Robert Aschberg hånar Joakim Lamotte

Robert Aschberg, en av de mäktigaste männen inom media-Sverige, har bestämt sig för att klämma dit den frilansande journalisten Joakim Lamotte.

Anklagelserna består i att Lamotte påstås ha låtit ”hatfulla kommentarer” vara kvar i sina kommentarsfält, något som Aschberg vill konfrontera honom med i sitt TV-program ”Trolljägarna”. Lamotte själv säger att han gärna ställer upp på en intervju, men den skall då vara direktsänd.

När Aschberg ringde till Lamottes hustrus arbetsplats gick han enligt många för långt. Lamotte varnade Aschberg för att dra in hans familj en gång till i ett långt utlägg på sin Facebook-sida.

Idag skriver Robert Aschberg om händelsen, och Lamottes journalistik, i Aftonbladet. Det är förutsägbart och ganska tråkigt.

Aschberg påstår att Lamotte skapar oro och gör det han gör för att tjäna pengar. Han är en ”tiggare”. Han överdriver. Och, konstigt nog, så påstår Aschberg att det ”alltid är synd om” Lamotte, i samma text där Aschberg beklagat sig över alla hotfulla samtal han påstår sig ha fått.

Lamottes affärsidé, enligt Aschberg, består av ”vinklingarna, känslorna och upprördheten”.

Det är som sagt en tröttsam text. Att Lamotte skulle vara en ”swischtiggare” som vinklar och överdriver sanningen är lika osant som uttjatat. Lamotte ber om pengar från de som uppskattar hans arbete- Lamotte åker till orter där brott nyligen har begåtts och intervjuar de människor som så sällan får komma till tals – helt vanliga människor. Lamotte säger mycket lite själv. Han är där som observatör, som rapportör, utan egen vinkling.

Motsatsen till Aschberg med andra ord, som via ”Trolljägarna” istället skrämmer vettet ur samma människor. En journalist som låter människor tala, en annan som försöker hindra dem från att höras.

Kanske skaver det för Robert Aschberg när han ser hur uppskattad Joakim Lamotte är? Kanske påminner det Aschberg om vad det är han har blivit?