Staten eller familjen?

Minst en gång om dagen får den genomsnittlige svenske mediekonsumenten med största sannolikhet höra klyschan om hur ”mångkultur berikar” och att svenskar har mycket att lära av de främmande människor som tagit sig (fortfarande tar sig) till Sverige. Att det är ”berikande” med en ökning av vidriga våldsbrott och stadiga kvalitetssänkningar av i stort sett allt i samhället kan varje svensk som vågar öppna ögonen i bästa fall skratta åt. Men vi kan faktiskt lära oss något av de folk som nu mer eller mindre koloniserar delar av Sverige.

För så gott som alla icke-europeiska folkgrupper vilka kommer till vårt land är familj/släkt/klan något ytterst centralt. I dessa kulturer är det den utökade familjens uppgift att uppfylla trygghetsbehovet varje människa har. Ekonomiskt såväl som fysiskt.

När det t ex stundas bröllop bjuder man gärna flera hundra gäster vilka alla förväntas skänka en gåva på några tusenlappar (om pengarna är skattefinansierade bidrag eller inte spelar knappast någon roll för vare sig givaren eller mottagaren av gåvan) och så har brudparet råd att köpa ett, i bästa fall, helt obelånat hem. En fördel ytterst få svenskar har.

Om någon i släkten blir illa behandlad av någon är det inte tu tal om annat än att pappor, bröder och kusiner direkt rycker ut till sin släktings försvar och utan att rädas handgemäng ämnar hämnas den upplevda oförrätten. Det finns inte på kartan för t ex en syriansk släkt att de skulle arrangera en ”antirasistisk manifestation” om deras döttrar och systrar blev våldtagna, kränkta eller till och med mördade av svenskar. De skulle starta krig.