt språk. På Tegnérs tid kallades de rent av för romanser.

Här återges kapitel 10 ur Fritiofs saga med moderniserad stavning. Den tidens stavning av huvudpersonen står dock kvar i dikttexten: Frithiof. Följande har hänt före nedanstående kapitel: Bondsonen Fritiof och Ingeborg, dotter till kung Bele över Sogne (i dagens Norge), älskar varandra. Fäderna dör, och snart vill de gifta sig med varandra. Men Ingeborgs bröder Helge och Halvdan vägrar låta Ingeborg bli gift med en enkel man av folket. Även kung Ring från ett grannland får ett hånfullt avslag, varför han startar krig. Som hämnd vägrar Fritiof hjälpa till i kriget. Däremot tar han sig i smyg in i Balders helgedom, ett tempelområde med lund och hage där Ingeborg placerats under kriget (i kapitel 10 hänvisas det till Fritiofs besök där). Där är det förbjudet med människors kärlek. Fastän Fritiof och Ingeborg bara har talat kärleksfullt med varandra åläggs Fritiof som straff att åka med sitt skepp Ellida till jarlen Angantyr på Orkneyöarna (de Orkadiska öarna) och inkräva skatt. Kapitel tio utspelar sig på havet på väg till Orkneyöarna där Fritiof såsom sann viking inte räds stormarna. Senare tvingas Fritiof i landsflykt. Han mognar med tiden och kan till slut återvända till hem och brud.

I avsnittet nedan har Fritiof precis seglat iväg och hans fiende Helge ska till att trolla fram storm och monster. Kapitlet är ett av bokens bästa avsnitt med starka naturkrafter, frejdig inställning hos Fritiof och skön vers.

Förklaringar till namnen i kapitlet nedan: Solundarö är inloppet till Sognefjord (nuvarande Sula-öarna i Norge); Ham och Hejd är de sjötroll som Helge sejdar (trollar) fram för att skapa storm; Ran/Rana är havsdjupets gudinna, som hyser de drunknade i sina salar på havsbotten; Björn är Fritiofs vän; Efjesund ligger på Orkneyöarna.

10. Frithiof på havet

Men på stranden stod
kung Helge och kvad
med förbittrat mod,
och till trollen han bad.

Se, då mörknar himlabågen,
dundret går kring öde rum,
och i djupet kokar vågen,
och dess yta höljs med skum.
Blixtarna i molnen draga
här och där en blodig rand,
alla havets fåglar jaga
skrikande emot sin strand.

”Hårt blir vädret, bröder!
Stormens vingar hör jag
flaxande i fjärran,
men vi blekna ej.
Sitt du lugn i lunden,
tänk på mig och längta,
skön i dina tårar,
sköna Ingeborg!”

Mot Ellidas stam
drog ett trollpar till fejd.
Det var vindkall Ham,
det var snöig Hejd.

Och då lösas stormens vingar,
och den vilde doppar dem
än i djupet, än han svingar
virvlande mot gudars hem.
Alla fasans makter skrida,
ridande på vågens topp,
ur den skummiga, den vida,
bottenlösa graven opp.

”Skönare var färden
uti månens skimmer
över spegelvågor
hän mot Balders lund.
Varmare, än här är,
var vid Ingborgs hjärta,
vitare än havsskum
svällde hennes barm.”

Nu Solundarö
står ur våg, som går vit,
där är stillare sjö,
där är hamn, styr dit!

Men förvågen viking rädes
ej så lätt på trofast ek,
står vid styret själv och glädes
åt de vilda vindars lek.
Hårdare han seglen fäster
skarpare han vågen skär.
Rakt i väster, rakt i väster
skall det gå, vart böljan bär.

”Lyster mig att kämpa
än en stund mot stormen.
Storm och nordbo trivas
väl ihop på sjön.
Ingborg skulle blygas,
om dess havsörn flöge
rädd, med slappa vingar,
för en il i land.”

Men nu växer våg,
nu fördjupas göl,
och det viner i tåg,
och det knakar i köl.

Dock, hur vågorna må strida,
tumlande nu med, nu mot,
gudatimrade Ellida
trotsar ännu deras hot.
Som ett stjärnskott uti kvällen,
skjuter hon sin fart i fröjd,
hoppar, som en bock på fjällen,
över avgrund, över höjd.

”Bättre var att kyssa
brud i Balders hage,
än stå här och smaka
saltskum, som yr opp.
Bättre var att famna
kungadotterns midja,
än stå här och gripa
roderstången om.”

Men oändlig köld
snöar skyn utur,
och på däck och på sköld
smattrar hagelskur.

Och emellan skeppets stammar
kan du icke se för natt,
där är mörkt som i den kammar,
där den döde blivit satt.
Oförsonlig våg, förtrollad,
vill dra seglaren i kvav;
vitgrå, som med aska sållad,
gapar en oändlig grav.

”Blåa bolstrar bäddar
Ran i djupet åt oss,
men mig bida dina
bolstrar, Ingeborg!
Goda drängar lyfta
årorna Ellidas,
gudar byggde kölen,
bär oss än en stund.”

Över styrbord gick
nu en sjö med fart,
i ett ögonblick
spolas däcket klart.

Då från armen Frithiof drager
lödig guldring, tre mark tung,
blank som sol i morgondager,
var en skänk av Bele kung.
Hugger så i stycken ringen,
konstfullt utav dvärgar gjord,
delar dem och glömmer ingen
utav sina män ombord.

”Guld är gott att hava
uppå giljarfärden,
tomhänt träde ingen
ner till sjöblå Ran.
Kall är hon att kyssa,
flyktig till att famna,
men vi fästa havsbrud
med det brända guld.”

Med förnyat hot
faller stormen på,
och då brister skot,
och då springer rå.

Och mot skeppet, halvt begravet,
vågorna till äntring gå.
Hur man också öser, havet
öser man ej ut ändå.
Frithiof själv kan ej sig dölja,
att han döden har ombord.
Högre dock än storm och bölja
ryter än hans härskarord.

”Björn, kom hit till roder,
grip det starkt med björnram!
Sådant väder sända
Valhalls makter ej.
Trolldom är å färde:
Helge niding kvad den
säkert över vågen,
jag vill upp och se.”

Som en mård han flög
uti masten opp,
och där satt han hög
och såg ned från topp.

Se, då simmar för Ellida
havsval, lik en lossnad ö,
och två leda havstroll rida
på hans rygg i skummig sjö.
Hejd, med pälsen snöad neder,
skepna’n lik den vita björn,
Ham, med vingar, dem han breder
viftande, som stormens örn.

”Nu, Ellida, gäller
visa, om du gömmer
hjältemod i järnfast,
buktig barm av ek.
Lyssna till min stämma:
är du gudars dotter,
upp, med kopparkölen
stånga trollad val!”

Och Ellida hör
på sin herres röst,
med ett språng hon kör
emot valens bröst.

Och en blodig stråle ryker
utur såret upp mot sky;
genomborrat vilddjur dyker
vrålande till djupets dy.
På en gång två lansar springa,
slungade av hjältearm,
mitt i luden isbjörns bringa,
mitt i becksvart stormörns barm.

”Bra, Ellida, träffat!
Ej så hastigt, tror jag,
dyker Helges drakskepp
opp ur blodig dy.
Hejd och Ham ej heller
hålla sjön nu längre:
bittert är att bita
i det blåa stål.”

Och nu stormen flyr
på en gång från sjön,
blott en svallvåg styr
mot den nära ön.

Och på en gång solen träder
som en konung i sin sal,
återlivar allt och gläder
skepp och bölja, berg och dal.
Hennes sista strålar kröna
klippans topp och dunkel lund,
alla känna nu de gröna
stränderna av Efjesund.

”Stego Ingborgs böner,
bleka mör, mot Valhall,
böjde liljevita
knän på gudars guld.
Tar i ljusblå ögon,
suck ur svandunsbarmar
rörde Asars hjärtan,
låt oss tacka dem!”

Men Ellidas stam,
utav valen stött,
går i marvad fram,
är av färden trött.

Tröttare ändå av färden
äro alla Frithiofs män,
knappast, stödda emot svärden,
hålla de sig uppe än.
Björn på väldig skuldra drager
fyra utav dem i land,
Frithiof ensam åtta tager,
sätter dem kring brasans brand.

”Blygens ej, I bleke!
Våg är väldig viking,
det är hårt att kämpa
emot havets mör.
Se! där kommer mjödhorn
vandrande på guldfot,
värmer frusna lemmar.
Skål för Ingeborg!”

Esaias Tegnér