Kraven från ”flyktingarna” på Åland – moské och pass och tandvård

Flyktingarbetaren Gun Lindman intervjuade vuxna kvotflyktingar som kommit till Åland under 2015 och 2016. Lindmans förhoppning är att migrationspolitiken framledes kan ordnas efter kraven från utlänningarna. Under 2018 befann sig runt 100 kvotflyktingar på Åland och de flesta av dem hade sitt ursprung i Iran eller Syrien.

Inte mycket är bra

Även om de kände sig väl mottagna så klagade de också; framförallt var det den ekonomiska situationen som skavde, men också svårigheter med språket. En person sa:

– Vi kom till ett europeiskt land. Jag känner mig som en fånge, vi slipper inte ut, vi kan inte återvända till mitt land där folk pratar mitt språk.

Utlänningarna krävde finskt medborgarskap och pass, så att de kunde resa ut i världen.

Många upplevde också att det var för kallt och dragit i lägenheterna de fick bo gratis i. Och medan de uppskattade den kostnadsfria sjukvården så krävde de också tandvård på samma premisser.

 Krävde moské och att islam lärs ut till ålänningar

Utlänningarna kunde inte utöva sin religion, sa de. Männen krävde en egen moské. Kvinnorna däremot behövde ingen. En kvinna kan nämligen be i hemmet, vilket inte duger för en man. De upplevde vidare att ålänningarna inte förstår islam, varför landskapsregeringen borde lära ut religionen till dem.

De måste kunna utöva sin religion som de gjorde i sitt hemland, menade de.

Förslaget: uppfyll kraven

Gun Lidmans förslag var att Åland ska göra som utlänningarna krävde. Hon ville, skrev Ålands nyheter, bland annat att:

”…kommunerna ska inrätta separata socialtjänster för flyktingar, anslå budgetmedel för integration av flyktingar, upprätta integrationsplaner för varje enskild flykting, anställa en flyktingsamordnare för varje kommun, ordna informationsdagar och informationsmöten, ordna mötesplatser för flyktingar, förbereda lokalbefolkningen före flyktingarnas ankomst och ordna så kallade språkbad.”

Vidare skulle man ordna:

”…enklare tillgång till mentalvård, långtidsplaner för flyktingars hälsovård, grundskoleutbildning för vuxna invandrare, svenskakurser för gravida flyktingar, validering av kurser, ”multikulturella” informationsdagar och aktiviteter för gymnasieskolor, grundskolor och förskolan.”

Sist men inte minst skulle staten också ge mer pengar till kommunerna, så att ”flyktingarna” kunde få det de ansåg sig behöva.