Babbarnas by

Att det kunde vara så förbannat kallt. Innan han kom till det här snötäckta landet visste han inte att det gick att frysa så som han frös nu. Han kunde knappt känna sina fötter i de pälsklädda kängorna. Till råga på allt började mörkret redan att falla. Inte för att det betydde så mycket. Den här tiden på året var det mörkt nästan dygnet runt, så man var tvungen att skynda sig med allt arbete under de få ljusa timmar som fanns. Ali pulsade fram genom den knähöga snön. Han hade varit och vittjat fällorna och fångsten var åter igen mager. Snart skulle han i alla fall vara hemma. Träden tornade upp sig runt honom och han rös, men inte av köld. Skogen. Efter alla dessa år hade han ändå inte vant sig vid skogen; skulle aldrig vänja sig vid den. Den var onaturlig.

Efter ett par minuter kom han fram till skogsbrynet och andades ut när han såg byns palissad. Tempot hade varit ansträngande och nu frös svetten på hans rygg under alla tjocka lager av kläder. Han stannade och vilade en minut innan han vandrade över fältet. Framme vid porten mötte Hassan honom. Det gick knappt att se att det var hans kusin. Hela ansiktet var inlindat i halsdukar. Hassan såg på haren som Ali bar i högerhanden. Han sa ingenting utan vände sig bara om och återvände till vaktkuren vid porten. Hassan satte sig på pallen och svepte vargskinnet runt sig. 

Ali gick vidare. Byn bestod av små låga fönsterlösa timmerkojor. Tunna rökplymer stod ur skorstenarna. Vägarna var ojämna och bestod allt som oftast av lera. Det förbannade regnandet och töandet förvandlade jorden till denna hala massa under hösten som vintern sedan frös. Alla snavade hela tiden i vintermörkret. 

Som hövding bodde Ali i den största hyddan i mitten av byn. När de såg att han kom gående sprang Muhammed och Amira och mötte honom.

– Far, far, Allah ske pris att du är hemma igen!

– Så, så mina små, jag var bara och hämtade vår middag.

Ali höll triumferande upp haren. Barnen log ansträngt. De behövde inte säga något. Ali hörde vad de tänkte. Hare. Igen. Bara en. Igen.

– Var är er Mor? frågade Ali.

– Hon sitter med de andra vid elden, Far, svarade barnen.

Ali nickade och fortsatte förbi sitt hus. Det lilla torget låg alldeles intill. Det var en öppen plats där byborna samlades runt elden i mitten och lagade sin mat. Det var ganska många runt elden den här eftermiddagen. De var tre hundra som bodde i byn och kanske ett hundratal var här nu. Alis fru reste sig och omfamnade honom när han kom gående. Hon var fortfarande orolig varje gång han gick in i skogen. Även efter alla dessa år. Hemma hade hon oroat sig för djinner i öknen men nu sa hon att hon saknade djinnerna och hade valt dessa framför alla pälsklädda demoner som dolde sig i dessa oändliga skogar. De flådde vant haren och trädde upp den på ett spett vid elden och snurrade djuret. Andra bybor tittade lojt på. Ingen sa mycket.

När familjerna hade ätit kröp de huttrande barnen ihop vid föräldrarnas fötter och det lades pälsar över dem för att hålla värmen.

– Har någon sett Karim? frågade Ali sitt folk.

– Nej, svarade Jafar, chefen över byns vaktstyrka. Ingen har sett honom, o hövding.

Karim försvann när en närliggande by attackerade deras herdar och stal deras renar. Han älskade sina renar lika mycket som han hade älskat sina kameler hemma i Irak och trots att Jafar och de andra ropade efter honom att inte följa efter rövarna hade han försvunnit efter, in i skogen, med sitt granspjut i händerna. Det var en vecka sedan nu. Ali nickade.

– Vi ser honom igen om Allah vill.

Ingen sa något. Tron på den allsmäktige hade minskat rejält i stammen sedan de kom till denna, i mångas mening, gudsförgätna plats. Västerbotten. Det talades tyst om det i byn men talades gjorde det likväl. Att Allah hade övergivit dem. Att han inte fanns i detta frusna ödeland. Att han inte kunde se dem i dessa skogstäckta vidder.

– Far, sa Muhammed sömnigt. Berätta för oss igen om hur vi kom hit.

Blickarna vändes mot Ali som än en gång skulle berätta historien som de alla kände till. Ali tog en klunk renmjölk ur en plastflaska och började tala.

– Det var tjugo år sedan nu. Den man som då var ledare i Sverige, den store Fredrik Reinfeldt, berättade i tidningarna att han hade flugit över sitt land. Han hade sett att där fanns oändliga fält och skogar. Det fanns de som sade att Sverige var fullt, men Reinfeldt tillrättavisade dem. Där fanns gott om plats och fler städer skulle man alltid kunna bygga, ty även resurserna var oändliga. Vi var många som lockades av denna sång. I våra länder fanns bara krig och korruption. Vi hörde talas om det fantastiska landet i norr, där alla hade en iPhone och staten gav dig pengar för att göra ingenting. Vi korsade Medelhavet. Vi vandrade till fots. Vi gömde oss på båtar och i lastbilar. I oräkneliga tusental kom vi till vårt förlovade land, där allt fungerade och alla var rika. Landet där alla hade så mycket pengar att man inte visste vad man skulle göra av dem. Landet där alla delade med sig av vad de hade. Landet där alla hade hjärtan som var öppna. O bröder! O systrar! Detta var en glädjens tid! Vi fick lägenheter. Pengar. Ju fler barn vi skaffade desto mer pengar fick vi. Ingenting krävdes av oss. Om någon inte vill ge oss vad vi ville ha så kallade vi dem bara för rasister och så fick vi det vi eftertraktade. Så fort någon fick så mycket som  huvudvärk åkte hela släkten till akutmottagningen. Såg vi en vacker kvinna så tog vi henne. Vi levde som kungar och drottningar.

Det var knäpptyst på torget nu. Det var bara eldens sprakande som hördes. 

– Men så hände något. Svenskarnas hjärtan stängdes. Den store ledaren visade sig ha fel. Det fanns inte oändliga resurser. Svenskarna vände sig mot oss. O bröder! O systrar! Detta var en sorgens tid! Återvandringsverkets flyg lyfte kontinuerligt och tog oss tillbaka till våra forna länder. Moskéerna byggdes om till pingishallar. Alla pengar drogs undan från oss och vårt bröd blev magert. Men vi hade inte glömt den store ledarens ord. Att det fanns rikedomar utanför städerna. Tillsammans flydde vi och reste norrut, norrut tills vi slutade förföljas. Längre och längre bort från städerna. Det var stora skaror som tog sig ut i de främmande skogarna. Många dog. Vi blev rivna av björnar, bitna av fästingar och ihjältrampade av älgar. Vargen kom och tog de gamla och svaga. Den första vintern dog hälften av alla oss som var i flykt. Skarorna drog åt olika håll och bildade sina egna byar. Hårt var livet, hård var denna nya skrämmande värld. Nu är blott en handfull av oss kvar. Vi vet inte exakt hur många vi är. Kommunikationerna är brutna. Varje man och kvinna får klara sig själva. Det sägs att det finns hundratals byar likt vår spridda i Norrlands skogar. Kanske är det bara ett tiotal kvar. Men vi är bärare av drömmen. Drömmen vi bär i våra hjärtan. Drömmen om Sverige. Drömmen om att vara erövrare i ett främmande land.

Ali tystnade. Stammen blickade in i elden. Alla var förlorade i sina egna tankar och drömmar. De flesta av barnen hade somnat.

Så hördes plötsligt ett brakande ljud utanför palissaden och med ett vinande dunsade något ner i skenet från elden, studsade och rullade fram mot Jafars fötter. Det var Karims huvud. Den andra byns krigare gav upp ett stridstjut utanför palissaden där de stod bredvid sin katapult. Byns män och kvinnor flög upp, Jafar drog sin machete och vrålade ut order åt männen som grep efter sina vapen och sprang mot byns port. Kvinnorna skyndade mot hyddorna, schasande sina sömndruckna barn framför sig.

Ali satt orörlig kvar framför elden och såg på Karims huvud.

– Jag kan inte låta bli att tänka att allt detta var ett stort misstag, sa han för sig själv där han satt. 

Jafar ropade efter honom och han reste sig upp och suckade och drog sin långa krökta kniv från bältet.

– Du har det allt bra du, muttrade han surt åt Karims huvud, innan han vände sig om och skyndade mot porten där stridslarm hördes.