När tar anpassningen till vänsterliberalismen slut SD?

Det är uppochnedvända världen när den ”kristna” tidningen Världen idag på ledarplats konstaterar att SD stått upp för värdefrågor som kyrkorna sedan länge släppt. Skribenten Jonas Adolfsson slår huvudet på spiken då han skriver:

”Den inre övertygelsen var uppenbarligen inte stark nog, tron på Sveriges kristna värderingsarv inte omutlig när det kom till kritan.”

Ett stor mått av självkritik uppbådar han också, och visar den totala absurditeten som rådet i Sverige under flera årtionden vid det här laget:

”Ett märkligt förhållande har uppstått där den kristna kyrkan tigit om nämnda kristna värden medan SD – ett parti som alltså förkastats i olika sammanhang – försvarat dem. Vi som förväntades tala har tigit, medan det parti man minst hade väntat sig har talat.”

Det är inte bara tron på den svenska kristendomens värderingsarv som SD backar inför, under landsdagarna i Örebro kommer de också att dagtinga med grundläggande nationalistiska principer. Allt för att få mer makt och nå ut till nya grupper. SD slutar vara ett parti med själ och förvandlas till en makthungrig maskin. SD följer i kyrkans hjulspår kort sagt. När upplevelsen är att massan (pöbeln) har glidit för långt bort från de gamla principerna som vägledde, så anpassar man sig. I kyrkans fall är det oförlåtligt. Om man säger sig följa Kristus så kan man inte sträva efter att accepteras av världsordningen, tvärtom är löftet från frälsaren att alla som följer honom och tar sin tro på allvar kommer att hatas av världsordningen. I Sverigedemokraternas fall börjar vi närma oss gränsen för vad som är oförlåtligt.