Elektriska marodörmaskiner

ZOOM!

– Ey walla mannen, ta de lugnt!

– Mannen de e lugnt, de gå bra!

De två utländska unga gentlemännen missar mig med ett par respektfulla millimeterar där de susar fram på sin elsparkcykel – dessa maskiner från helvetets andra krets som infekterar våra städer sedan ett par år tillbaka. Du hyr sparkcykeln via en app och vips far du iväg. Det hade kunnat vara en bra idé. I ett etniskt homogent land. Självklart används dessa monstrositeter av allsköns kameljockeys från skithålsländer för att urskillningslöst fara fram på trottoarer, gator och torg och göra städerna (än mer) osäkra. Tack som farao Voi och Lime. Precis vad vi behövde. Kanske är det oemotståndligt för folk från mellanöstern för att det är så nära en flygande matta de kan komma?

Om det inte är genetiskt utmanade individer som far fram parvis på en liten sparkcykel så är det en annan motbjudande grupp som syns på dessa vuxenleksaker. En grupp som förtjänar vårt fulla förakt och avsky. De glider fram med miljömedvetet nöjda uppsyner, sotarmössor på huvudet, scrotumkramande jeans och proggarglasögon. Fienderna till allt liv och all sund kultur. Hipsters.

Det började som sagt som en lite småpiffig idé för att kunna transportera sig smidigt utan avgaser inom städerna. Men nu har dessa oheliga fordon tagit över och plågar stadskärnorna likt Egyptens gräshoppor. 

Man behöver dock inte fundera någon längre stund för att klura ut att miljövänligheten är en chimär. För att förklara detta behöver jag två personer till ett illustrativt exempel. 

Låt oss börja med konsumenten. En stadsboende ung kvinna som studerar genusvetenskap på högskolan. Hon röstar på Miljöpartiet och är med andra ord fullkomligt ointresserad av miljöfrågor och ekologi. Hon lider dock av svår klimatångest och betraktar alla bilkörande vita män med raseri och förnärmelse. Hon lever det mesta av sitt liv inne i staden och vill transportera sig miljövänligt. En batteridriven sparkcykel passar henne därför som hand i handske. Låt oss kalla henne, jag vet inte, vad sägs om Greta?

Person nummer två i vårt exempel är en nioårig pojke. Låt oss kalla honom M’Bengt. Han bor i Kongo-Kinshasa och läser inte på högskola. Faktum är att han inte går i skola över huvud taget. M’Bengt behöver arbeta för att hjälpa till att försörja sin familj. Han och hans sju syskon arbetar under förhållanden som Greta inte ens kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar där hon sover om nätterna i studentlägenheten. Pojken arbetar nämligen med att samla sten. Sten, säger du, kan det vara något att ha?

Jojomen, handbruten kobolt är grejen som M’Bengt arbetar med. Kobolt är en extremt viktig komponent i litiumbatterier; sådana som finns i våra datorer, telefoner, bilar och – jajemen – elsparkcyklar. Han klättrar varje dag ner i ett djupt hål och vidare ut i lertunnlar för att bryta malm vilket han sedan bär upp i en säck. Det är tungt, svettigt, mörkt och framför allt livsfarligt.

Vid slutet av sina 12 arbetade timmar bär M’Bengt sin säck till herr Chi Fick Ni, förmannen på det kinesiska gruvbolaget som köper in malmen och får en liten slant. Med betoning på liten. Genom att malmen handbryts av barn håller Chi Fick Ni och hans bolag ner inköpspriserna, vilket gör att vi billigt kan tillverka jox som till exempel elsparkcyklar. M’Bengt blir sjuk och krökt av sitt arbete men oroa dig inte, för M’Bengt kommer inte att belasta Kongo-Kinshasas sjukvårdssystem (antyder att något sådant ens finns) något nämnvärt ty han kommer att vara död innan 40 år fyllda. Inte så käckt för M’Bengt men himla käckt för Greta som kan åka till högskolan med rent miljösamvete på sin elsparkcykel.

Men det är inte bara M’Bengt och hans gelikar som far illa. Gruvorna (om man nu kan kalla dem för det) breder ut sig, förgiftar grundvatten och driver folk från sina hem. De enda som tjänar på det är statsanställda afrikaner som säljer ut sitt land och sin befolkning till utländska gruvföretag.

Men vänta nu, säger Greta surt, det är ju trots allt så att resor på elsparkcykel ersätter biltrafik. Icke sa Nicke, svarar jag. En undersökning som nyligen gjordes i Stockholm visade att endast två av 100 tillfrågade tog elsparkcykel istället för bil. 40 % tog elsparkcykel istället för att gå. Alltså har dessa fordon dessutom en negativ inverkan på hälsan. Istället för att ta en rask promenad väljer man att fara fram som ett förvuxet barn på en leksak. Detta passar ju alla hipsters synnerligen väl då de är just förvuxna barn.

Livslängden på en elsparkcykel är heller inte mycket att hurra för. Tre månader är deras medellivslängd. Sedan är de skrot och måste återvinnas i komplicerade processer för att inte ha en negativ miljöpåverkan.

Därtill behöver de ju laddas. Hur sköts det? Jo, privatpersoner åker runt i sina bilar och samlar upp dem, laddar dem och blir ersatta för detta av uthyrningsföretagen. Åker runt i sina bilar. Ridå.

Det kanske inte har undgått er, kära läsare, att dessa elsparkcyklar inte är några favoriter hos mig. Men det är förstås inte bara till dessa infantila fordon som drivs av batterier. Våra telefoner, bilar, surfplattor, med mera drivs också av detta. Släng inte din telefon om den går att reparera. Behöver du verkligen den allra senaste surfplattan? Är du säker på att en eldriven bil med stora batteripack är så bra för miljön? Köp uppladdningsbara batterier. Är det inte bättre att använda dina elektroniska prylar så länge det går istället för att köpa nytt?

Och för fasen – låt oss svälta ut Voi och Lime och allt vad dessa apokalypsens och dumhetens ryttare heter.